Den stora skattereformen innebär att en stor del av
tidigare skatteplanering och skattefiffel försvåras eller helt
förhindras. Förändringar som nyligen beslutats av
riksdagen om ändrade regler för taxering och uppbörd
kommer också att försvåra visst skattefiffel. Trots dessa
förbättringar återstår ännu mycket att göra för att på ett
effektivare sätt förhindra vissa former av skattefiffel och ren
ekonomisk brottslighet.
Riksdagen och regeringen uttalade sig under
riksdagsmötet 1984/85 bland annat om riktlinjer för
reformarbetet för att motverka ekonomisk brottslighet
(prop. 1984/85:32, om riktlinjer för det framtida arbetet
mot ekonomisk brottslighet m.m. samt JuU 1984/85:28).
Riktlinjerna gäller dels den allmänna uppbyggnaden av
rättsliga och administrativa system, dels det straffrättsliga
förfarandet. Riktlinjerna omfattar även uttalanden om
resursprioriteringar och verksamhetsinriktning inom de
olika myndigheter som kommer i direkt beröring med sådan
samhällsskadlig verksamhet som reformarbetet gäller.
Det arbete som därefter bedrivits av de myndigheter
som getts särskilt ansvar för att aktivt motverka så kallad
ekonomisk brotslighet, bl.a. skattemyndigheter,
kronofogdemyndigheter samt polis- och
åklagarmyndigheter, har avslöjat en omfattande handel och
tömning av vinstrika aktiebolag samt en mycket omfattande
förekomst av internförsäljning av fastigheter jämte en till
synes omotiverad höjning av värden på sådana fastigheter.
Den ifrågavarande verksamheten och liknande oseriös
verksamhet har oftast bedrivits genom aktiebolag.
De ifrågavarande affärstransaktionerna har gällt belopp
av sådan storlek och varit så stötande att allt fler personer
ifrågasätter effektiviteten i kontrollerande och
rättsvårdande system samt i vilken mån som de
rättsvårdande myndigheterna i dag har möjlighet att tillse
att de gemensamma samhällsutgifterna på ett rättvist och
likformigt sätt bestrids av alla. Det uppdagade beteendet
utgör ett hot mot betalningsmoralen, säkerheten inom
kreditmarknaden samt gentemot seriösa företags
möjligheter att fullgöra sina skyldigheter mot leverantörer,
kunder och anställda utan att själva försättas på ekonomiskt
obestånd.
I samband med att riktlinjerna för reformarbetet antogs
uttalade bl.a. lagutskottet (LU 1984/85:2y) att det finns
anledning att uppmärksamma att det förekommer att det
civilrättsliga regelsystemet används i illojala och brottsliga
syften. En i aktiebolagslagen upptagen regel om ett bolags
upplösning, efter konkurs utan överskott, har i
rättstillämpningen visat sig kunna utnyttjas för syften som
rättsregeln inte avsett att tillgodose. Regelns effekt som
hinder för bl.a. statens uppgift att utreda och motverka
oseriösa transaktioner har uppmärksammats av såväl
dömande organ som de myndigheter som har som uppgift
att tillse att fordran fastställs eller att åtal väcks. De
samhällsintressen de angivna reformriktlinjerna skall
tillgodose ger anledning att utreda om aktiebolagslagens
regler bör ses över i avsikt att eliminera risken för att vissa
effekter av rättsregler kan utnyttjas i illojalt syfte.
Om ett aktiebolag är försatt i konkurs och denna
avslutas utan överskott, är bolaget enligt 13 kap. 19 § 1 st.
aktiebolagslagen (1975:1385) upplöst när konkursen
avslutas. Bolaget kan därefter, som huvudregel, inte vara
svarandepart i rättegång och inte heller förvärva nya
rättigheter eller inträda i nya skuldförhållanden, se ex. NJA
1982, s. 820. Från denna huvudregel har dömande instanser
medverkat till vissa undantag som bl.a. gäller arbetstagares
möjlighet att få ersättning för lönefordran samt för
företrädare för bolaget att föra talan för bolagets räkning
ang. beslut om bolagets konkurs respektive klander som
riktas mot konkursförvaltare etc., NJA 1979, s. 700 samt
NJA 1988, s. 110.
