I rapporten Statens anslag till Operan l982/83:4
framförde riksdagens revisorer vissa anmärkningar
avseende formella brister i Operans ekonomiska förvaltning
samt synpunkter på materiella förhållanden rörande främst
teaterns anslagsframställning, anslagsreservationer och
skattskyldighet.
Bl.a. påpekades att de befintliga reserver som
uppkommit inom teatern ''stämmer illa överens med det
intryck av en ekonomiskt pressad situation som Operan gett
till känna bl.a. i sina anslagsframställningar''.
I sitt yttrande l983-08-20 över rapporten underströk
styrelsen för Kungliga Teatern Aktiebolag ''att den
kritiserade ordningen inte lett till några materiellt negativa
konsekvenser vare sig för bolaget, för dess borgenärer eller
för staten som aktieägare''.
Beträffande motiven för den kritiserade fonderingen av
anslagsmedel anfördes följande: ''Ojämnhet och
fördröjningar i utgiftsflödet beträffande olika betydelsefulla
kostnadsposter (t.ex. hyror), löneutvecklingen och
varningar för reellt sjunkande anslag har gett starka motiv
för en ansvarskännande ekonomiledning att försäkra sig om
betydande finansiella marginaler.''
Denna redovisning av motiven för fonderingen är
mycket intressant och avslöjande, ty här erkänner
operaledningen att fonderingen vidtagits med hänsyn till
bl.a. löneutvecklingen. Operans solistklubb har nämligen
alltsedan den felaktigt gjorda fonderingen blev känd hävdat
att den delvis skett på bekostnad av möjlig löneökning för
de anställda. Detta bestreds emellertid av operaledningen
när frågan togs upp inför arbetsdomstolen.
Den omstridda frågan gällde då huruvida vissa lokala
löneuppgörelser, som träffats mellan Kungliga Teatern AB
och Svenska Teaterförbundets avdelning l under åren l980--
83, skulle förklaras vara till viss del ogiltiga enligt 30, 33
eller 36 § avtalslagen på grund av att teatern vid de lokala
löneförhandlingarna inte informerat avdelningen om att
teatern hade vissa ekonomiska reserver samt utmålat
teaterns ekonomi som svagare än den var.
Teatern hävdade att riksavtalet för de statsunderstödda
teatrarna vilade liksom andra arbetsgivarorganisationers
kollektivavtal på en princip om solidarisk lönepolitik som
innebar att den enskilde arbetsgivarens ekonomi är
ovidkommande. Samtidigt erkändes att det var riktigt
att sångsolisterna genom riksavtalen och de lokala
löneuppgörelserna fått vidkännas en viss eftersläpning i
förhållande till andra anställda vid teatern. Detta har berott
på en låglönesatsning, och även teatern kan beklaga att
landets främsta sångsolister med viss rätt kan sägas ha blivit
drabbade därav.
I arbetsdomstolens dom (nr l34/86, mål nr A 2l0/85)
konstaterades:
I den fria löneförhandlingens natur ligger vidare att det i
princip inte finns något samband mellan en
förhandlingsparts ekonomiska ställning och de
förhandlingsståndpunkter som parten själv eller hans
motpart kan inta och genomdriva. Av detta följer att det
inte går att göra några i ett rättsligt sammanhang hållbara
antaganden om förhandlingsutfallet, dvs en uppgörelses
innehåll, beroende på en förhandlingsparts ekonomiska
förhållanden eller motpartens större eller mindre
kännedom om dessa. Vidare måste därav följa, att det inte
kan bedömas som ett svikligt förfarande, om part i en fri
löneförhandling skulle lämna oriktiga eller ofullständiga
uppgifter om sin ekonomiska ställning (sid l7).
Det är naturligtvis riktigt att det i princip inte
behöver finnas något samband mellan en förhandlingsparts
ekonomiska ställning och förhandlingsståndpunkter men
i praktiken är det uppenbart att det föreligger ett
sådant samband. Teaterns villighet att betala högre löner
borde därför varit större om man inte fonderat en del av
disponibla medel.
Även om detta är en svår fråga att besvara, borde ett
allvarligt försök göras, även om teatern i första hand
bestred avdelningens yrkande på den grunden att
avdelningens rätt till talan beträffande de ifrågavarande
lokala löneuppgörelsernas giltighet gått förlorad på grund
av preskriptionen enligt § 22 i l984--l985 års riksavtal.
Arbetsdomstolen fann dock icke skäl att gå in på en
prövning av denna fråga.
Slutsats
Att särskilt sångsolisterna vid Operan känner ett starkt
missnöje med operaledningens agerande förvånar inte. De
kan peka på att samtidigt som operaledningen på helt
självsvåldiga grunder låtit fondera medel som tillsammans
med upplupna räntor kom att uppgå till l09 miljoner kronor
höjdes lönerna för solisterna vid Riksteatern medan de låg
oförändrat kvar för sångsolisterna vid Operan.
Trots riksdagens revisorers mycket förtjänstfulla
granskning av och kritik mot Operans ekonomiska
redovisning och trots Arbetsdomstolens domslut kan jag
inte finna att föreliggande problem blivit helt
tillfredsställande utrett. Jag anser därför att riksdagen hos
regeringen bör begära en särskild utredning av ovan
nämnda problem, utförd av en helt opartisk utredare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en särskild utredning
om de ekonomiska konsekvenserna för de anställda vid
Operan till följd av den tidigare förekommande och helt
oriktiga fonderingen av anslagna medel.