med anledning av prop. 1990/91:8 Vårdnad och umgänge
Den huvudsakliga intentionen i rubricerad
proposition är att göra det enklare för föräldrar att
vid en separation komma överens när det gäller
vårdnaden om och umgänge med gemensamma
barn. Därför åläggs kommunerna -- genom ett
tillägg i socialtjänstlagen -- en skyldighet att vid
behov erbjuda samarbetssamtal. Samarbetssamtal
har prövats i ett stort antal kommuner (224) och
erfarenheterna är goda. En lagstadgad skyldighet
kräver dock att kommunerna utökar sina
möjligheter att bistå med samarbetssamtal vilket
kommer att kosta pengar. Ett 60-tal kommuner
anser att i nuvarande ekonomiska läge har de ingen
möjlighet att erbjuda samarbetssamtal. De
ekonomiska effekterna av förslaget diskuteras dock
inte i propositionen och det anser vi vara en brist.
Vi tror att kommunerna behöver stöd för att bygga
upp eller bygga ut en kvalitativt och kvantitativt väl
fungerande familjerådgivning.
Barn har rätt till båda sina föräldrar. Detta
borde vara en självklarhet, men är det tyvärr alltför
sällan. Barn är dessutom beroende av såväl
föräldrarna som myndigheter för att denna deras
rätt ska sättas i främsta rummet. Samhället måste
underlätta för föräldrarna så att dessa kan sätta
barnens behov och intressen framför sina egna.
Med detta anser vi naturligtvis inte att vi utesluter
att separationer även kan vara det bästa för barnens
skull.
Varje år berörs mellan 20 000 och 25 000 barn av
skilsmässor. Umgängesrätten blir för en del
föräldrar den spröda länk med vilken det fortsatta
föräldraansvaret och föräldraskapet ska
upprätthållas.
För att umgängesrätten ska fungera behövs en
rad insatser: För att främja kontakten behövs förtur
vid bostadsförmedlingen till en bostad nära barnet
för den förälder som flyttar från det tidigare
gemensamma hemmet. Det behövs fria resor för
barn som ska träffa en förälder som inte bor på
samma ort. Bostadsbidrag ska kunna utgå till båda
parter så att de har råd med en bostad med
utrymme för barn. Det behövs föräldrautbildning
och det behövs utbildning för yrkeskategorier som
arbetar med barn och föräldrar i
skilsmässosituationer.
Propositionens förslag är vällovliga och i sak
positiva, men den tar inte steget fullt ut.
Fortfarande är det föräldraperspektivet som
är det helt dominerande. När det gäller för barn så
viktiga frågor borde barnperspektivet vara
utgångspunkten. Det gäller exempelvis vid
bedömningar av hur den gemensamma vårdnaden
ska bestämmas. Ännu talar man om föräldrars rätt
till sina barn, och lagen som reglerar detta kommer
även fortsättningsvis att kallas föräldrabalk. I
stället borde vi tala och skriva i termer som
barnabalk, barnens rätt till sina föräldrar och
barnens behov.
Barnens bästa ska vara den avgörande faktorn
vid besluten. Vanskötsel och svår försummelse från
någon förälders sida ska självklart medföra
inskränkningar eller förlust av umgängesrätten.
Här tror vi, i motsats till propositionens förslag, att
det också är rimligt att vårdnadsutredaren ska
anger vilken som är mest lämpad att få vårdnaden.
Även försummelse när det gäller att utnyttja
umgängesrätten bör påtalas. Detta bedömer vi som
svårt att lagreglera, men vi tror att just en
utbyggnad och ökad kompetens inom
familjerådgivningen skulle kunna ge en förbättring
när det gäller sådana förhållanden.
Möjligheterna att utse kontaktperson eller
ombud för barn anser vi ska utökas i förhållande till
propositionens förslag. Flera tragiska händelser
under senare tid gör att vi nu är mer övertygade än
tidigare om att i krislägen ska en person med
uppdrag att se till barnets bästa utses. Separationer
är exempel på en sådan krissituation. Görs
bedömningen att barnet behöver en
kontaktperson/ombud ska det också finnas en
skyldighet att utse en sådan. Barnet, socialnämnd,
vårdnadsutredare eller någon barnet närstående
kan vara den eller de som ges rätten att begära
förordnandet av ett sådant ombud.
Vårdnadsutredningar kan i dag bli mycket långa
och uppslitande. Det kan också, som framgår av
propositionen, se ut som om det pågick två
processer; en i kommunens socialnämnd och en i
tingsrätten. Detta är för barnens del djupt
olyckligt. Vi anser dock inte att de långa tiderna
enbart beror på att ärendena måste handläggas i
socialnämnden utan på problemens komplexitet.
Vi vill därför att socialnämnden inte bara ska stå
som betalningsansvarig (vi antar att det var tänkt
så), utan att vårdnadsutredningen även ska
godkännas av kommunens socialnämnd. Vi menar
att där finns en allmän kompetens och en lokal
kännedom som kan vara oumbärlig vid en tvist om
vårdnaden. Vårdnads- och umgängesfrågor ska
handläggas så fort som möjligt och deras
handläggning ska prioriteras. Det är rimligt att
rätten har möjlighet att sätta en tidsgräns för när
utredningen skall vara klar och att rätten tar
ställning till eventuella tidsöverdrag.
I propositionen föreslås att handläggningen av
dessa ärenden ska ske i tingsrätten. Vänsterpartiet
anser att om inte socialnämnden kan lösa en
vårdnadstvist ska mål av detta slag inte hänvisas till
tingsrätten utan till länsrätten. På länsrätten finns
f.n. en större socialpsykologisk kompetens än hos
tingsrätten. Därmed inte sagt att vi tycker den är
tillräcklig. Vi vill gärna se att denna kompetens
ökar även vid länsrätterna och att deras samarbete
med socialtjänsten ökas. För medan tingsrätterna
har ett näst intill obefintligt samarbete med
kommunernas socialtjänst så är länsrätternas
kontakter avgjort bättre. Analogt med detta vill vi
även att mål som rör äktenskapsskillnad och
fastställande av underhållsbidrag ska handläggas av
länsrätten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om kommunernas
ekonomiska möjligheter att erbjuda
samarbetssamtal,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
en utbyggnad av
familjerådgivningsbyråverksamheten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ett
barnperspektiv i lagstiftningen,
4. att riksdagen beslutar att de kommunala
socialnämnderna även fortsättningsvis skall vara
förberedande instans vid vårdnadstvister,
5. att riksdagen beslutar om införandet av en
tidsgräns på tre månader för vårdnadsutredningar,
om inte det föreligger synnerliga skäl för en längre
utredningstid,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att överföra
mål som rör frågor om vårdnaden och umgänge till
länsrätterna.
Stockholm den 17 oktober 1990
Elisabeth Persson (v)
Berith Eriksson (v)
Margó Ingvardsson (v)
Gudrun Schyman (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)