Konsumenten har en avsevärt starkare ställning i
marknadsekonomin än i planekonomin. Ett fritt val på en
fri marknad med effektiv konkurrens ger konsumenten ett
bättre skydd än ett politikerstyrt utbud. Fri efterfrågan och
ett varierat utbud är förutsättningar för en fungerande
marknadsekonomi. Marknaden av varor och tjänster
skapas i samspelet mellan konsumenternas efterfrågan och
producenternas utbud. Det egna ansvarstagandet och
engagemanget utgör en viktig del av konsumentens
möjlighet att i tid undvika en undermålig produkt eller
tjänst. Vi har olika behov, olika ideal och olika värderingar,
som avgör våra ställningstaganden i vitt skilda
valsituationer.
Det viktigaste konsumentkravet är att konsumenten kan
välja produkter och tjänster från sinsemellan oberoende
producenter. I annat fall ökar risken för brister, varvid köer
och därmed orättvisor och nackdelar uppstår för
konsumenterna. Exempel kan hämtas såväl från Östeuropa
som från Stockholms läns landsting.
Vi moderater tror på människans egen förmåga och rätt
att själv fatta de beslut, som ligger henne närmast. Vi anser
också att varje människa mår väl av att uppleva att hon kan
välja fritt, bedöma och ta ansvar för sina egna beslut. Detta
kommer sedan hela samhället till godo.
Konkurrens gynnar konsumenterna
De som erbjuder varor och tjänster bör göra detta i
konkurrens. Den gynnar nämligen konsumenterna, såväl
prissom kvalitetsmässigt. Finns konkurrens så har
konsumenten alernativ att välja mellan och behöver inte
låta sig styras av olika beslutsfattare. Konsumenten väljer
utifrån sina egna förutsättningar, värderingar och behov.
I vissa fall är lagstiftning nödvändig för att det skall
skapas ett klimat som gynnar såväl näringsidkare som
konsumenter. Fler lagar är dock ingen självklar garanti för
konsumenten att marknaden fungerar bättre.
I en fri ekonomi är producenterna beroende av
konsumenterna, under förutsättning att
monopolsituationer motverkas. En vara som
konsumenterna inte vill ha försvinner snart ur handeln. Det
är i sista hand konsumenternas efterfrågan -- ett slags
folkomröstning -- som styr utbudet av varor.
Marknadens funktion är väsentlig för att konkurrensen
skall fungera. Den kan störas av olika ingrepp från
producenterna. Men även ingrepp via
arbetsmarknadslagstiftningen eller via kommunala beslut
kan få förödande effekter på en lokal marknad. Fackliga
förbud mot företag att ta vissa arbeten kan därför inte
accepteras, icke heller kommunala ingrepp i sortimentet.
På den senare punkten finns risk för att vissa delar av plan-
och bygglagen kan få direkt konkurrenshindrande effekt,
vilket är oacceptabelt och riskerar drabba konsumenterna
genom högre priser och begränsat varuutbud. Utredningen
om Förstärkt konkurrenspolitik bör få tilläggsdirektiv i
syfte att förhindra vidare exempel på konkurrenshinder på
grund av arbetsmarknadslagstiftning.
Reklam har på vissa håll givits en negativ klang, vilket är
i huvudsak oförtjänt. Reklamen för varor hör ihop med den
fria konkurrensen mellan företagen. Den ger upplysning till
konsumenten om vad det finns att välja på. Reklam
innehåller information om varans beskaffenhet. Dessutom
kan reklam förbilliga varorna genom att skapa större serier
och låga fasta styckkostnader.
Offentliga sektorn och konsumenten
Starka krafter har hittills gjort gällande att
konsumenterna behöver stöd och hjälp endast när det gäller
varor och tjänster som bjuds ut på den privata marknaden
men att något stöd inte behövs beträffande den offentliga
sektorns varu- och tjänsteutbud.
Inom den privata sektorn stärks konsumenternas
ställning genom att det normalt förekommer konkurrens
mellan flera företag. Dessa måste tillhandahålla bra varor
till rimliga priser. Uppfylls inte konsumenternas krav sker
en självsanering på marknaden. För den privata sektorn
gäller dessutom en hel del lagar som har till uppgift att
stärka konsumenternas ställning. I samma syfte har
myndigheter inrättats.
Under de senaste decennierna har den offentliga
konsumtionen av den totala konsumtionen ökat drastiskt.
Medborgarnas ställning gentemot det allmänna har
emellertid -- paradoxalt nog -- försvagats ju större den
offentliga sektorn blivit. Många gånger är medborgarens
ställning svagare vid en tvist med en myndighet än med ett
företag. En väsentlig orsak till detta är att medborgaren inte
har något alternativ då han uppträder som konsument av
offentlig service. För konsumenten är det näst intill omöjligt
att hävda sin rätt exempelvis gentemot ett monopolföretag
som televerket, vilket omväxlande är myndighet och
företag.
