Enligt 2 § lönegarantilagen utgår betalning för bl.a.
fordran som har förmånsrätt enligt 12
§ samma lag.
Enligt undantagsregeln i 12 § tredje stycket
förmånsrättslagen är arbetstagare, som själv eller jämte
närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade
väsentligt inflytande över dess verksamhet, undantagen
förmånsrätt för sin lönefordran.
Väsentlig andel
Vad som är väsentlig andel har inte preciserats i
lagmotiven. I propositionen till förmånsrättslagen (prop.
1970:142 s 137) kan man dock få en viss vägledning. Sålunda
har lagberedningen ansett att det i vissa fall skall vara
tillräckligt med en minoritetsandel -- t.ex. en tredjedel -- i
ett företag för att vederbörande skall anses äga väsentlig
andel i det.
Högsta domstolen (HD) har i ett beslut (NJA 1983 s 716)
utvecklat sin syn på begreppet väsentlig andel. HD anför att
''frågan om ett aktieinnehav kan anses som väsentlig andel
i fall där innehavet ligger omkring den i motiven angivna
storleken av en tredjedel eller, som i detta fall, inte alltför
mycket understiger en tredjedel, får bedömas med ledning
av vad sålunda anförts liksom av rättspraxis efter
förmånsrättslagens tillkomst. Som en riktpunkt synes då
kunna anges att en andel i de flesta fall får betraktas som
väsentlig, om aktierna är så fördelade att arbetstagaren med
hjälp av sitt (och närståendes) aktieinnehav allmänt sett får
antas ha påtagliga möjligheter att driva igenom sin vilja på
bolagsstämman. Denna förutsättning kan i varje fall inte
anses vara för handen om någon annan aktieägare har en
betydligt större andel av aktierna än den för vilken
arbetstagaren svarar, inte heller om två eller flera andra
aktieägare har aktieposter av ungefär samma storlek som
arbetstagarens.''
Olika typfall
Domstolens tolkning ger onekligen vissa möjligheter att
genom en lämplig disposition av aktieinnehavet utesluta att
någon av aktieägarna skall anses ha väsentlig andel. Det är
numera inte ovanligt att i ett aktiebolag med kanske endast
tre arbetstagare, vilka samtliga är styrelseledamöter,
aktierna är fördelade med vardera en tredjedel av
aktiekapitalet per arbetstagare. Om dessa inte är
närstående till varandra finns enligt domstolens tolkning
inte någon som är undantagen förmånsrätt för sina
lönefordringar, trots att obeståndet i de flesta fall kan sägas
vara en indirekt följd av deras eget handlande eller
ståndpunktstagande.
Exemplet kan varieras enligt följande. Antag att två
arbetstagare i ett bolag äger aktierna med 60 %
respektive 40 %.
Majoritetsdelägaren får väl anses ha väsentlig andel
men inte minoritetsdelägaren om domstolens resonemang
skall följas. Frågan är då om det är rimligt att
minoritetsdelägaren skall ha förmånsrätt. Ofta finns det
inga andra anställda i bolaget än just aktieägarna som i
princip arbetar för egen räkning.
Ett ytterligare problem uppstår om två aktieägare haft
vardera hälften av aktiekapitalet. Vem anses i detta fall ha
haft påtagliga möjligheter att påverka
bolagsstämmobesluten? Enligt 9 kap.
13
§ aktiebolagslagen utgöres bolagsstämmans beslut av
den mening, som fått mer än hälften av de avgivna rösterna,
eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden
biträder. Ordföranden utses emellertid regelmässigt av
bolagsstämman, dvs. båda aktieägarna måste således vara
eniga om ordförandeposten. I alltför många fall hålles dock
inte bolagsstämma eller också finns inte protokollen
bevarade. I ett fall som det förevarande kan antingen båda
aktieägarna anses ha väsentlig andel eller ingen av dem.
Såvitt vi vet har frågan hittills inte prövats av domstolarna.
Flera överlåtelser
Om man ser till fastställandet av begreppet väsentlig
andel enbart ur handläggningssynpunkt förekommer det
ofta problem med att fastställa vem som har varit aktieägare
och vilka andelstal varje aktieägare haft vid den tidpunkt då
obeståndet inträtt. Det förekommer att aktieägare
sinsemellan överlåter aktier när bolagets resultat börjar bli
dåligt. I regel finns ingen aktiebok i denna typ av aktiebolag
med få anställda. Om aktierna så att säga vandrat fram och
tillbaka mellan delägarna eller om tvist uppkommit gäller
att fastställa om någon haft väsentlig andel i bolaget vid den
relevanta tidpunkten.
Bör enbart andelsägande utesluta förmånsrätt?
I vissa bolag är det inte ovanligt att endast två makar är
anställda. Mannen brukar då ha merparten eller hela
aktiestocken medan hustrun eventuellt äger mindre del.
