I denna motion och i en anslutande partimotion om
kulturmiljövården föreslår folkpartiet liberalerna
förstärkningar på kulturbudgeten med 61,7 milj.kr. utöver
vad regeringen föreslagit. Samtidigt föreslår vi besparingar
på 3,0 milj.kr.
Den större delen av förstärkningarna avser insatser för
det regionala kulturlivet. Vi föreslår att riksdagen
skall avslå regeringens förslag att sänka anslagen till
Riksteatern med 23,0 milj.kr. Dessutom anvisar vi
sammanlagt 95 nya grundbidrag för regionala
kulturinstutitioner. Av bidragen bör ett antal ges till
kammarmusikensemblen Musica vitae i Växjö. Vi
förstärker konstnärsstödet för att ge bättre arbets-
och inkomstmöjligheter. I kulturmiljömotionen anvisar vi
anslag för att skydda kulturhistoriska byggnader och
fornminnen. I övrigt föreslår vi bl.a. att de fria
grupperna skall få större möjligheter att ge
barnteaterföreställningar.
Konstnärligt och kulturellt skapande är en viktig
förutsättning för ett öppet, demokratiskt samhälle. Ett fritt
och vitalt kulturliv är nödvändigt för att ge stimulans och
motverka de krafter som vill förleda människor till
passivitet och rädsla. Delaktighet i kulturlivet stärker
fantasi, känsla, tolerans, förståelse och glädje och skapar
därmed ett mänskligare samhälle.
En liberal kulturpolitik bygger på en andlig öppenhet
som främjar utveckling av en mångdimensionell människa
och medborgare. Ett sådant samhälle blir också dynamiskt
genom den samlade strävan hos alla sina medborgare.
Samhället blir öppet och tolerant i vetskapen om att
individernas olikheter är den yttersta gemensamma
tillgången.
En liberal kulturpolitik måste ständigt försvara den
skapande människan. Kultur innebär andlig odling och
förutsätter kunskap, arbete, träning och möda oavsett
vilket område man ger sig in på. Konsten fångar och
engagerar människor att gå utanför sig själva. Konsten kan
ge människan upplevelsen av att glänta på dörren till det
ofattbara. Publikens medskapande är en del av den
kulturella processen. Konstnärliga upplevelser blir i detta
perspektiv en viktig källa till mänsklig erfarenhet och
kunskap. Det ger kulturskapande och kulturutövande ett
värde i sig som konservativa och socialister inte alltid vill
tillerkänna det.
Det senaste årets stora omvälvningar i våra östliga
grannländer, de tidigare kommunistdiktaturerna, har fått
omvärlden att hålla andan i en blandning av bävan och
beundran. Kommer perestrojkan att ge de förtryckta
miljonerna bättre levnadsvillkor och hur länge varar
glasnost?
Förändringarna hade inte varit möjliga utan de många
människornas inneboende längtan efter ett annorlunda och
friare liv. Men här, som så många gånger förr, var det
kreativa, initiativrika och modiga individer -- författare,
skådespelare och bildkonstnärer -- som genom sin förmåga
att synliggöra nya tankar och idéer fått historiens strömmar
att vända.
2. En liberal kulturpolitik
Frihet, mångfald och kvalitet är nyckelbegrepp i en
liberal kulturpolitik. Frihet innebär att varje enskild
människa skall ha rätt att själv välja den form av
kulturupplevelser eller kulturskapande hon vill ta del av och
ägna sig åt. Av frihet följer mångfald.
Det är individerna själva, deras skapande och deras
upplevelser som bestämmer kulturens former, innehåll och
giltighet. Kulturskapare och deras publik bör fritt kunna
mötas på en öppen marknad utan offentlig styrning. Den
fullvuxna medborgaren bör själv få bilda sig en uppfattning
om god och dålig konst, utan censuringrepp. Barnet och
den unga människan måste emellertid alltid skyddas.
Därför blir det en liberal huvuduppgift att tidigt lära
människor att värdesätta kunskap, äkthet och kvalitet. Det
innebär att satsningen på god barn- och ungdomskultur blir
särskilt viktig som en motvikt till masskulturens avarter.
Syftet med statliga och kommunala stöd till
kulturområdet måste vara att öka mångfalden i
kulturutbudet. Det gäller att stödja svåra och smala
kulturområden samt stimulera alternativ inom områden
som domineras av kommersiell masskultur. En liberal
kulturpolitik bör verka för att det skapas fler helt fristående
alternativa finansieringskällor för kulturell verksamhet.
Möjligheterna till avdrag vid beskattningen för bidrag
till kulturändamål för företag och enskilda bör studeras
närmare. Sponsring bör även kunna förekomma för att
stöjda aktiviteter och evenemang av olika slag. Det bör
dock sägas klart att stat och kommun skall svara för
basresurserna i de tunga kulturinstitutionerna.
Statligt och kommunalt stöd till kulturlivet får aldrig
medföra försök att styra kulturskapandet. Detta måste få
arbeta under stor konstnärlig frihet. Konsten har sin styrka
i att vara en motvikt till makthavarna och det etablerade
samhället.
Kreativitet och uttrycksbehov finns hos alla människor,
inte bara hos de professionella kulturskaparna. En aktiv och
engagerad publik innebär också ett medskapande.
Amatörerna har en stor betydelse för kulturklimatet i
samhället.
Det innebär emellertid inte att alla kulturyttringar skulle
vara lika bra. De professionella måste därför få stöd att
utöva sin yrkesroll, samtidigt som amatörer finner sin glädje
men inte sin utkomst i kulturen. Kvalitetskravet måste få
större genomslagskraft och bli ett av de nya kulturpolitiska
målen.
Ett annat nytt mål bör bli att de konstnärliga
yrkesutövarna måste få ett starkt stöd och ges rimliga
levnads- och arbetsvillkor. Det gäller de som arbetar inom
fasta kulturinstitutioner, fria yrkesmässigt arbetande
konstnärliga grupper samt enskilda konstnärer och
kulturskapare. Det innebär i första hand att värna om
kulturskaparnas upphovsrätt. Men stat och kommun måste
även tillhandahålla olika former av stöd och stimulans. De
kan emellertid inte göra ett generellt åtagande att försörja
alla som säger sig ha konstnärliga ambitioner.
