med anledning av prop. 1990/91:8 Vårdnad och umgänge
Inledning
Familjesplittring i form av skilsmässa i
äktenskap och separation i samboendeförhållande
blir allt vanligare i vårt samhälle. Denna splittring
skapar nästan alltid problem för alla berörda om än
på olika sätt. Häri inbegrips tiotusentals barn.
Detta kan leda till problem som kräver
samhällsinsatser. Främst gäller detta
socialpolitiken. Inom familjerätten handlar det
ytterst om relationerna inom familjen. Av särskilt
intresse är då mannens relationer till familjen och
speciellt till barnen redan under samlevnaden.
Rättspolitiken utgör naturligtvis ingen
universalmedicin för lösning av familjens
relationsproblem, men ett bra rättsregelsystem kan
vid skilsmässosituationer underlätta lösningen av
vårdnads- och umgängesfrågor i samförstånd eller i
sista hand genom rättegång.
Folkpartiet har genom åren lagt fram en lång rad
konkreta förslag till förbättrad lagstiftning om
vårdnad och umgänge; senast tidigare i år i
partimotion 1989/90:So625. Glädjande nog har
faktiskt merparten av våra förslag vunnit
erkännande i denna proposition. I vissa avseenden
krävs dock förbättringar i förhållande till
propositionen för att tydligare framhäva att
lagstiftningens utgångspunkt är barnets bästa.
Gällande rätt
Barn står i princip under vårdnad av båda
föräldrarna. Denna gemensamma vårdnad
fortsätter även efter skilsmässa men kan upplösas
genom dom på begäran av föräldrarna eller någon
av dem. Avgörande vid valet av vårdnadshavare
blir barnets bästa. Den förälder som inte blir
vårdnadshavare kan få umgänge med barnet efter
vad som är bäst för barnet.
Samförståndslösningar
I vår motion skrev vi att man måste anstränga sig
särskilt för att söka samförståndslösningar på
frågor som är avgörande för barnen, alltså vårdnad
och umgänge. Ett instrument för att uppnå sådana
lösningar är s.k. samarbetssamtal, där
socialförvaltningarna genom kontakter med
föräldrarna söker lösa separationsproblemen på
bästa sätt för alla parter utan uppslitande
rättegångar. Att detta nu föreslås i propositionen
hälsar vi med tillfredsställelse. I propositionens
förslag till lagtext, 6 kap. 18 § föräldrabalken, får nu
domstolen rätt att förordna om sådana samtal. I
motiveringen anförs att så bör ske så snart ett
samtal kan antas tjäna något syfte. Detta är en
viktig inställning som uttryckligen bör framgå ur
lagtexten.
Vårdnadsfrågan
I propositionen föreslås att gemensam vårdnad
skall kunna beslutas i fler fall än med gällande
regler, bland annat i fall då endera föräldern, eller
båda, visserligen yrkat på ensam vårdnad, men
rätten bedömer att det är bäst för barnet med
gemensam vårdnad och ingen av föräldrarna
motsätter sig sådan vårdnad. Folkpartiets
uppfattning är att den gemensamma vårdnaden inte
bör upplösas i onödan. En förälder bör inte
uteslutas från vårdnaden med mindre än så är
förenligt med barnets bästa. Detta måste fastslås i
lagtexten (FB 6 kap. 5 §).
Vidare föreslås i propositionen ett lagfästande
av principen att, då gemensam vårdnad är
utesluten, den förälder som kan förväntas vara den
bästa garanten för ett fungerande umgänge skall
anförtros vårdnaden. Genom den föreslagna 6 a § i
6 kap. föräldrabalken tillgodoses folkpartiets krav
på en betoning av barnets bästa vid
vårdnadsfrågornas avgörande. I propositionen
föreslås också att den förälder som inte har vårdnad
skall tillförsäkras upplysningar om barnet som kan
främja umgänget.
Följden av dessa förslag borde rimligen bli ett
minskat antal vårdnadsmål i domstolarna.
