I den socialistiska ideologin är tron på människans
utvecklingsmöjligheter grundmurad. Detta synsätt gör att
kultur aldrig kan vara något statiskt utan att den syftar till en
kvalitativ förbättring och utveckling av samhället, individen
och kollektivet.
Kultur är alltid uttryck för maktstrukturen i ett
samhälle -- likaväl som den speglar samhällets
grundläggande värderingar och klasstruktur.
Men kultur kan även i sig själv ha en sprängkraft som
gör den till ett redskap i kampen för ett rättvist och jämlikt
samhälle. Vi upplever i dessa dagar det största hotet mot all
kultur -- krig! Det brutala, primitiva våldet i krigets
maktspråk är en allvarlig tillbakagång för mänsklighetens
utveckling.
Kultur i alla dess former -- livsmönster, ideologi, konst
och vetenskap -- måste i första hand förhindra krig och våld,
både nationellt och internationellt. Det finns inte så få
forskare som anser att våldsfilmer och våldsvideo avtrubbar
människors empati och naturliga medkänsla. Den
explosionsartade utvecklingen av TV-kanaler som i regel
ger ''snuttifierade'' skildringar av verkligheten och som ofta
målar i svart-vitt bidrar ytterligare till en brutalisering och
förenkling av människors verklighetsuppfattning. En statlig
kulturpolitik måste uppmärksamma dessa faktorer och
stödja pedagogiska initiativ. Detta förutsätter självständiga,
från näringslivet oberoende medier.
Institutet för framtidsstudier framhåller olika scenarier
för de kommande åren: säkert är en större rörlighet på
arbetsmarknaden, dels betingad av en större arbetslöshet
och dels genom större invandring. Utvecklingen går alltså
tydligt mot ett ''kommunikationssamhälle'' som försvårar
sociala och kulturella nätverk. I klarspråk går utvecklingen
mot en opersonlig massmediakultur för stora delar av
befolkningen och en liten elit som har möjligheten att leva
ett rikt kulturliv. Denna utveckling är ur både rättvise- och
jämlikhetssynpunkter en stor fara för Sverige och dess
befolkning. Den statliga kulturpolitiken måste i första hand
syfta till att stävja en sådan utveckling!
Kulturens mångfald måste bevaras, eftersom man inte
får kräva kulturell likriktning. Vad den statliga
kulturpolitiken däremot bör sträva efter är en rimlig balans.
Även kulturkonsumtion, kulturverksamhet och smak är
uttryck för klasstillhörigheten. Det är grovt människoförakt
att tala om ''finkultur'' och att som kulturkommersialismen
hävdar att ''ge folket vad folket vill ha''.
Samtidigt är undertryckandet av den fria tanken,
konformismen, ett allvarligt hot mot ett fritt kulturliv.
Pluralismen möjliggör att individen kan utvecklas samtidigt
som alla utvecklas. Därvid spelar fria intellektuella
en viktig roll. Dessa är inte en professionell yrkeskategori
utan människor som kan finnas på fabriker, kontor, likaväl
som bland kulturarbetare och vetenskapare.
Arbetarrörelsen har på många punkter tvingats till
defensiven. Högerkrafterna har med sofistikerade medel
lyckats att indoktrinera många, inte minst ungdomar,
lågutbildade, socialt utslagna mot solidaritet och
grundläggande humana värderingar. Kulturpolitiken är det
viktigaste verktyget att återväcka människors insikt om
nödvändigheten av humanism och solidaritet.
Vänsterpartiet anser att riklinjer för kulturpolitiken bör
innebära åtgärder föratt utveckla och stödja
kulturyttringar som vänder sig mot förtryck och
degradering av människan och i stället genom sitt motstånd
bidrar till en fri och allsidig utveckling,att därvid särskilt
stödja den kulturella kampen från de utsatta grupper med
särskilda erfarenheter och behov, vilket förutsätter
klassamhällets nedbrytande,att främja såväl bevarandet
och utvecklingen av vårt mänskliga och nationella kulturarv
som de nya kulturella strömningar som vid varje tid bryter
fram som uttryck för nya generationers erfarenheter och
kamp,att skapa bättre villkor såväl för utövande
konstnärer på alla kulturområden, för amatörer och
grupper samt för den mångsidiga kulturverksamhet som
bedrivs av folkbildningsorganisationer och andra
folkrörelser, på arbetsplatser och i bostadsområden,att
verka för alla människors delaktighet och medskapande i
kulturen från barn- och ungdomsåren och framåt under
skoltiden, i arbetslivet och under pensionsåren,att
genom sin allmänna ideologiska och politiska kamp
bekämpa de beroendeförhållanden och uttrycksformer som
i klassamhället drabbar konst och kultur och skapa
utrymme och möjligheter för ett fritt konstnärligt och
kulturellt skapande.
Att satsa på kultur är även nationalekonomiskt
fördelaktigt. Kulturen är ''billig'' jämförd med andra
samhällsfunktioner, eftersom den i så stor utsträckning
mobiliserar idealitet, frivillighet och entusiasm.
Vänsterpartiet ställer även i år kravet att 1 % av
statsbudgeten ska gå till anslag för kulturella ändamål.
Dessa pengar ska användas till framför allt olika former av
kulturell verksamhet för barn och ungdomar,
svenskproducerade program hos Sveriges Radio/TV och
regionala satsningar. Regeringen bör återkomma med en
plan för att nå detta mål.
Regeringen lovade att under denna mandatperiod ge
kulturen 300 nya miljoner. Av det löftet syns intet i årets
budgetproposition. Vänsterpartiet har i en rad motioner till
årets riksmöte föreslagit sammanlagt ca 100 miljoner kr. till
olika kulturändamål.
Vänsterpartiet tycker det är angeläget att alla barn,
ungdomar och vuxna ska ha tillgång till olika kulturformer
oavsett var de bor i landet. Därför satsar vi pengar på bl.a
riksteatern, länsmuseerna, symfoniorkestrarna,
centrumbildningarna, amatörkulturen. Vi ger också stöd till
Nordiska museet och Arbetets museum, som båda är av stor
betydelse för de ca 800 lokala museerna som finns i landet.
Kunskapen om vår nationella och den internationella
historien är en viktig förutsättning för att bygga framtiden.
Historielöshet bäddar för onyanserade politiska och
samhälleliga bedömningar, både hos den enskilde individen
och samhället. Detta kan bädda för rasism, intolerans,
kolonialism. Vissa tendenser i den riktningen kan redan nu
skönjas i vårt samhälle. Även här har kulturpolitiken en
nödvändig uppgift!
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för kulturpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att 1 % av statsbudgeten bör avsättas för kulturella
ändamål,
3. att riksdagen begär att regeringen skall återkomma
med en plan för kultursatsningar i enlighet med vad som
anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)
Alexander Chrisopoulos (v)