Varje form av avtal innebär ett slags fördelning av
risker för inträffandet av olika händelser mellan
parterna. Detta är särskilt fallet vid köp. Ju fler risker som
läggs på säljaren desto högre blir självfallet det pris som
varan betingar. Allting har sitt pris, inget är gratis.
Den nyligen antagna konsumentköplagen (prop.
1989/90:89, LU35) kännetecknas av att konsumenten
tillerkänts en skyddsnivå som praktiskt taget överallt då så
är möjligt har satts högre än enligt den allmänna köplagen,
som i sin tur är uttryck för allmänt erkända grundsatser med
räckvidd inom hela civilrättens område. I motion
1989/90:L15 har jag påvisat en rad exempel på sådan
ensidighet. Det är icke min avsikt att här upprepa denna
kritik.
På en punkt innebär emellertid den nya lagen ett sådant
anmärkningsvärt avsteg från rättsordningen och erkända
rättsgrundsatser att det är omöjligt att låta bli att påtala
förhållandet. Jag syftar på 41 § tredje stycket: ''Säljaren har
inte rätt till ersättning -- -- -- om köparen avbeställer en vara
innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har
lämnat till säljaren.'' Innebörden är att köparens anbud ej
är bindande utan kan återkallas fritt intill dess det
accepterats. Se t.ex. Jan Ramberg, Den nya
konsumentskyddslagstiftningen s. 25. Denna ståndpunkt
går på ett dramatiskt sätt stick i stäv med den hävdvunna
löftesprincipen inom avtalsrätten, som kommit till
uttryck i 1 § avtalslagen. Att löftesprincipen gäller beror
enligt Tore Almén, Avtalslagen, på ''att anbudstagarens
benägenhet att underkasta anbudet en allvarlig prövning
och eventuellt antaga det måste naturligtvis ökas, om han
inte riskerar, att den fördel han därigenom tror sig vinna i
sista stunden undanryckes honom genom en återkallelse''.
(Almén var en av ''fäderna'' till l905 års köplag och
avtalslagen.) Almén kommenterar 1 § avtalslagen bl.a. på
följande sätt: ''Stadgandet, att den som avgivit anbud eller
svar är bunden av detsamma, har icke endast karaktären av
en tolkningsregel som skall tillämpas där ej särskilda
omständigheter till annat föranleda utan fastslår den i
terminologiskt avseende viktiga satsen, att endast bindande
viljeförklaringar kunna betecknas såsom anbud och svar i
lagens mening'' (kurs av mig); 1916 års upplaga s.13.
Som framgår är det klandrade stadgandet i
konsumentköplagen -- som typiskt nog tillkommit först
under departementsbehandlingen -- ett främmande inslag i
vår rättsordning. Ett icke bindande anbud är med andra ord
i sig en anomali. Det må framhållas att stadgandet kan vara
till nackdel även för köparen därigenom att det fråntar
honom möjligheten att avge ett oåterkalleligt anbud, vilket
i sin tur kan tvinga säljaren att begära betalning för olika
förberedande åtgärder som han under acceptfristen avser
att vidta i syfte att överväga anbudet.
Stadgandet bör förty upphävas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar upphäva 41 § första meningen
tredje stycket konsumentköplagen (Säljaren har inte rätt till
ersättning enligt första eller andra stycket om köparen
avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud
som köparen har lämnat till säljaren).