Så skrev jägmästaren och jordbrukaren Clas af Ugglas i sin mycket uppmärksammade bok ''Ett konsumentvänligt jordbruk'', Natur och Kultur 1963.
De problem som behandlades i den nu snart 30 år gamla boken är lika aktuella idag, inte minst har de höga svenska matpriserna med rätta kritiserats och även konkurrensförhållandena inom livsmedelshandeln har börjat ifrågasättas. Handelns oligopolistiska struktur har påtalats med de tre dominerande kedjorna ICA, Konsum och DAGAB, och företrädare för dessa kedjor har också lovat att verka för en ''prispress'' och en mera aktiv priskonkurrens inom detaljhandeln.
Förvånande nog har emellertid inte lantbrukskooperationens roll i prisbildningen genomlysts, trots att de monopolistiska tendenserna inom denna sektor varit betydligt mera framträdande under många decennier. Detta gäller t.ex. slakterisidan, mejerierna och inte minst partihandeln med förnödenheter -- gödsel, utsäde etc -- till jordbrukarna.
Lantbrukskooperationens särdrag
De producentkooperativa företagen inom jordbruket organiserades under 1930-talet. Syftet var att överta handelns roll, så att jordbruket självt skulle kunna uppbära handelsmarginalerna. Lantbrukarna var egentligen inte en enhetlig producentkategori. Företagsstorlekarna växlade starkt. Lokaliseringen varierade från utmärkta lägen nära samhällen till avlägset liggande enheter med dåliga transportmöjligheter. För att kunna samordna ett stort antal producenter som arbetade under vitt skilda förhållanden fick en rad av marknadshushållningens mest grundläggande principer överges.
Exempelvis tillämpades likaprisprincipen som innebar att en jordbrukare vare sig han var storproducent eller hade en i marknadshänseende gynnsamt belägen gård inte var berättigad till kvantitetstillägg, rabatter eller bättre produktionspriser till följd av lägesfördelen. De fördelar producentföreningen tillgodogjorde sig fördelades till mindre lyckligt lottade medlemmar. Kort sagt, producentföreningarna förde en rent politisk fördelningspolitik.
Samarbetet mellan den ekonomiska föreningsrörelsen och den fackliga organisationen inom jordbruket blev genom personunioner mycket nära även om den fackliga rörelsen stadgeenligt inte skulle syssla med frågor som tillhörde de ekonomiska föreningarna. Detta ledde i sin tur till att det politiska målet om inkomstjämlikhet mellan jordbrukare och industriarbetare skapade uppfattningen att en jordbruksrörelse inte är lik andra företag.
De ekonomiska föreningarna erhåller sitt kapital genom insatser. Dessa uttaxerades i relation till jordbruksenhetens storlek; samtidigt gav insatsen endast en röst oberoende av hur stor insatsen varit.
De producentkooperativa företagen har krävt betydande uppoffringar av de anslutna jordbrukarna. En del har drabbats hårdare samtidigt som det i stort sett -- genom producentkooperationens marknadsdominans -- varit i praktiken omöjligt att stå utanför.
Producentkooperationens principer om ''lika pris för alla'', ''en man en röst'', ''köp- och leveranstvång'' samt inga eller obetydliga räntebetalningar på insatsen har tillsammans med betydande successiva kapitaltillskott med beskattade medel från jordbruksföretagen betytt stora uppoffringar för många jordbrukare. Samtidigt har nytänkande och entreprenörskap inom jordbruket och livsmedelshanteringen hämmats.
Den andra sidan av myntet är att producentkooperationen haft tillgång till en billig finansiering, vilket i sin tur skapat en tendens till onödigt dyra och lyxiga investeringar i anläggningstillgångar samt sannolikt en ofta alltför stor personalkader.
Kombinationen av förhållandevis billig finansiering och en marknad med nästan total marknadsdominans för producentkooperationen skapar ineffektivitet. Detta avspeglas i våra höga livsmedelspriser men också i ett förhållandevis begränsat urval inom t ex mejerisektorn jämfört med jämförbara västeuropeiska länder. Kvaliteten vad gäller kött och charkuterier kan också ofta betecknas som relativt medioker.
Ett upphävande av gränsskyddet intensifierar givetvis importkonkurrensen. Men med producentkooperationens dominans inom förädlingsledet och inom delar av partihandeln kan befaras att utlandshandeln med livsmedel kommer att domineras av lantbrukskooperationen. Detta kan få till resultat att konsumenterna fortfarande kommer att mötas av onödigt höga matpriser samtidigt som de verkliga ägarna till lantbrukskooperationen, bönderna, får liten eller ingen alls utdelning.
En avreglering av jordbruksregleringen med ett starkt reducerat gränsskydd kräver ovillkorligen att möjligheterna skall vidgas för en omvandling av de ekonomiska föreningarna till aktiebolag. Detta gäller framförallt de stora föreningarna.
Aktiebolagsformen har den stora fördelen att ett aktieinnehav lätt kan realiseras åtminstone i de större aktiebolagen. I en ekonomisk förening krävs att övriga medlemmar i föreningen godkänner utträdesbegäran. Genom ändring av företagsformen skulle således jordbrukarna erhålla reella möjligheter att friare disponera de finansiella tillgångar, som nu är hårt bundna i lantbrukskooperationen. Frågan är mycket angelägen för de flesta företagare inom jordbrukssektorn genom jordbrukets avreglering. Omstruktureringen underlättas av lösgjorda finansiella resurser.
Den lätthet med vilken lantbrukskooperationen i framtiden skulle kunna finansiera sin verksamhet skulle däremot bli avhängig av företagens lönsamhet och finansmarknadernas värdering av företagen. Kort sagt, lantbrukskooperationen måste utvecklas på marknadens villkor, vilket skulle bidra till en mer konsumentvänlig företagspolitik.
Man kan tänka sig olika sätt att förändra lagstiftningen om ekonomiska föreningar, så att en omvandling av de stora producentkooperativa föreningarna till aktiebolag underlättas och påskyndas. En kvalificerad minoritet, t ex en tredjedel av de röstande på stämman eller en tredjedel av antalet medlemmar skulle exempelvis kunna påfordra att företagsformen ändras till aktiebolag. En ännu lägre minoritetsgräns skulle kunna övervägas, nämligen 10 procent av antalet medlemmar. Denna senare siffra överensstämmer med gränsen för minoritetsskydd i aktiebolagslagen. Kanske uppfattas minoritetsregler som alltför drastiska. I så fall skulle kravet kunna skärpas till att en enkel majoritet av vid stämman närvarande medlemmar skulle kunna påforda en övergång till aktiebolag.
Det är många och svåra frågor, som måste beaktas vid en ändring av nu föreslagen art i den ekonomiska föreningslagen. Hänsyn måste t ex tas till den historiska utvecklingen av föreningsrörelsen, som de facto innebar tvång för jordbrukaren att ansluta sig till producentkooperationen. Detta kan tala för att en minoritet skall kunna avgöra frågan om företagsform.
De berörda frågorna kräver således en skyndsam utredning. Att denna måste genomföras snabbt hänger samman med att jordbrukets avreglering redan påbörjats.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen skyndsamt skall tillsätta en utredning om förändringar i lagen om ekonomiska föreningar i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen.
Stockholm den 23 januari 1991 Margit Gennser (m)