En liberal kulturpolitik måste sträva efter att så många
som möjligt blir delaktiga i kultur i olika former. Det får inte
vara så att människor i stora delar av landet enbart blir
hänvisade till massmarknadens produkter. Detta gör också
det kommunala stödet till kulturen så viktigt. Att förmedla
kvalitetskultur ute i landet blir därmed en betydelsefull
uppgift för en liberal kulturpolitik.
Samhället måste även ge de handikappade ett sådant
stöd att de kan ta del av kulturutbudet i så hög utsträckning
som möjligt. Det gäller såväl handikappanpassning av
kulturinstitutioner som tillgång till litteratur i blindskrift
och i talboksform.
Ett fritt kulturutbyte över nationsgränserna är av
avgörande betydelse för vitaliteten och kvaliteten i ett lands
kulturliv. Det gör det möjligt att få kontakt med andra idéer
och kulturyttringar som berikar vår egen kultur och
skaparkraft. För ett litet kulturområde som det svenska är
detta livsviktigt. Ett levande kulturutbyte gör det också
möjligt för svenska kulturutövare att möta en ny publik och
de utmaningar som detta medför.
För liberaler är det väsentligt att alla invandrare finner
sig väl tillrätta i Sverige och samtidigt kan bibehålla
kontakten med sitt gamla hemlands kultur och kunna
vidareutveckla denna. Vi i Sverige måste göra invandrarna
delaktiga av det svenska kulturarvet och de värderingar som
ligger bakom skapandet av det demokratiska
välfärdssamhället. Själva bör vi också ta tillvara den
stimulans som invandrarkulturerna kan ge oss. På båda
dessa punkter brister det idag.
En förutsättning för ett givande kulturutbyte, antingen
det sker med människor i vårt eget land, via medier eller i
direktkontakt med andra länder, är att vi bevarar det
svenska kulturarvet och vår egen nationella kulturtradition
levande. Vår öppenhet gentemot omvärlden och de nya
möjligheter -- eller hot -- som de nya medierna medför
innebär också att vi måste skydda och vårda vårt språk, vår
kultur och vår nationella identitet. Vårt kulturarv är en del
av det västerländska. För att vidmakthålla detta är en
levande historisk-humanistisk kunskap nödvändig.
Kulturarvet ger möjlighet till kontakt med tidigare
generationer. Genom att läsa böcker, framföra och lyssna
på musik, ta del av bildkonst och arkitektur från tidigare
epoker för vi en dialog med dem som har levat före oss.
Genom att vårda detta kulturarv och ständigt hålla det
levande gör vi det möjligt för våra barn och barnbarn att
fortsätta denna dialog.
Därför är skyldigheten att vårda kulturarvet absolut för
en liberal kulturpolitik. Reformer av annat slag kan ofta
vänta men försummelse av vården av kulturarvet är
oåterkallelig. Det ger kulturpolitiken en särskild ställning i
samhället. Kultur har med livskvalitet att göra och är
omistlig bortom den vardagliga välfärden. Kostnaderna för
kultur är ofta förhållandevis små, och små insatser kan få
stora återverkningar i form av skapande och förändringar i
själva tidsandan i ett samhälle. För folkpartiet liberalerna
är kulturpolitiken därför ett prioriterat område.
3. Barn och kultur
Det är genom barnen som vi lägger grunden till nya
kulturmönster för framtiden. Här finns den framtida
kulturellt medvetna publiken och här finns framtidens
kulturutövare.
Barn hämtar en stor del av sina intryck från TV-
program, seriemagasin, en växande videomarknad, enkel
massmarknadskultur och skvalmusik.
En liberal kulturpolitik måste därför sätta barnet i
centrum och skapa en aktiv motvikt till kulturellt fattiga
miljöer. Det är en utmaning för alla kulturskapare att
genom en levande konst, litteratur, dans och musik ge
barnen rika upplevelser, öppna nya världar och skapa
gemenskap med andra människor.
Det innebär att barn tidigt i livet måste få möta den goda
kulturen. Kulturlivet måste också kunna fungera så att barn
och vuxna kan få gemensamma kulturella upplevelser.
Förmånspriser och rabatter inom kulturområdet bör också
avse familjen som grupp.
Kulturen måste ges en betydligt starkare ställning redan
i förskolan. Kulturskaparna måste få tidig kontakt med
barnen. Vi måste ta till vara våra barns egen vilja och lust
att sjunga, spela, måla, agera, dansa, leka, berätta sagor.
Musiken och dansen har särskilda förutsättningar att nå
barn i förskoleåldern då viljan och förmågan att lära och
skapa är som störst. Dessa aktiviteter måste ges en mer
framträdande roll under förskoleåldern.
I skolan måste de estetiska ämnena få en högre status än
nu. Det räcker inte med att informera om olika
kulturyttringar. Skolan måste ge kunskaper och träning
samt hjälpa eleverna över de många barriärer som
ofrånkomligen finns inom olika kulturområden. Skolan
måste också lära eleverna att en publik inte bör vara passiv
utan i högsta grad medskapande. Begreppet
kulturkonsumtion har länge fått legitimera den passivitet
och det främlingskap som många känner inför kultur idag.
Att väcka människors intresse och fascination för det idé-
och kulturutbyte som sker över tid och rum och mellan olika
länder och folk bör höra till skolans stora uppgifter.
Skolan bör fostra till tolerans i kulturfrågor samtidigt
som den främjar sökandet efter kvalitet. Kulturskaparna
bör möta barnen på olika nivåer för att kulturintresset skall
kunna växa fram hos barnen.
Samhällets centrala kulturinstitutioner måste i högre
utsträckning än nu erbjuda barn och ungdom ett brett och
varierat kulturutbud. Radions och televisionens
kulturpolitiska ansvar omfattar också barnen.
