I början av 1970-talet skedde en kraftig satsning på
konsumentpolitiken. Ett led i denna utbyggnad var att
konsumentverket inrättades år 1973. Förutom sina
konsumentpolitiska uppgifter fick verket även vissa resurser
för forskning.
Under de år som följde fick den konsumentpolitiska
verksamheten ej den ökning av resurserna som behövdes
för att bevara dess realvärde. Anslagen till forskning
reducerades i löpande penningvärde och indrogs helt av den
borgerliga regeringen i början av 1980-talet.
Konsumentpolitiken blev föremål för en statlig
utredning (SOU 1985:32) som ledde till att nya mål för
verksamheten formulerades (prop. 1985/86:121, LU
1985/86:34). Det ansträngda budgetläget gjorde dock att
någon förstärkning av de reella resurserna ej kom till stånd.
Den kommunala konsumentverksamheten, som även
den utbyggdes kraftigt under 1970-talet och har blivit
allmänhetens påtagliga stöd och hjälporgan vid inköp och
reklamationer etc., hotas genom kommunernas trängda
läge att reduceras, uppgå i annan verksamhet eller helt
försvinna. Från budgetåret 1990/91 har konsumentverket
åter fått ett begränsat anslag (2 miljoner) för att initiera och
stimulera forskning. Detta belopp kan givetvis inte räcka till
några större satsningar.
Samtidigt som man kan konstatera denna otillräckliga
satsning på konsumentpolitik och konsumentforskning
använder näringslivet enorma summor på reklam och
marknadsföring. Ur MTC-kontakten, dubbelnummer
vintern 89/90, kan man inhämta att enbart direktreklamen
kostade 5 600
milj.kr år 1988. Butikspromotion och annonsblad
kostade 3 320
milj.kr. Det är svårt att få en helhetsbild över
företagens kostnader för reklam och marknadsföring men
det borde röra sig om ett belopp om minst 25 miljarder
kronor per år.
TV-reklamen når redan en betydande andel av de
svenska hushållen och vi måste nu räkna med reklam även
i Sveriges television. Det har mycket litet diskuterats TV-
reklamens effekter och till vilken nytta för konsumenten
reklam i detta medium kan vara. Det är dock utan tvivel så
att TV-reklamen inte är informerande utan suggestiv. Den
gör även konsumenten mera utsatt genom att den tränger
sig in i den privata sfären på ett mera markant sätt än annan
reklam.
Behovet av en seriös konsumentupplysning och
konsumentforskning är därför stort och växande. Det ter sig
utmanande att näringslivet och däribland stora
multinationella företag kan satsa miljarder för att övertala
konsumenterna att köpa deras produkter medan samtidigt
en seriös och opartisk konsumentupplysning sätts på
undantag.
Det är därför sakligt riktigt och rimligt att reklamen till
någon del får bidra till kostnaderna för
konsumentupplysning och konsumentforskning. Frågan om
hur en ökning av reklamskatten kunde utformas och hur
medlen lämpligen kan användas för konsumentupplysning
centralt och lokalt borde, enligt vår uppfattning, övervägas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en förstärkning av
den konsumentpolitiska verksamheten och
konsumentforskningen.
Stockholm den 25 januari 1991
Kurt Ove Johansson (s)
Lars-Erik Lövdén (s)