Vid konkursutredningen uppges mannen ha svarat för alla
viktiga funktioner i rörelsen medan hustrun arbetat med
fakturering, ordermottagning, telefonpassning etc. Ofta
nog finns emellertid skäl för misstanke om att båda
makarna haft väsentligt inflytande över verksamheten. I
regel är det dock nästan omöjligt att utreda de verkliga
förhållandena i denna typ av bolag. Följden blir att hustrun
får förmånsrätt för sin uppgivna lönefordran. I realiteten
har makarna arbetat åt sig själva. Med ett konstruerat
anställningsavtal via en mellanhand -- ett 50 000-kronorsbolag
-- har man uppnått löneskydd åt en av
makarna.
Vid KFM i Malmö har i ett antal konkurser förekommit
medlemmar av samma familj som yrkat lönegaranti med
stora belopp. Man, hustru och fyra söner har en i taget
uppträtt som styrelse i olika småbolag som försatts i
konkurs på yrkande av staten för obetalda skatteskulder
som i några fall uppgått till miljontals kronor. Övriga
familjemedlemmar har haft anställningsavtal med det
aktuella bolaget men har naturligtvis inte officiellt haft
något inflytande över verksamheten i det bolaget. I ett antal
konkurser har familjen på så sätt lyckats få ut lönegaranti i
varje konkurs åt fyra till fem familjemedlemmar. Det kan
tyckas att jämkning av betalningsrätten enligt 5 kap.
2
§ konkurslagen kunde bli aktuell i ett fall som det
förevarande. Högsta domstolen har i ett rättsfall (Ö 505/85,
SÖ 4) slagit fast att frågan om betalningsrätt principiellt
skall avse den nytta som arbetsgivaren haft av
arbetstagarens arbete. Under konkursutredningen brukar
de inblandade vara rörande överens om att samtliga
anställda arbetat mycket hårt i företaget.
Ett sätt att undvika alltför orimliga effekter av systemet
är kanske att stryka kravet på väsentlig andel och väsentligt
inflytande. Antingen ett väsentligt aktieinnehav för
arbetstagaren eller närstående eller väsentligt inflytande
borde vara tillräckligt för att vederbörande skall vara
undantagen förmånsrätt. Skälet till kravet på både väsentlig
andel och väsentligt inflytande har uppgivits vara (prop.
1970 nr. 142 s 129) att det skulle uppstå svårigheter för ett
företag att i ett kritiskt läge få behålla en dugande person
med väsentligt inflytande om enbart detta rekvisit hade
varit tillräckligt för att undanta förmånsrätt. Mot detta kan
invändas att företagets problem i många fall beror direkt på
företagsledningens agerande eller passivitet.
Andra näringsidkare
Enligt 12 § tredje stycket förmånsrättslagen gäller
undantaget från förmånsrätt personer med väsentlig andel
och väsentligt inflytande. I ovannämnda proposition s 129
anges att även juridisk person som inte är näringsidkare
omfattas av det föreslagna stadgandet, t.ex. stiftelse eller
ideell förening som inte driver någon näringsverksamhet.
Uttalandet förefaller märkligt med hänsyn till att dessa
typer av juridiska personer regelmässigt inte har delägare.
Det brister således i rekvisitet väsentlig andel, vilket ger
styrelseledamöter i en ideell förening möjlighet att åberopa
förmånsrätt för lönefordran i föreningens konkurs. Vid
KFM i Malmö har några fall förekommit där föreningen
haft ett fåtal medlemmar och där hela styrelsen varit
anställd av föreningen. Om förmånsrätt inte varit åsyftad i
dessa fall bör det framgå klart av lagstiftningen. Med det
förslag vi framfört ovan löses emellertid frågan.
Den förmånsberättigade fordringen
Vissa slag av lönefordringar eller fordringar som är att
jämställa med lön är ganska tidsödande ur
handläggningssynpunkt utan att förmånsrätt för anspråket
egentligen är motiverad ur social synvinkel. Sålunda
förekommer det ofta att arbetsgivare tillhandahåller fri bil
och fri bensin åt arbetstagaren eller att arbetsgivaren
betalar bensinen men arbetstagaren själv håller bil. All
bensinkostnad ersätts av arbetsgivaren, således även om
arbetstagaren utnyttjar förmånen privat för längre resor.
Det har förekommit fall där arbetstagaren begärt ersättning
för bilresa till Österrike för skidsemester under
uppsägningstiden. Det lär också förekomma att andra än
arbetstagaren utnyttjar dennes bensinkort likaväl som att
andra varor än bensin inhandlas på kortet. Eftersom något
skyddsbehov för arbetstagaren knappast kan påvisas i detta
fall kan det ifrågasättas om inte förmånsrätten för dessa
fordringar borde upphöra.
Förmånsrätt följer även fordringar på övertidsersättning
som inarbetats under uppsägningstid. Sålunda kan
konkursförvaltaren i fall där verksamheten fortsätter efter
konkursutbrottet beordra personalen till övertidsarbete för
att exempelvis säkerställa viss produktion eller utförsäljning
av varulager. Följden härav blir att innehavare av fordran
med säkerhet i företagshypotek i regel får större utdelning
än vad som eljest blivit fallet medan staten bestrider
kostnaden för förfarandet. Socialt betingade skäl kan
knappast åberopas för en sådan ordning.
