Idrottsrörelsen är, som det ofta framhållits, den största
folkrörelsen i Sverige. Det är en rörelse med en mycket
bred verksamhet av olika idrottsliga och
föreningsaktiviteter. Idrottens ungdomsverksamhet är det
mest imponerande. Över hälften av alla ungdomar är aktiva
medlemmar i någon idrottsförening. Av barn i åldern 10--12
år visar en undersökning att 65% av flickorna och 74% av
pojkarna är med i en idrottsförening. Faktum är att en ökad
andel av Sveriges ungdom återfinns i idrottsrörelsen och att
ökningen varit särskilt stark bland flickorna.
Även upp i åldrarna är engagemanget i och för idrotten
omfattande. Idrottsrörelsen organiserar sammantaget
omkring 2,5 miljoner människor i Sverige. Många
därutöver ägnar sig åt idrott som motionärer, i rekreation.
Enligt SCB finns över 4 miljoner idrottsutövare eller
motionärer i Sverige.
Än fler följer idrotten som åskådare eller via
massmedierna.
Denna enorma -- företrädesvis fritids- och ideella --
verksamhet i vårt samhälle präglas av och påverkar
samhället. Hur idrottsrörelsens villkor i samhället ser ut
bestämmer delvis dess karaktär.
Om vi koncentrerar oss på utvecklingen av de sociala
förhållandena i samhället påverkar detta idrottandets
villkor och idrotten på flera sätt. Vi vill påpeka några
samband:Ju mer inkomst- och sociala klyftor växer i
samhället desto större blir klyftorna också inom idrotten.
Ju mer t.ex. föräldrar själva måste finansiera sina barns
idrottsutövning desto tydligare markeras samhällets sociala
klyftor inom idrotten, desto mer avlägsnas vi från
idrottsrörelsens mål om ''idrott åt alla''.Ju njuggare den
offentliga sektorn är mot idrotten desto mer måste den
finansieras genom självfinansiering, medlemsavgifter, och
beroende av bidrag från t.ex. näringslivet -- reklam,
sponsring etc.Ju mer idrotten blir beroende av
kommersialism desto mer kommer idrotten att spaltas upp
i en ekonomiskt självbärande elit och en försvagad
folkrörelse där flera grenar alltmer blir förbehållna de
ekonomiskt bättre situerade.
Denna sista punkt medför, att många ungdomar som
utan idrottsrörelsen -- eller annan meningsfylld
fritidsaktivitet skulle befinna sig i ''social riskzon'' just
kommer att hamna där.
En annan följd är att beroendet av kommersialismen
utgör en fara för idrottens folkrörelsekaraktär och interna
demokrati. Förväntade kontakter med bidragsgivare kan då
ge mer företräde till förtroendeposter än engagemang och
kunskap i idrottsföreningens egentliga verksamhet och
syfte. Samhällets ''grädda'' blir också idrottens, ett
förhållande som svensk idrott delvis kommit ifrån. Båda
dessa tendenser är synliga idag.
En tredje följd är att kommersialismen föder en sorts
påtvingad elitism. För en klubb som mest är beroende av
sponsors- och reklamintäkter blir tillfälliga sportsliga
tillbakagångar något som närmast till varje pris måste
undvikas, men inte av tävlingsmässiga utan av ekonomiska
skäl. Detta återverkar både på såväl inställningen att
undvika förlust till varje pris som på rekryteringen av
utövare. ''Egna'' ungdomar får svårare att göra sig gällande,
man köper in färdiga förmågor, osv. I jakten efter
topplaceringar är detta särskilt synligt.
Samhällets utveckling underblåser också förhärligande
av rikedom och snabba vinster och skapar för idrotten
skadliga drag som osund elitism, doping och utslagning.
Orsakerna till dessa företeelser är givetvis sammansatta,
men uppkommer inte huvudsakligen ur idrotten själv utan
ur idrottens villkor i samhället.
Idrottsrörelsen analyserar detta i liknande termer, dock
med en delvis annan orsak--verkan-ordning. I dess
handlingsprogram ''Idrottspolitisk offensiv'' heter det bl.a.:
Elitidrotten påverkas i sin utveckling av en rad olika
samhälleliga tendenser. Osäkerhet inför framtiden och
bristande framtidstro skapar en grogrund för en
självcentrerad strävan efter snabba vinster. Dopingbruket
är i grunden ingenting annat än den yttersta konsekvensen
av denna jakt på snabba vinster utan hänsyn till framtida
konsekvenser eller gällande regler.
