Företag som är verksamma i Sverige är enligt lag
skyldiga att löpande bokföra affärstransaktioner och att
varje år göra bokslut. För aktiebolag och en del andra
företag finns detaljerade regler för form och innehåll i
årsredovisningen. Syftet är att ge, inte bara aktieägarna,
utan alla som kan vara intresserade information om
bolagets rörelseresultat, ekonomiska ställning samt
tillgångar av olika slag.
Dessa bestämmelser gäller de ekonomiska
förhållandena i företagen. Det bidrar till att en
oproportionerligt stor del av uppmärksamheten ägnas åt de
ekonomiska aspekterna. Det finns anledning att också
uppmärksamma och bokföra företagens verksamhet från
andra utgångspunkter. Vi vill här peka på den påverkan på
miljön som bl.a. materialanvändningen orsakar. Den
verksamhet som bedrivs i företagen är ofta
miljöförstörande och miljöstörande och det är hög tid att på
allvar leta efter metoder som gör att man verksamt kan
förhindra utsläpp.
Ett viktigt steg skulle vara att miljöredovisning införs
som en obligatorisk del av företagens redovisning på samma
sätt som den ekonomiska är det.
Man kan tänka sig minst två huvudprinciper för hur
miljöredovisning kan ske. Den ena är materialbalanser.
Den andra innebär att miljöskadornas kostnader beräknas
och läggs på varans pris.
Om krav på materialbalanser införs innebär det att
företagen måste bokföra allt material och alla substanser
som köps in eller på annat sätt kommer in till företaget samt
att de sedan noggrant bokför flödet av dessa ämnen och vart
de tar vägen när produktionsprocessen är slut. Vilka
kemiska substanser följer med som beståndsdel i varan vid
leverans och i vilka mängder? Vilka ämnen avgår i
tillverkningsprocessen? Vart tar de vägen? Finns de kvar i
företaget deponerade som avfall, har de förstörts på
betryggande sätt eller har de rent av släppts ut i
omgivningarna? Vilka ämnen finns vid en viss tidpunkt kvar
i företaget i råvarulager, färdigvarulager och annat
material?
Företagen kan med hjälp av materialbalanser få kontroll
över flödet av farliga ämnen och på så sätt skapas bättre
förutsättningar för att effektivt begränsa utsläppen. De får
dessutom underlag som underlättar för dem att hushålla
med de materiella resurserna. Samhället kan genom att ta
del av materialbalanserna, få en riktig uppfattning om vilka
ämnen som är i omlopp och därmed få ett bra underlag för
beslut om olika styrmedel för att eliminera spridningen av
miljöskadliga ämnen, för att genomföra miljörevisioner och
för kontrollen av att olika föreskrifter följs.
Att bokföra material och substanser är relativt enkelt.
Den andra principen -- den om att baka in miljökostnaderna
i varans pris -- är svårare eftersom den innehåller moment
av värderingar och skattningar som är svåra att göra på ett
rättvisande sätt.
Tanken är att man skall sätta ett pris, mätt i kronor och
ören, på den belastning på miljön som en vara eller ett
produktionssätt innebär och räkna med det i bokföringen
som en kostnad. På så sätt skulle den skada som en vara
orsakar miljön direkt påverka varans pris. Miljöfarliga
varor blir på så sätt dyrare än de oskadliga. Om ändliga
råvaror används i tillverkningen, skulle man kunna hitta ett
sätt att prissätta vad det kostar för kommande generationer
att denna råvara inte längre finns, och räkna även det som
en kostnad för tillverkningen av produkten idag.
På så sätt skulle de traditionella företagsräkenskaperna
kompletteras med relevanta kostnader som gör att varor
som produceras får sitt rätta pris. Givetvis får det högre
priset på den färdiga varan inte innebära att företaget tjänar
på att tillverka miljöfarliga varor. Miljöintäkterna skall i
stället användas på lämpligt vis för miljöskydd av företaget
självt eller genom samhällets förmedling.
De här förslagen är gamla. Redan i början på 60-talet
fördes tankegångarna fram av bl.a. amerikanen Ralph
Nader, men ännu har de inte genomförts. Det vore för
övrigt dags att de företagsekonomiska institutionerna satsar
rejält med forskningsresurser på att utveckla
miljöredovisningsprinciperna.
Riksdagen avslog under hösten ett liknande
motionsförslag med motiveringen att det ryms inom de
direktiv som givits till kommittén för översyn av
miljöskyddslagstiftningen och att man utgick från att frågan
om miljöredovisning kommer att uppmärksammas under
utredningsarbetet. Ett tillkännagivande ansågs därför inte
vara nödvändigt. Kommitténs principbetänkande väntas bli
avlämnat den 1 februari 1991. Frågan om miljöredovisning
har inte behandlats och det finns inga utfästelser att det
kommer att ske i det fortsatta arbetet.
Vi upprepar därför vårt förslag att regler för
miljöredovisning i företagen skall införas. Det är viktigt att
det här arbetet kommer igång mycket snart för naturen kan
inte vänta. Det är lämpligt att miljöskyddskommittén får
tilläggsdirektiv med uppgift att utreda frågan och utforma
förslag till lagstiftning. Om det visar sig att arbetet får en
mycket stor omfattning kan det vara bättre att en särskild
parlamentarisk kommitté tillsätt för den här frågan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att miljöredovisning bör bli en
obligatorisk del av företagens redovisning så snart som
möjligt.
Stockholm den 25 januari 1991
Elisabet Franzén (mp)
Kent Lundgren (mp)
Eva Goe s (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Gösta Lyngå (mp)
Kaj Nilsson (mp)
Lars Norberg (mp)
Anita Stenberg (mp)
Claes Roxbergh (mp)
Inger Schörling (mp)
Krister Skånberg (mp)
Anna Horn af Rantzien (mp)