Varför skall den som behöver opereras för t.ex. starr --
som kan leda till blindhet -- behöva ställa sig flera månader
i en offentlig vårdkö? Varför kan dessa personer inte i stället
få hjälp hos en privat läkare på samma villkor? Varför ges
inte föräldrarna ekonomisk frihet att välja den barnomsorg
eller skola som passar familjen bäst?
I många sammanhang är det fullt möjligt och önskvärt
att det finns konkurrerande privata alternativ till det
offentliga utbudet. Konkurrens är det bästa medlet att
stärka konsumenten. Ett systemskifte, innebärande att
privata alternativ tillåts inom idag tabubelagda områden,
skulle påtagligt stärka medborgarnas ställning och leda till
bättre service. I avvaktan på att ett sådant systemskifte kan
genomföras måste reformer ske inom den offentliga
sektorn.
En bättre konsumentinformation om den offentliga
sektorn skulle underlätta för människor att både hävda sin
rätt och utnyttja den service som finns. Samtidigt skulle en
medveten konsument med tydliga krav medverka till att den
offentliga sektorn blev mera serviceinriktad och bättre
anpassad till människors behov.
Även den offentliga sektorns utbud bör omfattas av
konsumentlagstiftningen. Vilken kvalitet är det på
sjukvårdens produktutbud och hur mäts skolornas
effektivitet? Varför får den statliga spelverksamheten
mångdubblas utan att någon reagerar?
Fler och fler människor anser att det behövs alternativ
till den offentliga sektorns verksamhet. Många har upptäckt
att det inte kan sättas likhetstecken mellan offentlig sektor
och välfärd. Konsumenten måste ges möjlighet att bedöma
den service som den offentliga sektorn ger och även att
kunna välja mellan flera serviceutbud. Det är inte
politikerna som skall besluta vad som är bra för de enskilda
utan konsumenterna skall själva göra sina val även när det
gäller t.ex. social service.
Konsumentverkets verksamhet och framtid
Konsumentverkets uppgifter är för närvarande alltför
omfattande och leder dessutom till en splittring av
veksamheten. Verkets uppgifter bör därför renodlas i syfte
att effektivisera verksamheten inom de områden där
verkets arbete visat sig ha en särskild betydelse för
konsumenterna.
Vidare bör konsumentombudsmannen ha en
självständigare ställning gentemot verket och
myndighetsuppgifterna där skiljas från verkets andra
uppgifter. En översyn av verkets instruktion är därför
påkallad. I den mån så erfordras bör en sådan översyn också
omfatta 1986 års konsumentpolitiska beslut liksom
frågeställningen hur konsumentverkets verksamhet eljest
kan effektiviseras.
Det är allt starkare önskemål från konsumenternas sida
att före inköp kunna jämföra olika varors egenskaper och
kvaliteter. Detta önskemål bör i möjligaste mån tillgodoses.
På grund härav och med hänsyn till att en väl fungerande
provningsverksamhet ofta leder till bättre produkter på
marknaden bör både konsumentverkets på eget initiativ
utförda jämförande varuprovningar och verkets
uppdragsfinansierade provningsverksamhet utvidgas.
Det är betydelsefullt att konsumentintressena beaktas
vid utveckling och upphandling av produkter. Det kan
därför finnas behov av ett särskilt rådgivande organ på
området. Vi vill emellertid starkt ifrågasätta huruvida den
konsumenttekniska nämnden, som är knuten till
konsumentverket, har fått en lämplig sammansättning. Som
redovisas ovan ingår i nämnden ett stort antal företrädare
för olika myndigheter och organisationer. Det stora antalet
ledamöter i kombination med att de företräder vitt skilda
intressen medför nämligen att nämnden i praktiken
knappast kan antas kunna fullgöra sina uppgifter. Den
konsumenttekniska nämnden bör därför upplösas.
Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för
konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras
strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka
konsumenternas ställning på marknaden.
Det finns ytterligare en statlig myndighet som har
uppgifter som i stor utsträckning berör konsumenterna,
nämligen statens pris- och konkurrensverk (SPK). SPK
skall bevaka och analysera konkurrensförhållanden,
prisbildning och konsumentprisutveckling, och belysa den
inhemska utvecklingen i ett internationellt perspektiv. SPK
skall vidare utreda frågor som kan vara av betydelse för
marknadsdomstolen och näringsfrihetsombudsmannen vid
tillämpning av konkurrenslagen och för
konsumentombudsmannen vid tillämpning av lagen om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Vidare skall SPK
belysa hur offentliga regleringar påverkar pris- och
konkurrensförhållanden samt föra kartellregister.
Enligt vår mening har konsumentverkets och SPK:s
verksamhet så nära samband att det framstår som naturligt
att sammanslå de båda myndigheterna. En sammanslagning
skulle inte endast leda till kostnadsbesparingar på grund av
samordningsvinster. Den skulle vidare sannolikt resultera i
en bättre verksamhet. Regeringen bör mot denna bakgrund
återkomma till riksdagen med förslag om hur och när en
sådan sammanslagning kan ske.
Bättre prisinformation
Prismärkningen på varorna utgör en synnerligen viktig
del i företagens information till konsumenterna. Ingen
anledning finns för myndigheter att föreskriva var och hur
prismärkning skall ske så länge kunden, utan onödig
tidsåtgång, tydligt informeras om priset, som bör vara lätt
synligt.