Umgängesrätten
Såväl folkpartiets som propositionens
utgångspunkt är att barn har behov av umgänge
med båda sina föräldrar, även sedan dessa
separerat. Även kontakten med andra personer
som står barnet särskilt nära, exempelvis
far/morföräldrar, är angelägen för att främja
umgänget. Propositionen innehåller dock inte
något förslag till ändring av 6 kap. 15 § FB, som ger
den förälder som inte får vårdnaden en
umgängesrättighet genom att vårdnadshavaren
åläggs en skyldighet att tillgodose umgänget ''så
långt som möjligt''. Först vid tvist i rättegång krävs
uttryckligen direkt hänsyn till barnets bästa. Detta
är inte tillräckligt. Kritik kan riktas inte bara mot
reglernas utformning utan även mot
bestämmelsernas praktiska tillämpning. De
stereotypa beslut som vanligen fattas i
umgängesfrågan medger inte att umgänget
anpassas till parternas och barnets under åren
växlande förhållanden. Inte heller tillgodoses
barnets intresse av att någorlunda regelbundet få
tillfälle till en längre tids umgänge med den förälder
som barnet normalt inte bor hos. I de fall då, till
följd av brottslig handling riktad mot barnet, eller
av annan orsak, något umgänge över huvud taget
inte bör förekomma med hänsyn till barnets bästa,
finns det vidare risk för att en schabloniserad
bedömning av umgängesfrågorna leder till att ett
för barnet skadligt umgänge trots allt kommer till
stånd.
Det är nödvändigt med en större flexibilitet och
en bättre anpassning till förhållandena i det
enskilda fallet vid avgörande av umgängesfrågor.
För att få till stånd en mindre kategorisk
rättstillämpning vid tillerkännande av umgänge
skulle vissa ändringar i lagtexten behöva göras. Det
bör framgå direkt i lagtexten att umgängesrätten
skall tillgodoses efter vad som är bäst för barnet,
inte som idag att rätten till umgänge skall
tillgodoses så långt möjligt. Vidare bör lagen
innehålla en precisering av vilka faktorer som skall
beaktas vid bedömningen i umgängesrättsfrågor av
vad som är bäst för barnet. Det skulle då främst
gälla barnets ålder och mognadsgrad, känslomässig
anknytning mellan barn och umgängesförälder,
barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes
förhållanden.
Däremot godtas i princip genom propositionen
att umgängesrätten skall förstärkas till sitt innehåll,
något som folkpartiet också föreslagit. Sålunda
ålägges vårdnadshavaren skyldighet att lämna
sådana upplysningar rörande barnet som kan
främja umgänget. Men denna vårdnadshavarens
skyldighet borde omfatta information om viktigare
angelägenheter som rör barnets hälsa och framtid.
Detta bör framgå av lagtexten (FB 6 kap. 15 §). I
dessa frågor får även sekretessregler som påverkar
kontakten mellan umgängesrättsföräldern å ena
sidan och skola, sociala myndigheter etc. å den
andra stor betydelse. Dessa frågor belyses inte i
propositionen, vilket är en brist.
En viktig umgängesrättsfråga upptas inte i
propositionen, nämligen kostnaderna för
umgängesrättens genomförande. Detta trots att
frågan aktualiserats i riksdagen och förslag
efterlysts av lagutskottet vid upprepade tillfällen.
Regeringen bör skyndsamt förelägga riksdagen ett
sådant förslag med utgångspunkten att föräldrarna
skall dela på dessa kostnader.
Förfarandet
Vårdnadsutredningen
Den långa handläggningstiden för
vårdnadsmålen medför problem av skilda slag. Det
är en långvarig process som innebär stora
påfrestningar för både barn och föräldrar och som
riskerar att störa de angelägna framtida
kontakterna. Därför måste åtgärder vidtas för att
åstadkomma en bättre och snabbare handläggning
av vårdnadsmålen. Särskilt önskvärt är att
vårdnadsutredningarna bedrives skyndsamt, dock
utan att ge avkall på kvaliteten. Som riktmärke bör
gälla att utredningen bör vara klar inom 3--4
månader. Detta mål skulle kunna uppnås om
domstolen fick ökad styrfunktion över
vårdnadsutredningen och den tid inom vilken
denna skall vara slutförd. Propositionens förslag i
denna del, huvudsakligen överensstämmande med
folkpartiets, är välmotiverade, särskilt i den del de
innebär ökade möjligheter för domstolen att styra
vårdnadsutredningen. Men kravet på skyndsamhet
bör betonas genom tillägg till lagtexten i 6 kap. 19 §
första stycket föräldrabalken.