Ifrågavarande rättspraxis som gäller civilrättsliga tvister
har sin motsvarighet i hinder för skatterättsliga beslut och
processer. Kammarrätten i Göteborg har genom beslut den
8 maj 1990 -- genom att lämna statens besvär utan bifall --
fastställt länsrättens i Kristianstad beslut att avvisa statens
talan om eftertaxering av bolag för skulder som hänför sig
till tid som föregått en konkurs. Länsrätten konstaterade att
bolaget upplösts då konkursen avslutades samt att inga
särskilda skäl förelåg för att pröva statens talan trots att
bolaget upplösts. Kammarrätten har i sitt beslut bl.a.
sammanfattat statens uttalande enligt följande:
I besvär hos kammarrätten har länsskattemyndigheten
yrkat att dess ansökan prövas och bifalles. Myndigheten har
anfört bl.a: Bolaget har trots anmaning inte avgivit
deklaration till ledning för 1986 års taxering. Bolaget åsattes
därför skönsmässig taxering. Denna har efter
taxeringsrevision visats vara för låg. Tore Bengtsson, som
varit styrelseledamot i bolaget, har brustit i sin
deklarationsskyldighet för taxeringsåret 1986.
Deklarationsskyldigheten för bolaget måste finnas kvar för
tid före konkursen. Därmed bör också finnas någon som
företräder bolaget vad gäller skyldigheter och åligganden
som inträffat före konkursen. Genom att deklaration inte
avlämnats för bolaget har detta påförts för låg skatt. En
skatteprocess är i många fall mycket långdragen.
Skattemyndigheten blir i regel inte direkt underrättad om
att konkursen är avslutad. Skattemål kan finnas som har
påbörjats långt före en konkurs är aktuell. Länsrättens
beslut skulle innebära att all fortsatt processföring efter en
konkurs skulle upphöra. Mål som anhängiggjorts av t.ex. en
juridisk person eller skattemyndigheten skulle då avvisas.
Detta måste uppfattas som direkt stötande för båda
parterna i en process. Utgången i taxeringsfrågan kan få
betydelse för huruvida konkursen skall fortsätta. Det
framstår som helt orimligt att ''upplöst'' skall ges den
innebörden att varken en ny skatteprocess kan inledas eller
en redan inledd skatteprocess kan fullföljas.
Kammarrätten uttalar därefter bl.a. att staten har ett
befogat intresse av att få sin fordran fastställd även om det
förefaller saknas tillgångar i bolagets konkurs, men
fastställde länsrättens beslut som ''rätteligen grundat'' och
framförde följande beslutsskäl:
I förevarande mål gäller att bolaget försattes i konkurs
den 12 januari 1988 samt att konkursen avskrevs jämlikt 10
kap. 1 § konkurslagen genom beslut av tingsrätten den 3
mars 1988. Enligt ovannämnda bestämmelse i
aktiebolagslagen blev bolaget härigenom upplöst.
Länsskattemyndigheten har ansett det orimligt att
''upplöst'' skall tolkas så att det allmänna varken kan inleda
en ny skatteprocess eller fullfölja en redan inledd
skatteprocess. Emellertid har kammarrätten i Stockholm
genom dom den 5 septemer 1984 i mål om arbetsgivaransvar
enligt 77
§ uppbördslagen undanröjt lokala skattemyndighetens
beslut om betalningsskyldighet för ett aktiebolag, eftersom
bolaget när beslutet fattades varit upplöst på grund av
bestämmelserna i 13 kap. 19
§ aktiebolagslagen. I besvär hos regeringsrätten anförde
allmänna ombudet att domen öppnade möjligheter för
oseriös hantering vid upplösning av bolag. Regeringsrätten
beslöt dock den 18 augusti 1986 att ej meddela
prövningstillstånd (mål nr. 5038-1984).