Den ökade datoriseringen inom detaljhandeln får inte
leda till att prismärkningen försämras ytterligare. De brister
som i dag förekommer måste omedelbart undanröjas
genom påverkan, självsanering och frivilliga
överenskommelser. Detaljerade föreskrifter om
prismärkning i första hand bör undvikas. Konsumentverket
bör få i uppdrag att ta upp prismärkningsfrågorna med
handelns representanter för att söka åstadkomma bättre
prismärkning för konsumenterna.
Behåll extrapriser
Det nuvarande extraprissystemet bör finnas kvar.
Prissättningen är ett viktigt konkurrensmedel inom
handeln, och systemet med extrapriser och ''röda lappar''
bör ses som ett konkurrensmedel. Det av tidigare
utredningar förordade enprissystemet kan enligt vår
bedömning däremot tillgodose varken näringsidkarnas eller
konsumenternas intressen. Ett sådant system leder inte till
några lägre priser, men skall naturligtvis kunna tillämpas i
fri konkurrens av den handlare som så vill.
Miljömärkning med brister
Under år 1989 träffades ett avtal mellan staten och
standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) om
miljömärkning. Avsikten är att verksamheten med
miljömärkning i huvudsak skall finansieras genom avgifter
och ersättningar från de företag som vill miljömärka sina
produkter. Miljömärkningen handhas av en särskild styrelse
och en referensgrupp organiserade inom SIS.
Vi är kritiska mot sammansättningen av
miljömärkningsstyrelsen och anser att det är en allvarlig
brist att forskningsintressena är helt orepresenterade.
Visserligen skall dessa intressen tillgodoses genom att de
blir representerade i referensgruppen, men detta kan inte
anses till fyllest. Det är synnerligen viktigt att forskningen
finns representerad i styrelsen, där de slutliga
bedömningarna görs och besluten fattas. Detta är enligt vår
mening av mycket stor betydelse för att nå framgångar inom
arbetet med miljömärkningen. Vi vill också erinra om att i
den utredning som låg till grund för införandet av
miljömärkning i Sverige föreslogs en modell där styrelsen
skall bestå av tolv ledamöter, representerande de olika
intressenterna med en fjärdedel för envar av de allmänna
samhällsintressena inkl. forskningen, konsumenterna,
miljörörelsen och näringslivet. Vi kan för vår del inte se
något skäl varför regeringen i avtalet med SIS frångått
utredningen i den delen. Regeringen bör snarast ta initiativ
till en förändring eller eventuell utökning av
miljömärkningsstyrelsen så att även forskningsintressena
blir representerade.
Produktskador
Under 1991 förväntas regeringen lägga fram ett
lagförslag gällande ansvaret för produktskador. Syftet med
detta är att förbättra möjligheterna till ersättning för skador
som orsakas av felaktiga produkter. Vi vill redan i detta
sammanhang redovisa att det enligt vår uppfattning är av
central betydelse att Sveriges lagstiftning på detta område
inte avviker från vad som är normal standard inom EG-
länderna.
Grupptalan inom konsumentområdet
Det finns enligt vår mening flera goda skäl att överväga
en annan ordning än den som gäller idag för prövning av
otillbörlig marknadsföring. I de fall där ansökan görs av
enskilda skulle en prövning i tingsrätten leda till minskade
kostnader och processen föras närmare dem som berörs och
därigenom på olika sätt främja en lokal förankring. Det
finns också anledning att anta, särskilt mot bakgrund av de
erfarenheter man har i USA och Canada, att den lokala
konsumentrörelsen skulle stärkas med en sådan ordning. Vi
har tidigare i riksdagen aktualiserat denna fråga och det är
nu med tillfredsställelse vi noterar att departementschefen
för justitiedepartementet aviserar att hon avser att verka för
att möjligheterna att införa grupptalan i svensk rätt utreds i
lämplig form.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen begär att regeringen utfärdar
tilläggsdirektiv till utredningen om Förstärkt
konkurrenspolitik i enlighet med vad som anförts i
motionen,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om plan- och bygglagens brister ur
konkurrenshänseende,2]
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att även den offentliga sektorns
utbud bör omfattas av konsumentlagstiftningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om renodling av konsumentverkets
uppgifter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att konsumentombudsmannen
bör ha en självständigare ställning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsumentverkets
provningsverksamhet,
5. att riksdagen beslutar att upplösa den
konsumenttekniska nämnden,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
sammanslagning av konsumentverket och SPK,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående prisinformation,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om extrapriser,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förändring av
miljömärkningsstyrelsens sammansättning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utformning av en ny
produktskadelag.
Stockholm den 24 januari 1991
Rolf Dahlberg (m)
Jerry Martinger (m)
Allan Ekström (m)
Göthe Knutson (m)
Birgit Henriksson (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Göran Ericsson (m)
Filip Fridolfsson (m)
Inger Koch (m)
Eva Björne (m)
Carl G Nilsson (m)