Medel till efterundersökningar av skattfyndplatser m.m.
Under 1989 och 1990 har fornminnen främst på Gotland
och Öland, men också i övriga delar av landet, plundrats i
en omfattning som hittills varit okänd i Sverige. Boplatser,
fornborgar och gravfält har efter omfattande förberedelser
systematiskt genomgrävts och plundrats med hjälp av
metallsökare. De oersättliga skadorna består dels i stölder
av ädelmetallföremål, dels i att kulturlagren rörts om, vilket
för all framtid förstört det arkeologiska källmaterialet.
Det står utom allt tvivel att plundringarna nu bedrivs i
kriminellt syfte och att de är ett stort internationellt
problem. Mycket pekar på att det är välorganiserade,
professionella ligor med bästa tänkbara utrustning som --
sannolikt med hjälp av svenskar -- opererar från baser
utanför landet. Fynden har ett mycket högt värde på
marknaden. Skadegörelsen skiljer sig markant från tidigare
överträdelser som mer haft karaktären av missriktad
hobbyverksamhet.
Myndigheterna har emellertid reagerat föredömligt
snabbt och vidtagit nödvändiga åtgärder. Det förbud som
gällt på Gotland sedan 1985 mot att använda metallsökare,
har från 1 juli 1990 också införts på Öland, efter motioner i
riksdagen. Fr o m den 1 juli 1991 föreslås dessutom dels att
förbudet ska gälla hela landet, dels en lagändring som direkt
berör denna typ av brottslig verksamhet med ett
maximistraff på fyra års fängelse. Detta kommer att ge
polisen helt andra möjligheter att effektivt ingripa mot
verksamheten.
Det är emellertid också nödvändigt att under en period
satsa resurser på omfattande arkeologiska undersökningar i
fält. Dels bör efterundersökningar genomföras på
plundrade platser, dels bör undersökningar göras i
förebyggande syfte av fyndplatser som bedöms vara särskilt
hotade. Det sistnämnda gäller framför allt de
skattfyndplatser och boplatser som med specificerade
fyndangivelser under årens lopp har publicerats i
arkeologisk litteratur eller som finns markerade på den
ekonomiska kartan. Dessa platser ligger ofta överplöjda i
åker och är därför särskilt lätta att plundra, samtidigt som
spåren efter plundringen är svårare att upptäcka.
Vissa delar av Sverige är speciellt fyndrika och därför
mer hotade än andra. Detta gäller främst Gotland, Öland,
Skåne, Södermanland, Uppland och Västergötland, där en
stor del av berörda fyndplatser -- vilka uppgår till flera
tusen -- har publicerats. I dessa län bör förundersökningar
genomföras på de mest hotade platserna, så som redan har
påbörjats på Gotland och i viss mån på Öland med mycket
värdefulla resultat. För att organisera den arkeologiska
verksamheten krävs emellertid en centralt placerad
arbetsledare som kan organisera undersökningarna och stå
för personalutbildning och samordning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tilldela medel för inrättandet
av en tjänst vid riksantikvarieämbetet med övergripande
ansvar för fältundersökningar av dels plundrade, dels
hotade fornlämningsområden i Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att medel tilldelas för
arkeologiska fältundersökningar i ovannämnda syfte och i
ovannämnda län under nästa budgetår.
Stockholm den 23 januari 1991
Gunhild Bolander (c)
Marianne Jönsson (c)