Det finns en uppenbar risk att elitidrotten i sin jakt efter
ständigt förbättrade resultat blir alltmer kommersialiserad
och frigör sig från idrottsrörelsen i övrigt. Den blir en
''underhållnings- och galacirkus'' bestående av välbetalda
artister utan förankring i folkrörelsen. Det gäller främst ett
fåtal stora idrotter.
I programmet betonas också, helt i enlighet med vad som
vi ovan sagt:
Utvecklingen är emellertid allvarlig, inte minst då det
finns avgörande skillnader olika idrotter emellan, främst på
elitnivå, vad gäller möjligheterna att finansiera den egna
verksamheten. Den snabba utvecklingen på mediesidan gör
att dessa skillnader tenderar att bli större, då ju sponsorers
intresse är helt avhängigt den massmediala exponeringen.
Risken finns att vi får ett idrottens A-lag, bestående av stora
idrotter med stort värde på sponsorsmarknaden, och ett B-
lag, helt beroende av krympande offentliga bidrag.
Om den svenska ''idrottsmodellen'', en stor självständig
demokratisk folkrörelse, skall kunna försvaras, kräver detta
möjligheter för idrottsrörelsen att finansiera sin verksamhet
så att den inte blir alltför beroende av rent kommersiella
intressen. Detta kräver betydande insatser från stat och
kommuner, och att självständiga inkomstkällor för
idrottsrörelsen underlättas.
Idrottens ekonomiska stöd från det offentliga består av
cirka 400 milj.kr från staten plus att staten till
lönebidragsanställda inom idrotten betalat ca 600 milj.kr.
Kommunerna lägger ner omkring 1 000
milj.kr i föreningsstöd och satsar 3,5 miljarder kr på
idrottsanläggningar, vilka också ofta disponeras av
allmänheten. Landstingen bidrar med ca 90 milj.kr. Nu är
detta stöd ett bruttostöd. Stat och kommun får ju också
intäkter från idrottsklubbarna i form av skatter, planhyror
m.m.
De senaste åren har idrottens resurser reellt snarast
krympts. Detta är en följd av den allmänna
nedskärningspolitiken. När vinsterna var höga i näringslivet
och nya illusioner om en krisfri kapitalism spreds kunde
vissa idrotter få mera sponsors- och reklampengar. Men
med en nu vikande konjunktur har detta blivit svårare.
Skatteuppgörelsen mellan regeringen och folkpartiet
kunde ha blivit ett mycket hårt slag mot idrotten. I dess
ursprungliga form hade den inneburit ökade utgifter för den
samlade idrottsrörelsen om minst 650 milj.kr plus ett starkt
ökat administrativt krångel på grund av ökade skyldigheter
att betala sociala avgifter. Efter ett intensivt upplysningsoch
opinionsarbete har idrotten fått en kompensation genom att
reglerna för sociala avgifter inte försämrades och att
regeringen föreslår en viss uppräkning av det lokala
aktivitetsstödet.
Men denna kompensation är trots allt bara ''halv''. Den
tar bort mellan en tredjedel och hälften av idrottens
kostnader för skatteomläggningen. Men att man avstår att
försämra idrottens villkor för sociala avgifter och höjer
LOK-stödet löser inte grundproblemet för många klubbar.
Idrottsrörelsens föreningar betalar ingen inkomstskatt
och vinner inget på minskade inkomstskatter, men får
betala den införda momsen på resor m.fl. nya pålagor i
skattereformens spår. Skattereformen kommer även med
den ''kompensation'' idrottsrörelsen fått, att motverka ett
''rundare'' idrottssverige (dvs slå hårt mot klubbar som för
idrottsutbyte är beroende av långa resor) och drabba många
klubbar med merutgifter som är svåra att ta igen.
Då flera föreningar levt på marginalen betyder detta att
de i många fall kan tvingas höja medlemsavgifter eller på
annat sätt kompensera sig ekonomiskt, vilket kan öka den
sociala segregeringen i idrotten.
Skatteomläggningen skapar särskilt stora problem för
idrottsgrenar som är beroende av specialhallar, framför allt
för bowlingen. Bowling (och till stor del även squash och
badminton) bedrivs i hallar där moms utgår på banhyrorna.