Konkursförvaltarens disposition av personalen
Under uppsägningstiden finns kanske inget arbete att
utföra för konkursgäldenärens räkning. Arbetstagaren har
dock en skyldighet att stå till arbetsgivarens förfogande för
att vara berättigad till uppsägningslön. Denna skyldighet
har av vissa konkursförvaltare utnyttjats enligt följande. Ett
aktiebolag försätts i konkurs. I konkursboet finns bl.a.
varulager och inventarier, som förvaltaren säljer på anbud.
Köparen ställer emellertid som villkor att han får hyra
personalen av konkursboet under uppsägningstiden mot
erläggande av marknadsmässiga löner och sociala avgifter.
Skälet härtill anges vara att köparen inte vill ingå i något
anställningsavtal förrän han konstaterat om verksamheten
är lönsam. Tanken bakom konstruktionen är således att
lönegaranti skall utgå till arbetstagarna under
uppsägningstiden.
Exemplet kan varieras så att två bolag, A och B, försätts
i konkurs varvid samma förvaltare förordnas i båda
konkurserna. Båda bolagen har anställd personal.
Konkursförvaltaren har sagt upp personalen i bolagen men
tänker under en kortare tid driva verksamheten vidare i B.
Personalen i B räcker emellertid inte till för att färdigställa
vissa beställningar utan förvaltaren lånar då ut anställda i A
för att arbeta i B. Något vederlag till As konkursbo tänker
förvaltaren inte utge eftersom beslutet att fortsätta driften i
B baseras på det faktum att As personal går kvar på
lönegarantimedel.
Kan de angivna tillvägagångssätten accepteras i
lönegarantisammanhang? Det torde stå klart att
arbetstagarna har kvar sina anställningar i A så länge
uppsägningstiden varar eftersom personalen inte godkänt
att anställningsavtalet överflyttats till en ny arbetsgivare. Ur
trygghetssynpunkt är det ingen fördel för arbetstagarna att
gå kvar i den gamla anställningen i stället för att få en ny
arbetsgivare omgående med den anställningstrygghet som
detta innebär. Syftet med lönegarantilagstiftningen har
knappast varit att arbetstagarna skall utföra arbete för
annans räkning utan eventuell arbetsinsats under
uppsägningstiden har väl förutsatts skola ske för
konkursboets förkovran.
Kan invändningar riktas mot förfarandet i övrigt om
vederlag utgår? De medel, som inflyter till konkursboet,
skall behandlas som en tillgång i boet, vilket innebär att
förmånsrättslagens regler skall iakttas vid utdelning i
konkursen. Ersättningen för arbetskraften kan i första hand
ianspråktas för konkurskostnader. Utdelning skall därefter
ske till borgenärer med förmånsrätt enligt 10--11
§§ förmånsrättslagen innan lönegarantifonden får
utdelning. Det är således inte alls säkert att fonden återfår
något av utbetalda lönegarantimedel. I denna situation
kommer också bolagsföreträdarna att få fördel eftersom de
ine längre riskerar att utsättas för en ställföreträdartalan
från statens sida.
Sammanfattningsvis anser vi att det klart bör framgå,
lämpligen i konkurslagen, att förvaltaren inte får utnyttja
personalen i konkursbolaget till arbete annat än i detta.
Lönegarantilagstiftningen fungerar i stort sett bra. Av
vad som anförts framgår dock att de som arbetar praktiskt
med dessa frågor står inför många problem som bör
elimineras. Från konkursförvaltarhåll har uttalanden
framförts med innebörd att lagstiftningen är väl generös och
enligt vår uppfattning är en översyn av lagstiftningen i
högsta grad befogad.
Vid en översyn av regelsystemet bör vissa ändringar ske
i förmånsrättslagen i enlighet med vad som har anförts i
motionen. Ett klart uttalande bör göras vad som gäller i
fråga om ideella föreningar och liknande organisationer.
Vissa inskränkningar av de förmånsberättigade
fordringarna är också önskvärda. Det bör dessutom
övervägas om inte övertid under uppsägningstiden skall
utgöra massafordran. Konkursförvaltaren bör inte heller få
använda konkursgäldenärens anställda till arbete utanför
konkursboet.
Arbetstagarna skall givetvis ha ett mycket starkt skydd
för sina lönefordringar i konkurser. Med de i motionen
föreslagna ändringarna i lönegarantilagstiftningen uppnås
enligt vår mening ett skäligt skydd för arbetstagarna
samtidigt som vissa avtalskonstruktioner i fråga om
aktieinnehav och inflytande inte längre lönar sig. En direkt
effekt blir dessutom att utredningsarbetet med
lönegarantifrågorna underlättas betydligt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av
lönegarantilagstiftningen, konkurslagen och
förmånsrättslagen.
Stockholm den 25 januari 1991
Kurt Ove Johansson (s)
Lars-Erik Lövdén (s)