4. Budgetpropositionen 4.1
Sveket
Ett uppmärksammat inslag i den senaste valrörelsen var
socialdemokraternas utfästelser om kraftigt ökade insatser
på kulturområdet. Löftet om 300 nya milj.kr. under
mandatperioden upprepades i förra årets
budgetproposition.
Skälen härför var bl.a. att man ville vidga kretsen av
deltagare i kulturaktiviteter, stärka det regionala kulturlivet
och garantera konstnärerna goda arbets- och
inkomstmöjligheter. I årets budgetproposition saknas den
sista tredjedelen av den nya kultursatsningen. Detta
innebär att den påbörjade förnyelsen och utvecklingen
snabbt kommer att tvingas till reträtt. Förslaget är ett svek
emot alla dem som med stor möda planerat sin verksamhet
inom de ramar som ställts i utsikt.
Det statsfinansiella läget är förvisso bekymmersamt men
enligt folkpartiet liberalernas mening motiverar det likväl
inte så stora nedskärningar i förhållande till vad som
tidigare utlovats.
För Riksteaterns del skulle bifall till regeringens förslag
bli katastrofalt. Med minskad turnéverksamhet följer ökad
arbetslöshet bland dem som arbetar inom teaterområdet.
Denna yrkesgrupp svarar redan för landets högsta
arbetslöshetstal, 16% 1989. Neddragningen av Riksteaterns
anslag med 23 milj.kr., samtidigt med att stödet till en
utbyggd regional teaterverksamhet förpassas in i en oviss
framtid, slår också hårt mot det regionala kulturlivet -- ett
av de tre områden som regeringen tidigare ansett angelägna
att satsa på.
De flesta bild- och formkonstnärers svårigheter att klara
en dräglig försörjning är väl känd. Tyvärr är de inte
ensamma i denna situation. För många konstnärer
verksamma inom andra områden är förhållandena
desamma. Regeringens budgetförslag vittnar inte om någon
förståelse för detta.
4.2 Lönebidragen
Flera statliga museer och arkiv samt alla länsmuseer har
en så stor del av sin personal anställda med l00% resp. 90%
lönebidrag, att verksamheten är helt beroende av dessa
bidrag.
Enligt AMS statistik utgör de lönebidragsanställda nära
hälften av alla anställda vid landsarkiven. Enligt
dagsaktuella siffror från länsmuseernas samarbetsråd gäller
samma sak mer än en tredjedel av länsmuseernas personal.
Motsvarande förhållanden gäller flera arbetsplatser vid de
statliga museerna, t.ex. i Katrineholm (Julita gård och
museer), Falun (Kulturarvet), Sandviken (Textilmuseet i
Högbo) Strömsund och Kiruna/Malmberget. Inom
arkivväsendet kan nämnas Ramsele (Svensk
Arkivinformation, SVAR). Dessa verksamheter riskerar nu
att läggas ned.
I budgetpropositionen föreslås att nuvarande
bestämmelser med fasta bidragsnivåer för olika kategorier
arbetsgivare skall upphöra. I stället införs ett system med
flexibla lönebidrag, där bidraget skall grundas på den
arbetssökandes arbetsförmåga. Det framhålls särskilt att
bidraget inte får bestämmas av arbetsgivarens ekonomiska
möjligheter.
Statsrådet anser att det inom oförändrad ram skall bli
möjligt att ge fler arbetstillfällen för arbetshandikappade
och underlätta deras anpassning till den öppna
arbetsmarknaden.
I de flesta sammanhang kan flexibla bidrag ge positiv
effekt. Vi välkomnar därför -- från social- och
arbetsmarknadspolitisk synpunkt -- regeringens förslag. Vi
har länge förordat denna reform. Det finns emellertid risk
för att lönebidragsanställda i sektorer, som i dag har ett högt
statsbidrag för sina lönebidragsanställda, samtidigt förlorar
sina anställningar om statsbidragen minskar.
De statliga och allmännyttiga organisationer som idag
sysselsätter många lönebidragsanställda saknar ofta
möjlighet att stå för en större del av lönekostnaden än
hittills. Det vore beklagligt om antalet lönebidragsanställda
som bereds arbete inom kultursektorn skulle minska. Just
de statliga och allmännyttiga kulturinstitutionerna och
organisationerna har hittills kunnat erbjuda särskilt
attraktiv och meningsfull sysselsättning. Enligt folkpartiet
liberalernas uppfattning bör övergången till flexibla
lönebidrag inom kultursektorn anstå tills man utrett frågan
om hur negativa effekter för kultursektorn, särskilt museer
och arkiv, skall kunna undvikas.
5. Centrumbildningarna
De nio centrumbildningar som för närvarande erhåller
statligt bidrag är uppbyggda på olika sätt, men samtliga har
ett rikstäckande ansvar inom respektive område.
Redan inför budgetåret l990/9l hävdade statens
kulturråd att centrumbildningarnas framtida utveckling var
hotad om inte en realförstärkning av anslaget kunde
beviljas. De negativa effekterna för det fria kulturlivet
skulle bli stora. Några av centrumbildningarna befann sig i
en akut ekonomisk kris. Regeringen hörsammade inte
kulturrådets och centrumbildningarnas framställan om
ökade bidrag.
Kulturutskottet insåg situationens allvar och anslaget
utökades bl.a. genom stöd från folkpartiet liberalerna med
700 000 kr. Kulturrådet fick sålunda 5 7l2 000 kr. att fördela
mellan centrumbildningarna.
Inför budgetåret l99l/92 anser kulturrådet att anslaget
behöver förstärkas med 2,5 milj.kr. Motiven för ökningen
framgår av den särskilda översyn av centrumbildningarnas
verksamhet och ekonomi som gjordes under våren l990.
Rapporten belyser centrumbildningarnas framtida
betydelse för den icke instutitionsbundna
kulturverksamheten. I rapporten slås fast att en betydande
realökning av nuvarande anslag behövs för att ge
organisationerna möjlighet att anpassa sin verksamhet till
l990-talets behov.