De nu redovisade besluten återger en klar
rättstillämpning som bl.a. återkommer i
länsskattemyndighetens i Göteborg beslut S3771-88/S5149-
89. I detta mål förde staten talan för att genom eftertaxering
fastställa slutlig skatt för ett bolag med ett belopp om 28 132
600 kr. jämte skattetillägg med 40 %. Bolaget hade
utnyttjats för tömning av andra bolag i så kallade
skalbolagskoncerner.
Den nu redovisade rättstillämpningen har påvisat
möjlighet att undvika att staten och andra borgenärer gör
gällande särskilda regler avseende återvinning i konkurs,
återbäring på grund av återbäringsregler i aktiebolagslagen,
personligt ansvar enligt aktiebolagslagen samt
åtalsprövning på grund av brott mot borgenärer enligt
brottsbalkens 11 kapitel. Det förekommer i betydande
omfattning att styrelser i aktiebolag avgår utan att ny
styrelse tillträder. Har styrelsen avgått innan räkenskapsår
eller beskattningsår utgått är det sällsynt att årsbokslut resp.
deklaration upprättas för bolaget. Rättshandlingar som kan
medföra att skattefordringar uppkommer respektive att
återbäringspliktiga transaktioner ägt rum, blir då inte kända
för skattemyndighetens tjänstemän utan att relativt
omfattande kontrollresurser avsätts för att utreda bolagets
ställning.
De insatser som staten under de senaste åren gjort för
att beivra ekonomisk planering genom illojala
bolagstransaktioner har påvisat att bolag som tömts på
betalningsmedel successivt överförts genom olika formella
koncerner. Det föreligger därför svårigheter även för
erfarna konkursförvaltare, likvidatorer och revisorer att
genomskåda vissa transaktioners egentliga innehåll och
därmed mot vem återvinningstalan etc. rätteligen skall
väckas.
På samma grunder föreligger problem med att fastställa
vem eller vilka som egentligen tillgodogjort sig bolagens
betalningsmedel på ett sådant sätt att de gett upphov till
skattefordringar etc. För det fall att ett sådant bolag försatts
i konkurs samt konkursen hinner avslutas innan
transaktionerna i bolaget hinner utredas, kan en senare
kunskap inte medföra att skattefordringar kan fastställas
gentemot bolaget. Processer kan då inte heller öppnas,
inom ramen för ett konkursförfarande, för att bolaget skall
erhålla möjlighet att fullgöra sina skyldigheter gentemot
staten eller andra nödlidande borgenärer.
Då ett bolag frånhändes sina betalningsmedel i sådan
omfattning att det inte kan betala de skatteskulder som
bolagets verksamhet genererat, föreligger i regel anledning
att utreda om den som företrätt bolaget gjort sig skyldig till
oredlighet mot borgenär. Med anledning av att den rätta
skattefordrans storlek i vissa fall inte kan fastställas, på
grund av aktiebolagslagens nu berörda effekter, föreligger
inte heller någon praktisk möjlighet att beivra de brott som
eventuellt begåtts.
Med anledning av att den nu ifrågavarande rättsregelns
effekter i dessa hänseenden är kända, finns anledning att
misstänka att regeln i ökad utsträckning utnyttjas för att
göra en slutlig vinst på det allmännas bekostnad samt för att
eliminera risken för åtal. En planering som omfattar
kännedom om regelns effekt, successiva överföringar av
bolagets säte mellan olika orter, bristande bokföring,
bulvanstyrelser etc. kan i hög grad motverka de insatser
som riksdag och regering varit ense om för att motverka
oseriös verksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana
ändringar i ovan berörd lagstiftning att möjligheterna till
ekonomisk brottslighet ytterligare försvåras och
förhindras.
Stockholm den 16 januari 1991
Rune Evensson (s)
Rune Johansson (s)
Ingvar Johnsson (s)
Britt Bohlin (s)