I propositionen föreslås att den som genomför
vårdnadsutredningen själv skall avgöra huruvida
det insamlade faktamaterialet skall kompletteras
med en slutsats från hans eller hennes sida eller
inte. Detta är tillräckliga garantier för att den
kompetens som finns hos de sociala myndigheterna
tas till vara. Folkpartiet vill dock peka på en risk
med förslaget. I de fall då utredaren inte framhåller
någon slutsats föreligger stor risk för att endera
parten eller båda väljer att kalla utredaren som
vittne vid en eventuell följande huvudförhandling.
Som vittne kan utredaren hamna i en situation där
han eller hon på direkt fråga från endera parten
tvingas framlägga en åsikt om vilken förälder som
är mest lämpad som vårdnadshavare -- en uppgift
som på detta sena stadium kan helt förändra
förutsättningarna för processen. Det torde, inte
minst av denna anledning, ofta vara lämpligt att
vårdnadsutredningen utmynnar i ett förslag.
Interimistiska förordnanden
Vi har tidigare anfört att det i många familjemål
om vårdnad och umgänge krävs s.k. interimistiska
beslut, alltså förordnanden som skall gälla tills
vidare och fram till dom i målet, vilket medför
många problem. Vi har framfört synpunkten att
rätten genom ett beslut som avser enbart barnets
bostad skulle kunna undvika ett mer eller mindre
prejudicerande beslut i vårdnadsfrågan på ett
stadium då utredningen ännu är ofullständig. Även
på denna punkt har våra yrkanden tillgodosetts,
vilket vi välkomnar.
Beträffande dessa interimistiska vårdnadsbeslut
nöjer man sig inte längre med att beslutet grundar
sig på vad som, utan närmare precisering, är
''skäligt''; nu föreskrivs att det skall vara grundat på
vad som är bäst för barnet. Vår kritik av den
tidigare lagtexten har blivit hörsammad. Men detta
kräver i sin tur ett bättre beslutsunderlag för
domstolarna. Därför måste rätten åläggas att alltid
inhämta upplysningar från socialnämnden
(föräldrabalken 6 kap. 20 §).
Rättslig omprövning
I vissa fall behövs omprövning av vårdnads- och
umgängesfrågorna. Det blir särskilt motiverat om
en vårdnadshavare genom olika åtgärder försvårar
eller omöjliggör för barnet att träffa den andra
föräldern. Varken nuvarande eller föreslagna
regler motverkar sådant umgängessabotage
tillräckligt effektivt. Vårdnadshavarens ansvar för
umgängesrätten betonas visserligen. Men
möjligheterna till omprövning av vårdnaden
(föräldrabalken 6 kap. 7 §) måste utvidgas och
preciseras till att avse även åsidosättande av
umgängesrätten. Härigenom skulle vårdnaden
övergå från den saboterande föräldern till den
förälder som kan antas bäst främja ett nära och gott
umgänge med barnet.
I grunden handlar umgängestrassel dock ofta
om sociala problem som löses bäst om föräldrarna
får hjälp och stöd att bearbeta sina konflikter så att
de i framtiden kan samarbeta i frågor som rör
barnet.
Barnkompetens
De ovannämnda vårdnadsutredningarna är ofta
av avgörande betydelse för utgången i vårdnads-
och umgängesmålen. Därför måste de genomföras
av särskilt kompetent personal. Bl.a. av detta skäl
måste barnkompetensen inom socialtjänstens
område utvidgas. Ett förslag till åtgärdsprogram
med denna inriktning bör föreläggas riksdagen.
Domarkompetens
Det är synnerligen angeläget att domare i s.k.
barnmål besitter särskild kompetens. Självklart bör
inte relativt oerfarna domare handlägga frågor om
interimistiska förordnanden i dessa mål. De
domare som ges behörighet att fatta beslut i
vårdnads- och umgängesmål skall vara ordinarie
domare eller vikariera på sådan tjänst. I vissa mål
bör det också vara möjligt och lämpligt att utnyttja
barnexperter såsom sakkunnig. Dessutom borde en
expert kunna medverka som domstolsledamot utan
rösträtt i mål där barns villkor är föremål för
bedömning eftersom det är särskilt angeläget att
behovet av expertkunskap garanteras i sådana mål.
Regeringen bör snarast lägga fram ett förslag till
försöksverksamhet med den angivna inriktningen.