Regeringens förslag som endast innebär uppräkning av
anslaget med 4% är med hänvisning till
kostnadsutvecklingen en reell sänkning. Vi föreslår att
anslaget till centrumbildningarna utökas med l milj.kr.
utöver regeringens förslag.
6. Konstnärsstödet
Under en följd av år har folkpartiet liberalerna påpekat
nödvändigheten av att förbättra de fria konstnärernas
inkomst- och arbetsmöjligheter. Regeringen tillsatte 1989
en särskild utredare för att se över de statliga insatserna för
att förbättra konstnärsskapets villkor. Resultatet av den s.k.
konstnärsutredningen, som redovisades i betänkandet
(SOU 1990:39) Konstnärens villkor, skulle ligga till grund
för åtgärdsförslag i årets budget. Trots den korta tid som
stod till utredarens förfogande väcktes en rad goda och väl
underbyggda förslag. Statens ekonomi medger inte att alla
förverkligas, men vi anser att följande bör prioriteras redan
nu.
6.1 ''Konst där vi bor''
Konst där vi bor heter ett informationsprojekt som riktar
sig till alla som sysslar med planering och produktion av
byggnader. Staten ger lån och bidrag för att man med
konstnärers insatser skall kunna åstadkomma bättre
boendemiljöer. Det ger därtill nya och intressanta
arbetsuppgifter för bildkonstnärer av alla kategorier.
För 1989 fanns en budgetram på drygt 4 milj.kr. Redan
det första halvåret hade projektet åstadkommit nya arbeten
för ca 30 milj.kr. Ett sextiotal konstnärer hade då
kontrakterats för att lämna förslag till eller utföra färdiga
konstverk i bostadsområden.
Jämförelsevis små kostnader har givit betydande resultat
i form av en vidgad arbetsmarknad för bild- och
formkonstnärer. Statens kulturråd, statens konstråd,
boverket, konstnärsnämnden och KRO tillstyrker att
projektet permanentas.
Folkpartiet liberalerna delar denna uppfattning och
föreslår att verksamheten permanentas.
6.2 Husartister
Vissa konstnärskategorier, framförallt inom ton- och
scenområdena, har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
För att ge bättre arbetsmöjligheter åt unga, lovande artister
föreslog konstnärsutredningen att regionala
kulturinstitutioner får bidrag för att under två år anställa
s.k. husartister. Bidraget föreslås av utredningen uppgå till
fem basbelopp, dvs. för år 1991 till ca 160 000 kr. per artist,
för tjugo husartister 3 200 000 kr.
Genom förslaget pekar utredningen på ännu ett sätt att
hjälpa unga konstnärer att få fotfäste på arbetsmarknaden.
Enligt vår mening bör en försöksverksamhet inledas.
Enligt konstnärsutredningen skall husartisterna vara
anställda av de institutioner där de verkar. Vi föreslår att i så
fall det statliga stödet skall utgå med en summa som ungefär
motsvarar ingångslönerna vid teater-, dans- och
musikinstitutioner. Med hänsyn härtill bör statsbidraget till
varje husartist beräknas till tre och ett halvt basbelopp, dvs.
för 1991 ca 112 000 kr. Eventuellt tillkommande kostnader,
inkl. lönekostnadspålägg, erlägges av berörd institution.
Konstnärsutredningen föreslog att bidragen fördelas av
statens kulturråd. För detta talar att regionala
kulturinstitutioner skall ta emot bidraget och vara
arbetsgivare. Emot förslaget talar att kulturrådet vid
fördelningen av bidragen kan komma att i första hand se till
institutionernas behov. Bidraget fungerar då som ett extra
institutionsstöd.
Detta var inte avsikten. Förslaget syftar uttryckligen till
att ge unga, lovande konstnärer bättre möjligheter att
utveckla sin konst och att bli etablerade. Den myndighet
som har den bästa kännedomen om förmågan hos dem som
kan komma ifråga är konstnärsnämnden, vars beslut inte
fattas av enbart tjänstemän utan av arbetsgrupper där
aktiva konstnärer är i majoritet.
Folkpartiet liberalerna föreslår att konstnärsnämnden
för bugdetåret 1991/92 tillförs 2 240 000 kr. för att inleda en
försöksverksamhet med husartister.
6.3 Inkomstgarantier
Riksdagen uttalade 1990 att antalet inkomstgarantier
skulle öka med tjugo under innevarande mandatperiod.
Fjorton av dem har hittills inrättats. De återstående sex
skulle enligt riksdagsbeslutet tillkomma bå 1991/92.
Regeringen har föreslagit att endast ett garantirum skall
tillkomma, ett som öronmärks för professorn i målning vid
konsthögskolan, Enno Hallek, vars förordnande upphör i
sommar.
Vi anser att riksdagsmajoritetens uttalande från 1989
skall fullföljas. Ytterligare sex garantirum bör inrättas från
och med den 1 juli 1991. Kostnaden blir 530 000 kr. och
antalet inkomstgarantier är då 152.
Konstnärsutredningen föreslog ytterligare 150
inkomstgarantier till en kostnad av 15 milj.kr. Vi vill i stället
förslå att stipendier om tre basbelopp per år inrättas.
Bidragen är skattepliktiga och pensionsgrundande.
Summan bör inte minskas på grund av andra inkomster. Om
en stipendiat slutar sitt konstnärliga arbete eller får
tillsvidareanställning med mer än halvtid bör stipendiet
upphöra. Enligt beräkningar för 1991 kostar varje
stipendium ca 110 000 kr. (3 x 32 200 kr. + 13% ATP-
avgift).
För att systemet skall fungera väl bör det byggas ut
successivt under en längre period. Vi föreslår att trettio
långtidsstipendier inrättas, vart och ett om tre basbelopp.
Stipendierna bör fördelas genom konstnärsnämnden och 3
400 000 kr. tillföras för budgetåret 1991/92.
