Reklamens omfattning och inriktning i vårt
kommersiella samhälle har blivit en veritabel plåga. Det går
inte en dag utan att brevlådorna fylls med allsköns reklam
för olika produkter, ofta matvaror och dagligvaror, som
därmed fördyras. Det är ju alltid konsumenterna som får stå
för kostnaden, fast långt ifrån alla är medvetna om det.
Minst skada gör sådana oombedda försändelser när de
förpassas direkt till soptunnan eller pappersinsamlingen.
Oavsett ändamålet och resultatet, är det ändå ett beklagligt
slöseri, som medför onödig pappersproduktion och som
följd orsakar flera skogsavverkningar, nya kalhyggen och
utsläpp av miljöfarliga ämnen i en växande ond cirkel.
Ibland riktar sig reklamens hjärntvätt med ''personliga''
brev mot särskilt utvalda offer, målgrupper kallas de på
dataspråk. Och visst träffas målet i många fall, annars skulle
hanteringen vara olönsam och snart upphöra. Föremålen
för målskyttet kan ändå försvara sig, om de tar initiativet att
stoppa adressförsäljning från länsstyrelser, postverket m.fl.
genom att med stöd i datalagen begära hos DAFA och andra
att få slippa direktreklam.
Oftare kommer reklamflödet oadresserat genom
postverket eller privata distributionsföretag, som gärna
anlitar billig minderårig arbetskraft som delar ut
reklamblad även på lördagar och söndagar, när de har ledigt
från skolan.
Resultatet blir att vi i allmänhet styrs mer av
kommersiella krafter än av våra verkliga behov. Makten
över maten koncentrerad hos multinationella bolag har
t.o.m. blivit en faktor som skapar oro i världen och kan bli
ett hot mot våra livsvillkor.
Oskicket kan endast bekämpas genom upplysning och
stöd åt medvetna konsumenters strävanden mot en sanering
av reklamutbudet. Till detta behövs en fungerande och
aktiv konsumentvägledning, som i praktiken alltför länge
har saknats i kommunerna.
Problemet är akut och det borde vara varje kommuns
skyldighet att efter bästa förmåga följa FNs riktlinjer för
konsumentskydd genom att säkra allmänhetens rätt till
information och konsumentutbildning. Detta är en
nödvändig förutsättning för att garantera köptrygghet och
köpfrid i ett samhälle där reklamen allt mer har urartat från
saklig information till medveten desinformation. Vad
konsumenterna främst skall hjälpas åt med är att själva ta
reda på fakta, för att inte bli utsatta för manipulation och
styrning. Och vem kan osäkra konsumenter med förtroende
vända sig till, om inte till rådgivare i den egna kommunen?
De flesta kommer inte sig för med att studera, analysera och
opponera sig mot konsumentdiskriminerande reklam, om
de inte känner att de har stöd och kan få hjälp. En effektiv
kommunalrådgivning kan hjälpa dem att konsumera efter
verkliga behov och inte för att tillfredsställa multinationella
maktintressen och andras behov att tjäna pengar.
Ökat utbud på varuinformation och
konsumentinformation, gärna med medvetna
konsumenters medverkan, är bästa motvikten mot ensidig
reklam. För att bli sakligare, måste ovederhäftig reklam få
en motvikt och känna motstånd. Därför behövs bättre
utbildning av konsumenterna i konsumtionsfrågor,
inklusive reklamens mål och medel. Så länge det råder
obalans mellan konsumenterna och producenterna måste
den svagare parten få hjälp att öka sin medvetenhet och inse
sina rättigheter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att konsumentvägledaren bör uppmuntras att i möjligaste
mån tala klarspråk, även när det gäller att avråda från
produkter som av olika anledningar inte kan
rekommenderas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att inom ramen för en heltäckande konsumentupplysning
särskild uppmärksamhet bör ägnas matvarorna,
3. att riksdagen hos regeringen begär ett anslag på
10 000 000 kr. för utbildning av konsumentrådgivarna i
kommunerna.
Stockholm den 22 januari 1991
Ragnhild Pohanka (mp)
Kaj Nilsson (mp)