Uppgifter för konkursförvaltare vid ekonomiska brott
Förundersökningar om ekonomisk brottslighet är ofta
mycket vidlyftiga och komplicerade. Åklagarkåren har
tidigare bl.a. via utbildningsinsatser upprätthållit en hög
kompetens inom de ämnesområden -- framför allt
företagsekonomi -- som krävs för att kunna leda
förundersökningar om ekonomisk brottslighet. Sådana
utbildningsinsatser är dock inte lika vanliga i dag, samtidigt
som brottsligheten hela tiden blir mer och mer komplicerad.
Ekonomisk brottslighet uppdagas mycket ofta under
utredning av konkursbon. Det är då konkursförvaltarens
uppgift att uppmärksamma de rättsvårdande
myndigheterna på den misstänkta brottsligheten.
Konkursförvaltaren är utsedd av rätten, men eftersom hans
arvode avräknas ur konkursboet som konkursfordran är det
i praktiken borgenärerna i konkursen som betalar arvodet.
Dessa har inte något intresse av att bekosta en utredning
som går utöver vad som krävs för att fastställa utdelningen i
konkursen. Konkursförvaltaren har därför inget mandat att
göra sådana extra utredningsinsatser som annars skulle
ankomma på polis och åklagare.
Den anmälan om brottsmisstanke som
konkursförvaltaren gör torde ofta leda till att en
förundersökning inleds. Då polis och åklagare övertar
utredningen måste de börja helt från början, vilket innebär
en tempoförlust och ett dubbelarbete -- de börjar då med
sådana utredningar som konkursförvaltaren redan gjort.
Detta är speciellt uttalat i stora och komplicerade
konkurser.
Vi anser att det finns skäl att överväga en klarare och
effektivare rollfördelning mellan åklagare och
konkursförvaltare i ovan beskrivna situationer. Staten
skulle kunna finansiera den ytterligare utredning som
konkursförvaltaren finner nödvändig för att presentera ett
bättre beslutsunderlag för de rättsvårdande myndigheterna.
I mål där staten är ensam fordringsägare förekommer
detta redan; ett exempel är den s.k. La Reine-härvan, där
konkursförvaltarens arvode bekostas av staten som enda
fordringsägare, och där utredningen gått långt utöver vad
som är nödvändigt för fastställande av statens fordran på
utdelning i konkursen. Alla fordringsägare har emellertid
inte denna möjlighet. Det innebär att staten -- och andra,
stora ensamma fordringsägare -- gynnas.
En regel som ger möjlighet att särskilt förordna
konkursförvaltaren för ytterligare utredning i alla slags
konkurser bör övervägas. Vidare utredning får visa hur
långt det är lämpligt att konkursförvaltaren fortsätter
utredningen. Tänkbara mål för konkursförvaltarens
utredning kan vara rekommendation eller beslut om
huruvida förundersökning skall inledas eller så långt som till
beslutsunderlag i åtalsfrågan. Åtalsbeslut bör dock givetvis
alltid vara förbehållet en åklagare. Det måste vidare utredas
vilken ställning konkursförvaltaren får avseende
tjänstemannaansvar, handlingsoffentlighet och sekretess
m.m.
Ett ytterligare skäl till en utredning är, att det ovan
beskrivna förfarandet redan förekommer i viss
utsträckning. Den belysning av tjänstemannaansvar,
handlingsoffentlighet, sekretess m.m. som vi önskar är
således redan nu nödvändig.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utredning av
möjligheterna till ett effektivare utnyttjande av
konkursförvaltare vid förundersökning i brottmål samt av
konkursförvaltares ställning, ansvar och skyldigheter vid
sådant förfarande.
Stockholm den 25 januari 1991
Britta Bjelle (fp)
Lars Sundin (fp)