6.4 ''Droit de suite'', följerätt eller avgift på
vidareförsäljning av konst
Riksdagen har tidigare behandlat förslag om avgifter vid
andrahandsförsäljning av konst, men beslutat att avvakta
upphovsrättsutredningens slutbetänkande. Det torde vara
få konstnärer förunnat att leva gott på sin konst. Idén om en
upphovsrättsligt grundad ersättning för vidareförsäljning av
originalverk är inte ny. I olika utformningar förekommer
den sedan länge i ett trettiotal länder.
De senaste årens exempellösa prisstegring på
konstmarknaden väcker tanken på nytt. Vid konstauktioner
kan priset på en enda målning flerfaldigt överstiga den
summa som konstnären själv lyckats tjäna ihop under ett
helt liv. Om intresset för konst är så stort att man är beredd
att betala miljonbelopp för enskilda verk vore det inte
orimligt om ett belopp motsvarande en bråkdel av
försäljningspriset gick tillbaka till enskilda konstnärer eller
konstnärskollektivet.
Vi förutsätter att regeringen, sedan beredningen av
upphovsrättsutredningens förslag avslutats, återkommer till
riksdagen med förslag om införande av en särskild avgift för
vidareförsäljning av konst.
6.5 Ersättning för bibliotekens utlåning av fonogram och
musikalier
Vid upprepade tillfällen har förslag väckts om att
rättighetsinnehavare på musikområdet skulle erhålla
kompensation för bibliotekens utlåning av deras verk. Det
har framförts som ett rättvisekrav, då staten, genom
författarfonden, sedan nästan fyrtio år ersätter författare,
översättare och bokillustratörer för biblioteksutlåningen av
deras verk. Senast framfördes kravet till regeringen 1985 i
konstnärsnämndens utredningspromemoria Ersättning för
biblioteksmusik.
Konstnärsnämnden fann att en ersättning utformad efter
samma regler som dem för litterära verk skulle bli dyr och
administrativt svårhanterlig. I stället föreslogs att
kompensationen skulle ges med ett belopp som svarade
emot bibliotekens samlade innehav av fonogram och
musikalier och ersättningen fördelas efter ansökan från
kompositörer, sångare och musiker.
En ny anslagspost Särskilda insatser för upphovsmän på
musikområdet samt musiker och sångare inrättades 1988.
Anslaget var långt ifrån tillräckligt då det knappast stod i
proportion till graden av nyttjande.
Såväl Danmark som Norge och Nederländerna ersätter
komponister och musikutövare för att biblioteken har
tillgång till deras verk. Inom EG förbereds f.n. förslag till
direktiv rörande icke-kommersiell utlåning av fonogram,
s.k. rental rights och lending rights.
Upphovsrättsutredningen, som tagit del av
konstnärsnämndens tidigare förslag, vill inte förorda någon
upphovsrättsligt grundad biblioteksersättning. Det är
därför ett rättvisekrav att rättighetsinnehavare på
musikområdet kompenseras i enlighet med förslaget i
konstnärsnämndens promemoria från 1985.
Det belopp regeringen föreslagit är lågt och visar att man
inte är beredd att jämställa musiker och komponister med
författare när det gäller rätten till biblioteksersättning.
Vi föreslår därför en ersättning enligt
konstnärsnämndens förslag, vilket innebär en årlig summa
som motsvarar folkbibliotekens innehav av fonogram och
musikalier multiplicerat med biblioteksersättningen för
referensexemplar av svenskt originalverk. De 250 000
musikalier, tillgängliga via fjärrlån från musikaliska
akademiens bibliotek (MAB), skulle också ingå i
underlaget.
Enligt tillgängliga uppgifter är mediebeståndet följande:
För år 1991 beräknas antalet musikalier, inklusive 250 000
notexemplar ur MAB:s samlingar, till 760 000. SCB
redovisar dels bibliotekens talböcker dels övriga fonogram,
1989 uppgick de senare till ett antal av 795 000. Med de
senaste årens ökning av antalet övriga fonogram beräknas
beståndet innehålla ca 840 000 exemplar 1991.
Med biblioteksersättningen som beräkningsgrund, 276
öre för referensexemplar av svenskt litterärt verk, blir
ersättningen för noter och fonogram 4 416 000 kr.; 2 318 000
kr. är fonogramersättning som delas lika mellan
upphovsmän och utövare, 2 098 000 kr. är upphovsmännens
ersättning för noter.
På samma sätt som styrelsen för Sveriges
Bildkonstnärsfond fördelar visningsersättningen till bild-
och formkonstnärer, föreslår vi att biblioteksersättningen
för utlåning av musikaliskt material tillförs en särskild fond
med en egen styrelse inom konstnärsnämnden.
6.6 Bidrag till filmkonstnärer
Genom ett riksdagsbeslut 1989 tillfördes
konstnärsnämnden 2 000 000 kr. för särskilda insatser på
filmområdet. Pengarna var i första hand tänkta som
startbidrag för unga filmare, till film- och videoexperiment
och för att stödja manusförfattare till konstnärligt syftande
film.
Det finns ett stort behov och intresse för denna sorts
filmproduktion. Hösten 1989 tog konstnärsnämnden emot
287 ansökningar, 167 fler än året innan.
Gallringen blev hård och kvalitetsbedömningen givetvis
mycket sträng då anslaget räckte till 15 projektbidrag.
Att producera svensk film är jämförelsevis dyrt, inte
minst p.g.a. det lilla språkområdet. För att främja
konstnärlig mångfald och yttrandefrihet krävs en mera
generös bidragsgivning. En särskild filmproposition har
aviserats och vi avser att återkomma när regeringsförslaget
föreligger.
7. Förvärv av konst för statens byggnader
Enligt kulturministerns förslag bör Handarbetets vänner
tillförsäkras stöd genom konstinköp för ett visst belopp av
de medel som står till statens konstråds disposition.
Folkpartiet liberalerna anser att Föreningen Handarbetets
vänner bör -- i realt värde -- tillförsäkras minst det
stöd som utgick under föregående budgetår.