Några bowlingklubbar kan spela på kommunalt ägda banor,
som drivs i ideell föreningsregi, medan de flesta är
hänvisade till av privata företag utarrenderade hallar. De
förra blir undantagna banhyremoms, de andra måste betala
pålagan. Bowlingsportens klubbar får sammantaget en
kostnadsökning på ca 25 miljoner kronor härigenom.
(Härtill kommer resemoms, etc också i dessa sporter.)
Sådana orimliga konsekvenser -- om än det berör ett
mindre idrottsförbund -- måste undanröjas. En
snabbutredning bör tillsättas, för att redan under våren 1991
komma med förslag hur detta skall ske.
De ''kompensationsåtgärder'' som görs i propositionen
var en god gest, men i övrigt behandlas idrottsrörelsen
njuggt. Ökningen av statsanslagen till RF på 25 miljoner
innebär knappast någon reell ökning av anslagen.
Vänsterpartiet menar att idrottsrörelsen i vår tid spelar
en viktig social roll och i synnerhet nu när ekonomiska
besvärligheter och arbetslöshet blir verklighet för allt fler
familjer. I detta läge bör idrottens ekonomi reellt stärkas.
Vi anser att följande bör genomföras för att förbättra
idrottsrörelsens ekonomi:
1. Hälften av vinsten på Tipstjänsts idrottsbaserade spel
bör gå till idrotten. Regeringen medger att Tipstjänst kan få
ge idrotten upp till 50 milj.kr, men detta har mest en sorts
''sponsorskaraktär''. Vi menar att det finns en reell och
principiell anknytning mellan de idrottsbaserade spelen
(stryktips, oddset, måltips etc) och idrottsverksamhet och
intresse.
Förvisso finns planer inom idrottsrörelsen att
tillsammans med andra folkrörelser starta ett nytt stort
spelbolag. Om detta blir verklighet betyder det att denna
knytning mellan Tipstjänsts vinster och idrottsrörelsen kan
komma i ett annat läge.
Intill dess bör ovanstående förslag genomföras.
Härigenom skulle idrotten få ytterligare 200 milj.kr jämfört
med budgetpropositionens förslag. Detta behöver inte
betyda en lika stor belastning på statsbudgeten. En mera
direkt knytning mellan olika tipsformer och ett vidgat stöd
till idrotten ökar sannolikt Tipstjänsts överskott av de
idrottsanknutna spelen, och hälften av denna ökning
tillfaller staten.
2. Det lokala aktivitetsstödet, som är ett stöd framför allt
till idrottens ungdoms- och breddaktivitet, räknas av
regeringen upp från 17 kr per timma till 28 kr. Detta är, som
nämnts, ett led i ''kompensationen'' för
skatteomläggningen.Denna ökning med 11 kr per timma
eller om totalt 65 milj.kr är ett steg i rätt riktning. När det
lokala aktivitetsstödet infördes 1971 låg det på 10 kr i
timmen. Skulle stödet reellt vara lika stort i dag skulle det
uppgå till drygt 50 kr i timmen.
Det lokala aktivitetsstödets realvärde bör återställas.
Riksdagen bör därför besluta att denna reella återställning
skall vara genomförd senast från den 1 juli 1993. Som ett led
i denna ökning menar vi att stödet i år borde kunna räknas
upp ytterligare, i förhållande till regeringsförslaget, till 35
kr per timme, en ökning av statens utgifter om 41 milj.kr
utöver regeringens förslag.
3. Till förra riksmötet väcktes förslaget om att
Penninglotteriet borde få i uppdrag att anordna 4 extra
Triss-lotteriomgångar och att behållningen av detta skulle
gå till idrotten. Vi var den gången negativa till förslaget.
Frågan om lotteriverksamhet är i och för sig föremål för
utredning. Men mot bakgrund av de försämringar idrottens
lokalorganisationer åsamkas av skattereformen och att det
sociala behovet av idrottsrörelsen snarast stärks har vi
ändrat inställning till förslaget. Vi yrkar således för egen del
att Penninglotteriet får ett sådant åläggande om att anordna
4 extra Triss-omgångar vilkas överskott skall gå till
idrottsrörelsen. Detta skulle ge idrottsrörelsen 160--170 nya
miljoner utan att statsbudgeten alls belastas. Dessa pengar
bör fördelas ut till de lokala idrottsföreningarna i huvudsak
efter det antal lokala aktivitetsstödstimmar de erhåller stöd
för. Glesbygdsföreningar bör dock ges en relativt större
andel av pengarna än deras LOK-stöd skulle berättiga dem
till. Den närmare utformningen av detta kan idrottsrörelsen
själv genomföra.
