I ett rättssamhälle krävs harmoni mellan det allmänna rättsmedvetandet och det rättsliga regelsystemet. Som ett av de mest upprörande exemplen på motsatsen anförs ofta följande situation. Enligt gällande rätt kan faktiskt en brottsling som dödat en människa få arv efter brottsoffret. Ett typexempel har jag personligen erfarenhet av från min åklagartid. Det gällde en man som brutalt slagit ihjäl hela sin familj bestående av hustru och två barn. Mannen dömdes till sluten psykiatrisk vård men hans arvsrätt efter den mördade hustrun kunde inte förverkas. Det finns tyvärr flera liknande brottmål och i inget fall har gärningsmannen gått förlustig arvslott eller livförsäkringsbelopp.
För det allmänna rättsmedvetandet framstår naturligtvis sådana fall som synnerligen stötande. Det är obegripligt och orimligt att den som dödat en annan människa ska kunna dra ekonomisk nytta av dödsfallet.
Upprepade krav
Frågan om översyn av gällande regler för förverkande av rätt att ta arv eller testamente eller att få försäkringsersättning har behandlats i riksdagen vid flera tillfällen. Redan 1987 krävde riksdagen en sådan översyn av regeringen. Men någon översyn gjordes inte och regeringen meddelade felaktigt att ärendet slutbehandlats. Under 1990 upptäckte jag detta och motionsvägen återupptog jag ärendet med krav på att den begärda översynen verkligen skulle genomföras. Riksdagen biföll motionen och skärpte med all rätt tonen och krävde snabbt ett regeringsförslag på riksdagens bord.
Otillfredsställande proposition
Nu äntligen har regeringen överlämnat sin proposition till riksdagen. Där föreslås ändringar av gällande rätt i följande avseenden. Gärningsmannens rätt till arv, testamente eller försäkring ska förverkas -- förutom vid uppsåtligt dödande -- också när denne orsakat någons död genom uppsåtligt våldsbrott för vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte är föreskrivet. För psykiskt störda gärningsmän ska det krävas synnerliga skäl för att få behålla sin rätt. Även för andra gärningsmän införs ett motsvarande undantag.
Den sålunda föreslagna ordningen kan inte anses tillfredsställande och de angivna begränsningarna av förverkandemöjligheterna är svårförståeliga.
Bättre lösning
Den naturliga huvudregeln bör vara att om en person genom brottslig handling orsakat en annan persons död, så har gärningsmannen förverkat sin rätt till arv, testamente eller försäkring efter brottsoffret. Detta bör gälla vid alla brott, oavsett om handlingen varit uppsåtlig eller vårdslös samt oavsett straffskalans spännvidd. Härigenom omfattas -- till skillnad från regeringsförslaget -- alltså exempelvis inte bara grovt vållande till annans död utan även ringa misshandel, då offret avlidit.
Från denna huvudregel måste dock finnas möjlighet att göra rimliga undantag. I regeringsförslaget utformas undantagsregeln så att förverkande inte ska ske om det föreligger synnerliga skäl däremot med hänsyn till gärningens beskaffenhet med beaktande bl.a. av gärningsmannens ålder och psykiska hälsa. I denna del bör tilläggas att hänsyn även bör kunna tagas till omständigheterna i övrigt. Här måste göras en helhetsbedömning med beaktande av samtliga omständigheter. Genom mitt förslag till utformning av huvudregeln kommer flera olika fall att prövas med åberopande av undantagsregeln. Vid tillämpningen kräver det i motsvarande mån en nyanserad rättspraxis. Det är då självklart att en yngre gärningsman som begått ett lindrigare brott har större utsikter att undgå förverkande än andra gärningsmannakategorier. I vissa fall kan det även framstå som befogat att eventuella bröstarvingar får tillgodogöra sig de aktuella beloppen i gärningsmannens ställe.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om sådan ändring i 15 kap. 2
§ ärvdabalken och sådan lydelse av 100 a § lagen (1927:77) om försäkringsavtal att utvidgning sker av möjligheterna till förverkande av rätt att ta arv eller testamente eller att få försäkringsersättning.
Stockholm den 12 juni 1991 Bengt Harding Olson (fp) Ulla Orring (fp) Lola Björkquist (fp) Barbro Sandberg (fp)