8. Bidrag till Svenska riksteatern
Vid sidan av Operan och Dramaten är Riksteatern en
nationell teaterinstitution med uppgift att svara för
turnéverksamhet över hela landet. Riksteaterns turnéer
utgör grunden för arbetet inom de 220 teaterföreningar som
med kommunalt stöd inköper och arrangerar
teaterföreställningar överallt där det finns en teaterlokal.
Riksteatern är alltså både en centralt producerande teater
och en lokalt och regionalt verkande teaterorganisation.
Båda dessa sidor av verksamheten förutsätter varandra.
Riksteatern har dessutom påtagit sig en rad
kulturpolitiskt viktiga uppgifter inom ramen för sina statliga
anslag. Riksteatern ansvarar för Cullbergbaletten,
teaterverksamheten i folkparkerna samt Södra Teatern,
Tyst teater, Teater på finska osv. Riksteatern har också en
särskild turnerande ensemble för barn- och ungdomsteater,
Unga Riks. Vidare lämnar Riksteatern ekonomiska bidrag
till landets länsteaterkonsulenter, till
amatörteaterverksamheten genom Amatörteaterns
riksförbund samt till finskspråkig amatörteaterverksamhet.
I årets budgetproposition föreslår regeringen att
Riksteaterns anslag sänks med ''realt'' 23 milj.kr. Som skäl
för detta förslag anförs att Riksteatern ''synes vara minst
bunden vid fasta åtaganden''.
Regeringens förslag när det gäller Riksteatern verkar
hastigt hopkommet och föga genomtänkt. Förslaget bygger
uppenbarligen på felaktiga föreställningar om Riksteaterns
roll.
Ett studium av Riksteaterns verksamhet visar att
Riksteatern i själva verket bundit sig vid en rad viktiga
åtaganden som ingår bland förutsättningarna för den
kulturpolitik som hittills omfattats av samtliga
riksdagspartier. Organisationen Riksteatern har genom
arbetet inom de lokala teaterföreningarna och inom
länsteaterföreningarna möjliggjort spridningen av de fria
gruppernas och länsteatrarnas föreställningar. Riksteaterns
egen turnéproduktion är grunden för denna lokala och
regionala kulturverksamhet.
Den föreslagna nedskärningen av anslaget till
Riksteatern skulle vara ett hårt slag mot svenskt kulturliv.
Riksteatern skulle utan förvarning tvingas göra omfattande
förändringar och omprioriteringar vars effekter för landet
inte kan överblickas. Teatern måste således från ena dagen
till den andra antingen drastiskt minska sin turnéverksamhet
och därmed överge teaterpubliken ute i landet eller också
avstå från att fullgöra flera av sina tidigare nämnda
kulturpolitiska åtaganden.
Inte bara reformer utan även nedskärningar måste
kunna motiveras. Regeringen har inte lämnat några
kulturpolitiska argument för sitt förslag och skjuter därmed
ifrån sig till Riksteatern att ta ställning till smärtsamma
nedläggningar. Detta är desto mer anmärkningsvärt som
den av regeringen tillsatta teaterkostnadsutredningen skall
lämna sitt betänkande redan i april 1991.
Det vore naturligt att turnéverksamheten i landet och
samspelet mellan Riksteatern och länsteatrarna fick
bedömas i ett sammanhang. Eventuella förändringar i
Riksteaterns uppdrag bör därför anstå till dess regeringen
givit riksdagen ett genomarbetat beslutsunderlag.
Det är oacceptabelt att nu beröva teaterpubliken ute i
landet dess rättmätiga andel av svenskt teaterliv och därmed
ytterligare öka obalansen mellan de större städerna och
landet i övrigt.
En minskning av turnéverksamheten motsvarande 23
milj.kr. skulle dessutom innebära ett bortfall av drygt 100
arbetstillfällen för de sceniskt verksamma och ytterlgare
öka den redan alltför höga arbetslösheten bland dessa.
Vi föreslår att anslaget till Riksteatern räknas upp med
23 milj.kr. i förhållande till regeringens förslag.
9. Bidrag till regionala och lokala teater-, dans- och
musikinstitutioner
I förra årets bugetproposition anfördes att bidragen till
de regionala institutionerna skulle räknas upp med
sammanlagt 2l3 grundbelopp under de två kommande
budgetåren. 65 av dessa grundbidrag föreslås i årets
budgetproposition.
Riksdagen beslutade anvisa medel till sammanlagt 52
grundbidrag utöver regeringens förslag. Av de anvisade
bidragen var l0 avsedda som ett särskilt stöd för
Norrlandsoperans turnéverksamhet. Kulturrådet föreslår nu
att sammanlagt l00 nya grundbelopp anvisas för budgetåret
l99l/92.
Det är anmärkningsvärt att regeringen i årets
budgetproposition inte ens fullföljer det löfte som ställdes
ut förra året.
Förfaringssättet är så mycket mer anmärkningsvärt
eftersom förväntningarna varit högt ställda efter de två
utredningarna ''Kultur i hela landet'' och ''Symfonierna och
samhället''.
Med hänvisning till de behov de båda utredningarna
påvisat och regeringens i budgetproposition redovisade
löfte att anvisa utökade anslag anser vi att det är nödvändigt
att anvisa ytterligare l0 grundbidrag till teater- och
dansinstitutioner och 35 grundbidrag till musikinstitutioner.
Kostnaden för staten kan beräknas till 5,8 milj.kr.
Den klassiska kammarmusikensemblen Musica vitae i
Växjö bör av detta tilldelas ett antal grundbidrag.
Verksamheten vid Skådebanan i Stockholms län har
upphört. Även detta år föreslår kulturministern att
regeringen skall få disponera de de 37 grundbelopp, som
Skådebanan tidigare erhållit för teaterfrämjande
verksamhet. Vi anser liksom tidigare år att dessa bidrag
utnyttjas på bästa sätt om de tillförs de regionala teater-,
dans- och musikinstitutionerna genom utökning av antalet
grundbelopp. Inte minst mot bakgrund att kulturministern
inte fullföljer sina under föregående år utställda löften,
borde ett genomförande av vårt förslag innebära en
värdefull förstärkning av institutionerna både i Stockholms
län och i landet i övrigt.
l0. Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper
I förra årets budgetproposition redovisade
kulturministern att anslagen till de fria grupperna skulle
räknas upp med 5 milj.kr. i budgetpropositionen för år
l99l/92. En stor del av förstärkningen skulle gå till
gruppernas barn- och ungdomsteaterverksamhet.
