I avvaktan på en särskild proposition om den statliga
filmpolitiken, har regeringen valt att förlänga det nu
gällande filmavtalet.
Detta innebär betydande försämringar. Inte minst
kommer Filminstitutets organisation att drabbas.
Genom avtalet skall Filminstitutet även i fortsättningen
få sina intäkter från dels staten, dels film- och
videobranschen. Staten kommer att bidra med samma
belopp som tidigare. Filmbranschen kommer liksom
tidigare att bidra med 10% av priset på biobiljetter och
videobranschen kommer att bidra med 40 kronor för
hyrvideo (tidigare 60 kronor) och 15 kronor för säljvideo
(tidigare 20 kronor). Sveriges Television kommer att lämna
bidrag i samma omfattning som tidigare.
Problemet är att antalet biografbesökare och antalet
uthyrda videofilmer har minskat kraftigt under 1990. Detta
leder till att Filminstitutet beräknas få lägre intäkter
framöver. Budgetåret 1989-90 erhöll Filminstitutet 175
miljoner kronor genom filmavtalet. För budgetåret 1991/92
beräknas intäkterna bli ca 155 miljoner kronor.
Enligt det nu liggande förslaget tänker inte staten
kompensera inkomstbortfallet utan nedskärningen skall ske
inom Filminstitutets egen verksamhet. Förtur ska ges åt
svensk långfilmsproduktion på bekostnad av
produktionsstödet till svenska kortfilmer (C-fonden),
stödet till främjandet av spridning och visning av värdefull
film (D-fonden) samt stödet till de filmkulturella ändamål
som stiftelsen ska främja i sin verksamhet (E-fonden), t.ex.
Cinematek och filmarkiv.
I 1982 års filmavtal garanterades C- och D-fonderna
minst 5% vardera av Filminstitutets totala budget. När nu
nedskärningar görs så görs de inte proportionellt utan 1%
prutas på resp. fond. E-fonden skärs ner med 2%, från 25%
till 23%.
Omfördelningen från den kulturella delen går till den
mer publiktillvända filmen, dvs den drabbar den del av
filmkulturen som de kulturpolitiska målen främst borde
värna om. Nedskärningarna kommer att få stora
konsekvenser för:möjligheten att importera, lansera och
visa kvalitativ filmdet lokala visningsarbetet
kortfilmen; experimenten, förnyelsen och tillväxten av den
s.k. smala filmenfilmkulturella verksamheter som
Cinematek, filmarkiv, m.m.
Om inte biograf- och videointäkterna räcker till den
ambitionsnivå som man tidigare uttalat sig för, bör enligt
min uppfattning staten vara garant för att de kulturpolitiska
målen upprätthålls. Om filmen och biografen ska bevaras
som kulturyttringar, och inte som museala upplevelser -- en
uppfattning som kulturministern själv gjort sig till tolk för --
måste medel redan nu avsättas så att de planerade
nedskärningarna inom ramen för nu gällande filmavtal kan
stoppas.
De i 1982 års filmavtal garanterade procentsatserna för
C-, D- och E-fonderna måste garanteras i avvaktan på det
nya filmavtalet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Filminstitutets fondmedel skall fördelas i enlighet med vad
i motionen anförts.