De förslag vi här ställer innebär en kraftig förstärkning
av idrottens ekonomiska resurser. Vi vet att idrotten som en
bred och demokratisk folkrörelse kommer att använda
dessa pengar ändamålsenligt. Vi vill dock ge stöd för de
krafter inom idrottsrörelsen som vill skärpa idrottens arbete
för idrott på jämlika villkor mellan kvinnor och män, som
vill skärpa insatserna mot doping, som vill förbättra
handikappidrottens villkor. Vi förutsätter att RF som har
sådana mål inskrivna i sina programmatiska texter med
dessa bättre resurser söker ta möjligheterna att särskilt
främja sina uttalade mål härvidlag.
Partiernas politik bär fram olika sociala intressen och
förstärker eller motverkar olika sociala förhållanden i
samhället, vilket också återverkar på idrotten. Partiernas
inställning i en del idrottspolitiska frågor följer också deras
''sociala mandat''. Idrottsrörelsens förutsättningar och
utveckling hänger ihop med samhällsutvecklingen inte bara
i rent ekonomiskt avseende utan också vad gäller andra
förhållanden. Här borde finnas möjligheter för politisk
diskussion och dialog, men också handling för att förändra
och utveckla samhället och därmed ge medborgarna bättre
fritidsinnehåll och möjligheter.
I idrottsrörelsens handlingsprogram ''Idrottspolitisk
offensiv'' tas flera sådana förslag upp. Här finns krav ''att
planerna på arbetstidsförkortning'' förverkligas, att
''idrottens möjligheter att bidra till jämställdhetsarbetet
uppmärksammas (och förmodar vi utnyttjas) bättre''.
I detta program understryks idrottens möjligheter att
aktivt bidra till invandrarnas anpassning och möjligheten
för idrottsrörelsen att bidra till aktivitet redan i
flyktingförläggningarna, något som hittills är en försummad
möjlighet. Idrottsrörelsen lär enligt uppgift bara erhålla 380 000
kr i särskilt invandrarstöd, vilket är en i förhållande
till de positiva möjligheterna snarast pinsam siffra.
I programmet pekar idrottsrörelsen också på framsynta
insatser som kan göras för att aktivera och höja
livskvaliteten för handikappade och äldre. Eller sådana
tankar som att göra öppnare idrottsplatser, som sociala
träffpunkter o.s.v.
Bland dessa punkter finns säkert de kring vilka det finns
politiska motsättningar, medan andra torde kunna finna
sina praktiska lösningar genom tvärpolitisk uppbackning i
stat och i kommuner. Vi vill därför föreslå att de krav som
idrottsrörelsen ställer på det vidare samhällsbygget blir
föremål för en särskild politisk beredning mellan riksdagens
partier och företrädare för idrottsrörelsen. På denna grund
kan vi skapa bättre förutsättning för att leva upp till tanken
om ''idrott åt alla''.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen beslutar att hälften av AB Tipstjänsts
överskott av idrottsanknutna spel, dvs. för budgetåret
1991/92 200
000
000 kr. förs över till Riksidrottsförbundet,1]
1. att riksdagen beslutar att det lokala aktivitetsstödets
ursprungliga realvärde skall vara återställt senast den 1 juli
1993,
2. att riksdagen beslutar att för ökat lokalt aktivitetsstöd,
utöver regeringens förslag, elfte huvudtitelns anslag E
1. Stöd till idrotten för budgetåret 1991/92 påförs
ytterligare 41
000
000 kr.,
3. att riksdagen begär att regeringen ger AB
Penninglotteriet i uppdrag att fyra (4) extra
trisslotteriomgångar genomförs till förmån för svensk
idrott, i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk beredningsgrupp som tillsammans med
företrädare för idrottsrörelsen behandlar
handlingsprogrammet ''Idrottspolitisk offensiv'', i enlighet
med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
snabbutredning för att rätta till skatteomläggningens
särskilda följder för bowlingen och vissa andra sporter, i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)
1 1990/91:Fi709