Kulturutskottet ville inte biträda förslag från bl.a.
folkpartiet liberalerna att anslagshöjningen skulle
genomföras redan året l990/9l.
Kulturutskottets majoritet uttalade emellertid att det var
väl motiverat att höja anslaget. Liksom regeringen ansåg
majoriteten att höjningen skulle genomföras budgetåret
l99l/92.
Regeringen fullföljer inte nu sitt löfte om höjning av
bidragen och anvisar endast ett nytt särskilt anslag för att
stödja konstnärerna inom området.
Vi vill understryka att de fria teater- och
musikgrupperna är en viktig del i kulturlivet. Grupperna
arbetar många gånger med personliga uppoffringar och med
en jämförelsevis blygsam budget.
I detta sammanhang vill vi särskilt uppmärksamma
gruppernas insatser för barnkulturen. De fria
teatergrupperna ansvarar för cirka 60% av
föreställningarna för barn och ungdom. De turnerar över
hela landet och har ett utvecklat samarbete med
arrangörerna. De höjda resekostnaderna gör att
arrangörerna (kommunerna) köper färre föreställningar,
vilket allvarligt drabbar barnpubliken.
Det statliga bidraget får därför allt större betydelse för
gruppernas existens. Om den turnerande verksamheten
skall kunna fortsätta måste statens ansvar i form av bidrag
utgöra basen i gruppernas ekonomi. Genom en förstärkning
av det statliga stödet ökar förutsättningarna att bibehålla
kontinuiteten i verksamheten i överensstämmelse med de
kulturpolitiska målen, och riskerna för avmattning i den
konstnärliga utvecklingen motverkas.
Vi föreslår att det av regeringen i tidigare
budgetproposition framförda löftet fullföljs och att anslaget
till de fria teater- och dansgrupperna för l99l/92 ökas. Totalt
bör 5 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit anvisas.
l1. Kulturmiljövård
Vi hänvisar i detta sammanhang till den separata motion
om kulturmiljöfrågorna där folkpartiet liberalernas förslag
redovisas.
l2. Bidrag till regionala museer
Enligt l990 års budgetproposition skulle länsmuseerna
tilldelas ytterligare l75 grundbelopp fr.o.m. l juli l99l. Av
dessa har riksdagen tidigarelagt 50. Det hänvisades till att
reformen är särskilt angelägen genom påvisade brister i
länsmuseernas ekonomi (utredning från länsmuseernas
samarbetsråd och kulturrådet l988) och genom ökade
satsningar bl.a. barnverksamhet, konst och ekologi.
Under det senaste året har utbildningsministern och
statens kulturråd initierat omfattande överläggningar
mellan länsmuseerna och deras huvudmän, landsting och
kommuner angående l99l års budget. Ökade lokala insatser
har framställts som en förutsättning för att vederbörande
länsmuseum skulle få del av det ökade statsbidraget. I
många fall har dessa diskussioner avsevärt påverkat de av
landstinget och kommunerna beslutade budgetramarna för
år l99l.
När ökningen av statsbidragen nu uteblir genom att
regeringen tar tillbaka tidigare utfästelser, kan detta leda till
en förtroendekris mellan länsmuseerna och deras
huvudmän, samtidigt som trovärdigheten i den statliga
museipolitiken äventyras. Om ingenting görs för att
undvika detta kan följden bli en ekonomisk kris för
länsmuseerna genom neddragning av landstings- och
kommunbidrag från år l992.
För att återställa förtroendet och med hänsyn till den
önskade verksamhetsutvecklingen är det angeläget att
åtminstone någon del av den utlovade ökningen av antalet
grundbelopp kommer till stånd. Vi föreslår därför att
riksdagen anvisar bidrag till 50 grundbelopp, 5,1 milj.kr.,
utöver vad regeringen föreslagit.
l3. Arbetets museum
Stiftelsen Arbetets museum i Norrköping har för
innevarande budgetår ett statsbidrag uppgående till 8,2
milj.kr. med uppräkning i årets budget.
Vi har ingen erinran mot de årliga statsbidragen men
anser att anslaget kan sänkas med 3,0 milj.kr.
l4. Museernas bevakningskostnader
I förra årets budgetproposition föreslogs en viss utökad
medelsanvisning för att täcka uppkomna underskott i de
statliga museernas bevakningskostnader. Den föreslagna
summan räckte endast till att täcka en del av underskottet.
Riksdagen uttalade därför att regeringen -- efter viss
utredning -- skulle återkomma till riksdagen med förslag om
medel på tilläggsbudget om detta skulle befinnas
nödvändigt för att upprätthålla en oförändrad
bevakningsnivå (l989/90 KrU2l).
I planeringen för verksamhetsåret l990/9l har berörda
museer utgått från att riksdagsbeslutet skulle gälla. Det har
därför skapats tvivel om statens förmåga att driva en
konsekvent kulturpolitik, när regeringen i tilläggsbudgeten
inte återkom med förslag om ytterligare medel, utan endast
föreslog sammanslagning av anvisade medel för
bevaknings- och utvecklingsändamål, vilket också blev
riksdagens beslut.
Situationen har senare försvårats genom att de medel
som ställts till förfogande varit otillräckliga. Några museer,
särskilt Nordiska museet och statens konstmuseer, har
endast fått en del av sina bevakningskostnader täckta och
har tvingats till nedskärningar i ordinarie verksamhet.
Med anledning härav föreslår vi att riksdagen bör ge
regeringen tillkänna att riksdagsbeslutet från l990 bör ligga
fast.