Verkställighet
För den händelse att föräldrarna inte följer
rättens dom om vårdnad eller umgänge kan det bli
aktuellt med tvångsvis verkställighet i form av
vitesföreläggande eller, ytterst, polishämtning.
Sådana beslut, som meddelas av länsrätt, är mycket
känsliga eftersom tvånget direkt eller indirekt
riktas mot barn. Dessa verkställighetsprocesser är
mycket beklagliga och utsätter barnen för extra
risker. Situationen blir dessutom prekär genom att
lagen faktiskt tillåter verkställighet även om det
föreligger risk för att barnets hälsa skadas. Därför
bör lagen ändras så att länsrätten skall kunna vägra
verkställighet i samtliga fall då verkställighet inte är
förenlig med barnets bästa. Dessa bedömningar
kräver då att rätten har tillgång till bästa möjliga
beslutsunderlag, bl.a. genom utnyttjande av
sakkunniga.
I dessa verkställighetstvister måste man också
söka en metod för att om möjligt undvika fortsatta
tvister. En möjlighet skulle kunna vara att
länsrätten vid vägrad verkställighet med bindande
verkan skulle kunna föranstalta om omprövning av
vårdnads- eller umgängesfrågan i allmän domstol.
En sådan modell borde få positiva konsekvenser för
att såväl minimera ett destruktivt
dubbelprocessande i läns- och tingsrätter som att
förebygga s.k. umgängessabotage från
vårdnadshavare.
Umgängessabotage
I brottsbalken 7 kap. 4 § straffbeläggs
egenmäktighet med barn. Härmed skyddas främst
en vårdnadshavare från brottsliga handlingar av en
umgängesberättigad förälder eller annan person
som innebär att den rättmätiga vårdnaden inte kan
utövas. Något motsvarande skydd för den
umgängesberättigade föräldern finns däremot inte,
ens vid totalt sabotage av vårdnadshavaren mot
umgängesrätten. Det är uppenbarligen ologiskt att
barnets behov av kontakt med föräldrarna har
straffrättsligt stöd beträffande vårdnadsföräldern
men inte beträffande umgängesföräldern. Man
''straffar'' visserligen inte fram en god kontakt med
barn, men klara fall av umgängessabotage utgör en
form av egenmäktighet med barn, som bör kunna
föranleda även en straffrättslig reaktion.
Faderskapsfrågor
I propositionen föreslås att termen
''faderskapserkännande'' skall utbytas mot
''faderskapsbekräftelse''. Terminologin bör ändras
men då till ''faderskapsförklaring''.
Mest angeläget är dock att i sak försöka stärka
den ogifte faderns rätt. Det kan nämligen inte
uteslutas att det finns ett samband mellan det alltför
låga engagemang som en del av dessa fäder visar för
sina barn och den undanskymda roll som
lagstiftningen ger den ogifte fadern jämfört med
den gifte fadern. Ett stärkande av den ogifte
faderns ansvar, rättigheter och skyldigheter borde
därför vara till gagn även för barnet.
Någon form av faderskapspresumtion för fader
som är sambo med barnets moder ligger klart i linje
med den nyligen införda sambolagstiftningen.
Dessutom skulle en sådan presumtion tillgodose
behovet av ett särskilt skydd för gemensamma barn
i samboförhållanden. En faderskapspresumtion
kan tillskapas på olika sätt. Ett sätt är att inte bara
påbörja utan även avsluta nuvarande
faderskapsutredning före barnets födelse. I dessa
fall skulle -- under förutsättning att parterna är
överens -- fadern direkt vid barnets födelse anses
vara rättslig fader till barnet. Samtidigt bör
föräldrarna, i enlighet med propositionens förslag,
kunna anmäla att de önskar gemensam vårdnad.
Specialsituationer
Vid sociala föräldraskap saknas blodsbandet
mellan barn och föräldrar. För
föräldraskapsformerna adoption och insemination
är dock i princip rättsverkningarna desamma som
vid biologiskt föräldraskap. Särskilda problem kan
dock uppkomma i umgängesrättssituationer.
Vid renodlat socialt föräldraskap i form av
styvföräldraskap och familjehemsföräldraskap är
den rättsliga situationen synnerligen oklar.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag till rättslig reglering i dessa delar.
