Vad händer från rättslig synpunkt om man är oaktsam,
slarvig, vårdslös med annans egendom som man fått
i sin besittning? Söker man svaret på frågan i det allmänna
rättsmedvetandet torde svaret vara självklart: man ådrar sig
skyldighet att utge ersättning till egendomens ägare. Denna
djupt rotade ordning gällde också enligt vår lagbok fram till
den 1 juli l972, då skadeståndslagen trädde i kraft. I dag är
situationen däremot en annan såvitt avser egendom som
man omhänderhar i egenskap av arbetstagare.
Den även enligt skadeståndslagen knäsatta grundsatsen
om skyldighet att ersätta det som man förstör av vårdslöshet
gäller nämligen icke sådan egendom som tillhör ens
arbetsgivare och som man fått om hand i tjänsten. Enligt 4
kap 1 § är arbetstagaren sålunda ansvarig för skada
''endast i den mån synnerliga skäl föreligger''.
Värnpliktig är jämlikt 6 kap 4 § samma lag att likställa
med arbetstagare vid tillämpning av skadeståndslagen.
Jag menar att en ordning enligt vilken man praktiskt
taget saknar ansvar för omhänderhavd egendom helt enkelt
är demoraliserande.
I motion 1979/80:144 har jag tidigare gett uttryck för
samma uppfattning. Ur motionen -- i vilken jag yrkade
upphävande av särregleringen i skadeståndslagen
beträffande värnpliktiga -- vill jag citera följande:
Krigsmakten tillfogas årligen högst betydande förluster
på grund av att de värnpliktiga icke förmår återställa den
materiel som de fått sig anförtrodd.
Riksrevisionsverket (RRV) har i en revisionsrapport
grovt uppskattat kostnaderna till 25 -- 30 milj. kr per år. Den
materiel som framför allt försvinner utgör enligt rapporten
egendom som kan betecknas såsom särskilt begärlig
såsom vindrockar, persedelpåsar, mössor, skjortor,
sovsäckar, bajonetter, kompasser och kikare.
RRV finner självfallet tillståndet ytterst oroande och
utpekar som en av orsakerna därtill den rättsregel som
intagits i 4 kap 1 § skadeståndslagen och enligt vilken de
värnpliktiga i egenskap av arbetstagare icke behöver ersätta
skada som de vållat i tjänsten med mindre synnerliga skäl
föreligger härför.
Särskilt anmärkningsvärt har RRV funnit det
förhållandet att tidningen Värnpliktsnytt -- under
hänvisning till skadeståndslagen -- t.o.m. innehållit
uppmaning till de värnpliktiga: ''Ta det som en princip att
aldrig betala. Uppmana även dina kamrater att inte göra
det.''
Enligt sedvanliga civilrättsliga grundsatser är den som
omhänderhar annans egendom på grund av olika slags avtal
skyldig att vårda saken och att vara aktsam om den. Är han
ej det, ådrar han sig skadeståndsskyldighet. Denna
självklara grundsats kommer till uttryck bl.a. i 11 och 12 kap
handelsbalken. Det åligger vidare den som innehar
egendomen -- har besittningen till den -- att bevisa att han
icke varit oaktsam. Bevisbördan sägs vara omkastad
(exculpation). Denna rättsgrundsats torde som sagt vara väl
förankrad i det allmänna rättsmedvetandet. Se SOU
1984:16 (Förvärv i god tro) s. 182. Vad som stundom
ifrågasätts är att besittaren borde ansvara även för skada
som icke berott på honom utan uppstått till följd av våda
(casus). Ansvaret borde alltså sträcka sig längre än till
oaktsamhet, vållande. Se Hjalmar Karlgren, Tidskrift for
Rettsvitenskap 1955, Perpetuatio obligationis, s 368.
Den i skadeståndslagen intagna regeln är som framgått
helt oförenlig med nyssnämnda rättsgrundsatser.
Motionen tillstyrktes av lagutskottet (LU 1980/81:13) på
det sättet att ''utskottet anser det nödvändigt att riksdagen
med anledning av motionen ger regeringen till känna att
reglerna om skadeståndsskyldighet för värnpliktiga och
andra personer inom försvarsmakten bör bli föremål för
översyn''.
Frågan övervägdes därefter av en särskild kommitté,
militäransvarskommittén, som i betänkande (SOU 1983:2)
föreslog följande tillägg till värnpliktslagen:
Värnpliktig skall vårda och ansvara för materiel som han
har hand om. Han är skyldig att ersätta förlust eller annan
skada som han uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar i fråga
om materiel, som har utlämnats till honom för personligt
bruk.
Kommitténs förslag har hittills icke förelagts riksdagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar förse värnpliktslagen med följande
tillägg:
Värnpliktig skall vårda och ansvara för materiel som
han har hand om. Han är skyldig att ersätta förlust eller
annan skada som han uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar
i fråga om materiel som utlämnats till honom för personligt
bruk.