Arkivverksamheten idag visar stor bredd och tyngd. Det
handlar om kulturfrågor men också frågor om
rättssäkerhetens grunder offentlighet och sekretess,
administrativ rationalisering, forskningens grunder och
mycket annat. Det gäller både nytt och gammalt --
bevarande och tillgängliggörande av den rykande färska
informationen, som i sådan mängd och i så olika former
väller genom det moderna samhället.
Det är mycket angeläget att vi får en särskild arkivlag.
En sådan behövs för att lyfta fram arkivfrågorna från det
skymningsland där de ofta befinner sig, särskilt hos
landsting och kommuner.
I budgetpropositionen (1989/90:100 bil 10) gick som en
röd tråd att man skulle satsa på de regionala
kulturinstitutionerna för att genom dessa sprida kultur i
hela landet. Om detta övergripande mål sades ingenting i
arkivpropositionen trots att det bl.a. genom landsarkiven
finns en omfattande regional organisation.
Landsarkiven är visserligen ''riksarkivet underställda'',
men lever som bekant ett aktivt eget liv i den region där
landsarkivet finns och där det spelar stor roll i det regionala
kulturlivet. Så positivt upplever vi avnämare landsarkiven.
För många av oss är landsarkiven mycket viktiga regionala
kulturinstitutioner med en självständig regionalt förankrad
profil. Vi är intresserade av att få veta vad regeringen
konkret vill göra för att stödja just dessa institutioner. Det
var inte mycket man i det avseendet kunde finna i
arkivpropositionen. Det mesta verkar gömmas in under
riksarkivets mantel och blir inte synbart där för den
oinvigde.
En viktig markering gjordes förra året -- enligt vår
mening. Det framhölls att arkivväsendets insatser för att
aktivt tillhandahålla arkivmaterialet för forskningen måste
öka. Det var medel till tekniska lösningar man föreslog:
resurser till en stor nationell arkivdatabas, utgivning av
arkivguider, ökad mikrofilmning.
Allt detta är gott och väl. Vi anser dock att de avgörande
insatserna när det gäller att närma arkiven till folket inte
görs enbart av apparater och bildskärmar utan i högsta grad
av människor, av dem som betjänar forskarna i
forskarsalarna, håller kurser och föredrag, skriver artiklar,
håller kontakter med högskolor och universitet. Den
viktigaste frågan är därför, enligt vår uppfattning,
bemanningen vid arkiven och vi tänker då framför
allt på landsarkiven.
Vi har vid tidigare riksmöten motionerat om inrättandet
av arkivlektorer vid arkiven. Tanken med dessa tjänster är
att de skall utgöra en förstärkning när det gäller arkivens
levandegörande av sina skatter. Hittills har inte dessa
riksdagsmotioner lett till något synligt resultat, men vi
kvarstår i detta avseende vid våra tidigare yrkanden. Jag
anser att landsarkiven rent allmänt har alldeles för knappa
personalresurser, som krävs för att klara av de många och
komplicerade uppgifter, som regering och riksdag lägger på
dem.
Vikten av att arkivlektorer inrättas vid landsarkiven bör
ges regeringen till känna.
Vi tar som exempel landsarkiven i Östersund och i
Visby, våra hemlän. De är speciella på det viset att de
omfattar enbart ett län, medan flertalet landsarkiv är
större. Funktionerna är emellertid desamma som vid
de större institutionerna.
Arbetet vid landsarkivet i Östersund innefattar vård av
en depå på 4 hyllkilometer och ett bibliotek på 600
hyllmeter, tillsyn av ett par hundra myndigheter med 10
hyllkilometer handlingar, daglig bemanning av
forskarsalen, ansvar för en byggnad på 1800 m2 med
larm och mycken teknisk utrustning, driften av länets enda
kvalicerade verkstad för papperskonservering,
handbokbindning m.m. För dessa och en lång rad andra
uppgifter i och utanför länet finns på stat 4 1/2 tjänst.
Lönebidragsanställda är 6 st, varav de flesta arbetar på
halvtid. Detta går naturligtvis inte ihop!
Vid landsarkivet i Visby vårdar man en depå på 5 800
hyllmeter och har tillsyn av 45 myndigheter, vårdar landets
största statliga bildarkiv (400.000--500.000 bilder!),
folkrörelsearkivet, är det enda landsarkivet som är
internationell forskningsinstitution m.m. För alla dessa
uppgifter inom och utom länet och landet finns på stat 6
tjänster. Lönebidragsanställda är 18 st. Detta går
naturligtvis inte ihop!
Liknande förhållanden är det vid de flesta andra
landsarkiv. Det är bakgrunden till att landsarkiven har den
överlägset största andelen lönebidragsanställda inom
svensk offentlig förvaltning. Man har helt enkelt varit
tvungen att lita till arbetsmarknadsverket för att få resurser
att driva verksamheten.
De insatser som de lönebidragsanställda har gjort vid
våra arkiv är stora, ibland rent av heroiska, när det gällt att
t.ex. ordna och förteckna myndigheters arkiv. Det är dock
en orimlig situation att en stor del av lagfäst verksamhet
måste drivas med medel från arbetsmarknadsverket och
inte från det departement, som närmast berörs.
Arkivens personalsituation, särskilt landsarkivens,
måste snarast göras till föremål för en översyn, som visar
vad som faktiskt behövs för att de skall kunna leva upp till
de många och stora krav som ställs på dem. Detta bör ges
regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att inrätta tjänster
som arkivlektorer vid landsarkiven,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
arkivens, särskilt landsarkivens, personalsituation.
Stockholm den 23 januari 1991
Stina Eliasson (c)
Gunhild Bolander (c)