De nu gällande målen och riktlinjerna för
konsumentpolitiken fastställdes av riksdagen år 1986. Målet
för konsumentpolitiken ska vara att stödja hushållen i deras
strävan att effektivt utnyttja sina resurser och att stärka
konsumenternas ställning på marknaden.
Tre särskilt viktiga arbetsområden utpekades:
1. Den lokala konsumentverksamheten ska prioriteras.
2. Särskilt utsatta grupper ska stödjas.
3. Fler grupper i samhället bör organiseras i
konsumentpolitiken.
Det är kommunerna som svarar för
konsumentrådgivningen. Det är en frivillig verksamhet,
vilket dels innebär att konsumentrådgivningen genomförs
mycket olika i olika kommuner, dels att det är en
verksamhet som ofta får stryka på foten när kommunerna
måste spara.
Enligt uppgifter från konsumentverket fanns det förra
året konsumentrådgivning i nästan alla landets kommuner.
Men detta säger inget om i vilken utsträckning
konsumenterna verkligen har tillgång till
konsumentrådgivningen och inte heller vilken inriktning
den har eller vilka grupper rådgivningen når.
I själva verket är den faktiska tillgängligheten till
konsumentrådgivning mycket varierande beroende på i
vilken kommun man bor.
Det är inte ovanligt att en kommunal tjänsteman med
huvudsakligen andra arbetsuppgifter har fått till uppgift att
också ta hand om konsumentrådgivningen någon timme per
vecka eller att tjänsten som konsumentrådgivare varit
obesatt lång tid. Särskilt i mindre kommuner kan
rådgivningen endast förmedlas per telefon någon enstaka
timme i veckan under kontorstid.
På en del håll har man dessutom numera avgiftsbelagt
konsumentrådgivningen. Och eftersom
konsumentverksamheten är kommunal service till de egna
kommuninvånarna går det inte att få hjälp i
grannkommunen om den egna kommunen inte har någon
verksamhet.
För att konsumenterna ska kunna få kvalificerad
rådgivning krävs att konsumentvägledarna har utbildning
för jobbet. KV:s kurser uppskattas av de
konsumentvägledare som fått delta. Det är dessvärre inte
alla arbetsgivare, dvs kommuner, som inser vikten av att ha
kompetent personal på särskilda
konsumentvägledartjänster.
Man kan alltså med fog påstå att det i praktiken är få
hushåll som kan få stöd av lokal konsumentvägledning. Och
för att de särskilt utsatta grupperna -- som enligt de
konsumentpolitiska målen ska prioriteras -- ska nås, krävs
att konsumentverksamhet finns i varje kommun, är lätt
tillgänglig, avgiftsfri och har utbildade konsumentvägledare
som också kan arbeta utåtriktat.
Den lokala konsumentverksamheten ska ges hög
prioritet, fastslog riksdagen 1986. Men med kommunalt
skattestopp, med en rad angelägna och lagstadgade
uppgifter är det i många fall omöjligt för en kommun att
satsa helhjärtat på konsumentverksamhet, även när det
finns insikt om att detta är angelägen verksamhet som inte
bara lönar sig för den enskilde konsumenten, utan på lång
sikt för hela samhället.
I många sammanhang förutsätts att konsumentverket
har direkta kanaler ner på lokal nivå. Det är också en
förutsättning att så är fallet för att verkets arbete inte ska bli
ett självändamål. Men med de växande luckor som finns i
den kommunala konsumentverksamheten är det mycket
kunskap som aldrig når konsumenterna.
Oberoende konsumentrörelser
Oberoende konsumentrörelser börjar nu växa fram.
Dessa står inte i motsättning till vare sig den kommunala
eller central verksamheten utan kompletterar denna.
Många gånger utgår de från ett miljöengagemang och
arbetar t ex för bättre matkvalitet. En stark, frivillig
konsumentrörelse -- kanske sammansatt av flera mindre
sammanslutningar -- kan bli en motkraft mot den
monopoliserade dagligvaruhandeln.
Stödet till de frivilliga konsumentrörelserna måste
utökas.
Även fackföreningar, studieförbund,
pensionärsföreningar och andra folkrörelser behöver stöd
för att engagera sig mer i konsumentpolitiska frågor.
Vänsterpartiet anser att om de av riksdagen fastställda
konsumentpolitiska målen och riktlinjerna ska uppfyllas
måste den lokala konsumentverksamheten prioriteras och
stödjas resursmässigt. I årets budgetproposition anges
under trettonde huvudtiteln, civildepartementet, att
regeringen förbereder åtgärder för att stödja verksamheten.
Vilka medel som avsatts för stödet är inte angivna.
Regeringen bör snarast återkomma med preciserade förslag
om detta.