Ensamstående fäders situation
Till slut måste man ägna uppmärksamhet åt de
ensamstående fädernas situation. Dessa män
drabbas egentligen av en dubbel separation. De
berövas ofta sin föräldraroll samtidigt som de
förlorar sin anknytning till familj, släkt och vänner.
Männen klarar bevisligen denna relationskris
mycket dåligt i många fall. Detta leder alltför ofta
till att de råkar in i missbrukssituationer, vilket i sin
tur leder till ohälsa och kriminalitet. Dessutom är
det klarlagt att dessa män har en högre dödlighet än
gifta män genom självmord eller andra
dödsorsaker. Dessa problem drabbar ytterst
barnen.
Men vår kunskap om de ensamstående fädernas
svåra och utsatta situation är för närvarande helt
otillräcklig. Männens problem och dess orsaker
måste klarläggas samt de samhällsekonomiska
konsekvenserna kartläggas. Härefter bör lämpliga
åtgärder vidtagas till förbättring av situationen.
Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att 6 kap. 18 § första stycket FB ges följande
lydelse:
I mål om vårdnad eller umgänge får rätten
uppdra åt socialnämnden eller något annat organ
att i barnets intresse anordna samtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna (samarbetssamtal).
Sådant uppdrag bör ges så snart ett
samarbetssamtal kan antas tjäna något syfte.
2. att 6 kap. 15 § FB ges följande lydelse:
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att
barnet kan umgås med en förälder som inte är
vårdnadshavare eller med någon annan som står
barnet nära, i den utsträckning som är lämplig med
hänsyn till barnets bästa. Vad som är barnets bästa
skall därvid bestämmas med utgångspunkt från
barnets ålder och mognadsgrad, känslomässig
anknytning mellan barnet och
umgängesrättshavaren, barnets egen inställning
samt föräldrarnas inbördes förhållanden.
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda skäl
talar emot det, lämna den som har umgängesrätt
enligt första stycket sådana upplysningar rörande
barnet som kan främja umgänget eller som berör
barnets hälsa eller framtid.
Motsätter sig barnets -- -- -- bäst för barnet.
Motsätter sig barnets -- -- -- bäst för barnet.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om kostnaderna
för umgängesrättens genomförande,
4. att 6 kap. 19 § första stycket FB ges följande
lydelse:
Rätten skall se till att frågor om vårdnad och
umgänge skyndsamt blir tillbörligt utredda.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om lämpligheten i
att vårdnadsutredningar avslutas med ett förslag,
6. att 6 kap. 20 § andra stycket FB ges följande
lydelse:
Beslut enligt första stycket får meddelas utan
huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall
motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten
skall ge socialnämnden tillfälle att yttra sig i frågan.
Har rätten meddelat ett beslut, skall den ompröva
det när målet eller ärendet avgörs.
7. att 6 kap. 7 a § FB ges följande lydelse:
Om barnets vårdnadshavare åsidosätter barnets
behov av umgänge med den förälder som inte är
vårdnadshavare, skall rätten besluta om ändring i
vårdnaden, såvida inte hänsyn till barnets bästa
talar däremot.
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ett
åtgärdsprogram för stärkande av barnkompetens
inom socialtjänstens område,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
domarkompetens vid handläggning av vårdnads-
och umgängesmål,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
expertmedverkan i vårdnads- och umgängesmål,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om beaktande av
barnets bästa vid allmän förvaltningsdomstols
verkställighetsbeslut i umgängestvister,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om möjlighet att i
verkställighetsmål inför allmän
förvaltningsdomstol föranstalta om omprövning av
vårdnadsfrågan i allmän domstol,
13. att 7 kap. 4 § brottsbalken tillförs ett nytt
stycke som ges följande lydelse:
För egenmäktighet med barn skall ock dömas
barns vårdnadshavare som utan beaktansvärt skäl i
väsentlig mån åsidosätter barnets behov av
umgänge med den förälder som inte är
vårdnadshavare.
14. att riksdagen beslutar ersätta termen
''faderskapsbekräftelse'' i lagtexten med termen
''faderskapsförklaring'',
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
faderskapspresumtion vid samboförhållanden,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om rättslig
reglering av vårdnads- och umgängesfrågor i sociala
föräldraskap,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ensamstående
fäders situation.
Stockholm den 18 oktober 1990
Bengt Harding Olson (fp)
Ulla Orring (fp)
Lola Björkquist (fp)
Barbro Sandberg (fp)