Regeringen bör återkomma med förslag om hur
museernas bevakningskostnader skall täckas.
l5. Medel för ökad samverkan mellan museerna
Under de senaste årtiondena har verksamheten vid
landets museer blivit alltmer framgångsrik. Samtidigt har
det emellertid blivit alltmer tydligt att utvecklingen skulle
kunna vara ännu fördelaktigare genom en ökad samverkan
mellan museerna. Ett exempel på vad som kan uppnås är
de kulturhistoriska museernas landsomfattande samarbete
beträffande insamling och dokumentation inom
SAMDOK, som etablerades i slutet av 1970-talet, med ett
sekretariat vid Nordiska museet.
Behovet av ökad samverkan och ev. centrala huvudmän
för gemensamma uppgifter har gång på gång understrukits
av Länsmuseernas samarbetsråd. En åtgärd för att
tillmötesgå dessa önskemål var inrättandet av
ansvarsmuseerna 1987.
Flera av de diskuterade samordningsuppgifterna har nu
knutits till Nordiska museet, och effektiv samverkan mellan
museerna har äntligen kommit till stånd. Framför allt gäller
detta två viktiga funktioner, där det länge stått klart att en
gemensam verksamhet är en förutsättning för att museerna
skall kunna utvecklas.
INSAM
I februari 1990 bildades INSAM -- Information i
samverkan vid svenska museer -- med målet att utveckla en
samordning av arbetet inom ADB-området, ge utbildning
och service m.m. Nordiska museet har ställt personal till
förfogande för inrättande av ett sekretariat, och ytterligare
statliga museer deltar aktivt med personalresurser.
Emellertid behövs också medel för vissa konsulttjänster,
program m.m. INSAM:s ledning, INSAM-rådet, med
företrädare för museerna och riksantikvarieämbetet, har
därför i en bilaga till Nordiska museets anslagsframställning
anhållit om 220 000 kr. för att säkerställa verksamheten.
Fotosekretariatet
Enligt överenskommelse med statens kulturråd har det
länge varit meningen att Nordiska museet skall övertaga
ansvaret för kulturrådets numera nedlagda
bildkonsulentverksamhet, genom att ett fotosekretariat
inrättas vid museet. Krav på inrättande av ett sådant
sekretariat har framförts upprepade gånger. Som ett
föredöme framstår det norska fotosekretariatet.
Genom samverkan mellan kulturrådet och Nordiska
museet kunde ett provisoriskt sekretariat inrättas våren
1990. Sekretariatet arbetar med att samordna
utvecklingsarbetet vid landets bildsamlande museer och
arkiv, och med att klarlägga viktiga, gemensamma
metodproblem rörande dataregistrering och elektronisk
bildlagring. I verksamheten prioriteras också åtgärder för
ökad samverkan mellan museerna och de yrkesverksamma
fotograferna samt konserveringstekniskt utvecklings- och
rådgivningsarbete. Finansieringen av sekretaritet är säkrad
till budgetårsskiftet 1991. För att undvika nedläggning
måste medel anslås i ordinarie budget.
Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen som bidrag
till Nordiska museet utöver av regeringen föreslaget belopp
beslutar att anslå 500 000 kr. för gemensamma
samordningsuppgifter, varav 200 000 kr. för INSAM-rådets
verksamhet, och 300 000 kr. för fotosekretariatet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de kulturpolitiska målen bör
kompletteras med dels ett krav på konstnärlig kvalitet, dels
ett krav på rimliga arbetsvillkor för landets fritt arbetande
konstnärer,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lönebidragsanställda inom
kultursektorn,1]
2. att riksdagen till centrumbildningarna (G 2) beräknar
1 milj.kr. utöver regeringens förslag,
3. att riksdagen beslutar att projektet ''Konst där vi bor''
permanentas,
4. att riksdagen beslutar att till konstnärsnämnden anvisa
2 240 000 kr. för att inleda försöksverksamhet med
husartister,
5. att riksdagen beslutar att utöver vad regeringen
föreslagit inrätta sex nya inkomstgarantier för konstnärer
fr.o.m. den 1 juli 1991 enligt riksdagens uttalande 1989 och
därmed öka anslaget G 6 Inkomstgarantier för konstnärer
med 530 000 kr. i förhållande till regeringens förslag,
6. att riksdagen i enlighet med vad som anförts i
motionen beslutar tillföra konstnärsnämnden 3,4 milj.kr.
för inrättande av 30 långtidsstipendier,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om
införande av avgift på vidareförsäljning av konst,
8. att riksdagen anvisar 4,4 milj.kr. under ett nytt anslag,
Ersättning till komponister och musiker för användning av
noter och fonogram på bibliotek,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Handarbetets vänner genom inköp och beställningar
bör -- i realt värde -- tillförsäkras minst det stöd som utgick
under föregående budgetår,
10. att riksdagen till bidrag till Svenska riksteatern (G
9) för budgetåret 1991/92 anvisar 23 milj.kr. utöver vad
regeringen föreslagit,
11. att riksdagen beräknar medel till 10 grundbidrag till
teater- och dansinstitutioner och 35 grundbidrag till
musikinstitutioner (G 15) utöver vad regeringen föreslagit,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av de medel som
reserverats för Skådebanan i Stockholms län,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundbidrag till Musica Vitae,
14. att riksdagen under anslaget G 16, Bidrag till fria
teater-, dans- och musikgrupper anvisar 5 milj.kr. utöver
regeringens förslag,
15. att riksdagen för Arbetets museum i Norrköping,
Bidrag till vissa museer (G 33), för budgetåret 1991/92
beräknar 3 milj.kr. mindre än vad regeringen föreslagit,
16. att riksdagen för budgetåret 1991/92 beräknar medel
till 50 grundbelopp till regionala museer (G 34) utöver vad
regeringen föreslagit,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförs om museernas
bevakningskostnader,
18. att riksdagen under anslaget Centrala museer (G 3l)
anvisar Nordiska museet 500 000 kr. utöver regeringens
förslag för gemensamma samordningsuppgifter.
Stockholm den 24 januari 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)
Lars Ernestam (fp)