Den monopoliserade dagligvaruhandelns
marknadsföring
De tre stora livsmedelsjättarna ICA, Dagab och KF
kontrollerar idag tillsammans hela den svenska
dagligvaruhandeln. Monopoliseringen är i det närmaste
total. Den, tillsammans med modern distributionsteknik,
begränsar och likriktar utbudet. Historier liknande den om
livsmedelsaffären som låg granne med en lökodlare men
som sålde lök som fraktats 60 mil är inga myter utan
realiteter.
För den enskilde konsumenten finns det knappast någon
skillnad mellan de tre livsmedelsjättarnas utbud,
marknadsföring och prissättning. Extrapriser,
rabattkuponger, direktreklam och ''erbjudanden'' används
för att ta eller behålla marknadsandelar. Någon verklig
konkurrens med kvalitet eller priser förekommer inte i
praktiken.
Vi luras att tro att vi handlar billigt när vi i själva verket
får betala dyrt för de s k rabatterna, extrapriserna,
kupongerna och all reklam omkring.
Systemet med extrapriser är nu trettio år gammalt. Med
tiden har det tappat allt förnuft och de flesta konsumenter
och seriösa detaljister önskar bort det. Det har gjorts försök
att skärpa reglerna för extrapriserna men hitintills har detta
varit verkningslöst.
Regeln för vad som får kallas extrapris går i korthet ut
på att en varas pris får kallas extrapris om det är minst 10 %
under det ordinarie priset och om varan säljs till det priset
tillfälligtvis och under en kortare tid.
Ett extrapris förutsätter alltså ett ordinarie pris som är
känt, kontrollerbart och jämförbart.
Men extrapriser som är högre än ordinarie pris är inte
ovanliga och att vissa varor nästan ständigt har röda
prislappar är välbekant för de flesta människor som gör
regelbundna dagligvaruinköp. Hälften av de vanligaste
dagligvarorna säljs idag till extrapris. Över 80% av allt kaffe
och fryst kyckling säljs till extrapris. Av tvättmedel och
falukorv är det 75% som alltid säljs till extrapris. Vad
systemet med extrapriser, ommärkning och reklam för
extrapriser och rabatter kostar konsumenterna är svårt att
med säkerhet beräkna, men att det rör sig om
miljardbelopp torde alla seriösa bedömare vara överens
om.
En tidigare statlig utredning föreslog att systemet med
extrapriser skulle bort och att alla dagligvaror skulle vara
märkta med vit prislapp med svarta siffror. Vi anser att
utredningens förslag om prissättning bör genomföras.
Reklam
Skatten på annan reklam än tidningsannonser är idag
11%. För att minska mängden direktreklam, som av de
flesta konsumenter betraktas som onödig, finns det
anledning att höja den skattesatsen.
Konsumentforskning
Konsumentforskningen är eftersatt. Tjänster för
konsumentforskning, som under 70-talet inrättades vid
vissa högskolor, har omvandlats och fått inriktning mot
andra forskningsområden.
Genom riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1990
anvisades 2 miljoner kr till konsumentpolitisk forskning.
Regeringen har sedemera beslutat att medlen skall
disponeras av konsumentverket.
Vi anser att det är bra att dessa medel reserverats för
konsumentforskning och hoppas att det nu kommer att
läggas en bra grund för konsumentpolitisk forskning. I
jämförelse med de summor som varje år läggs ner t ex på
marknadsföring av varor är beloppet dock blygsamt.
Överhuvudtaget är det stor skillnad mellan de resurser
som används av näringslivet för konsumentpåverkan och de
resurser som finns för att stärka konsumenterna.
Det går idag utmärkt att på högskolenivå forska om
marknadsföring och reklam men däremot inte om
konsumentfrågor. Konsumentforskningen är
tvärvetenskaplig till sin karaktär. Den kan inte inordnas
under ett enda universitetsämne. Den spänner över breda
områden som beteendevetenskap, ekonomi, teknik, juridik
och samhällsvetenskap.
Vi anser att det inte är tillfyllest att
konsumentforskningen, på sätt som nu sker, huvudsakligen
blir en uppgift för konsumentverket. Konsumentforskning
måste få högskolestatus och en positiv forskningsmiljö. Den
ovan beskrivna tvärvetenskapliga karaktären kräver att det
inrättas ett särskilt ämne för konsumentpolitiska frågor och
möjlighet till forskning efter grundexamen. Regeringen bör
tillsätta en utredning som tar fram underlag för hur
konsumentfrågor och konsumentforskningen ska inordnas i
högskolans ram.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
stödet till de lokala konsumentvägledarna och de frivilliga
konsumentorganisationerna skall utformas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning mot
dagligvaruhandelns extrapriser,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skatt på reklam,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
konsumentfrågor och konsumentpolitisk forskning skall
inordnas inom högskolans ram.2]
Stockholm den 25 januari 1991
Elisabeth Persson (v)
Annika Åhnberg (v)
Jan Strömdahl (v)
Rolf L Nilson (v)