Utvidgningen av kriget vid Persiska Gulfen den 17
januari 1990 ökade givetvis allmänhetens intresse för
etermedias nyhetsbevakning.
Genom tillkomsten av kabel-TV har allmänheten fått
möjligheter att jämföra svensk nyhetsförmedling med
utländsk, exmpelvis förmedlad genom CNN och genom
TV3:s distribution av nyhetsprogram från Sky-Channel.
Det franska TV-programmet -- TV5 -- täcker också alltfler
svenska hushåll.
I sydvästra Skåne kan hushållen dessutom se de två
danska TV-kanalerna, TV1 och TV2.
När kriget bröt ut den 17 januari befann jag mig i Malmö
och kunde således parallellt följa nyheterna såsom de
förmedlades i de danska respektive de svenska TV 1 och TV
2. Därefter har jag i Stockholm kunnat följa
nyhetsförmedlingen i svensk TV och ovan nämnda
kabelprogram.
Några observationer
Den svenska och danska nyhetsförmedlingen skilde sig i
hög grad åt.
Den danska förmedlingen av nyheter var faktainriktad
och föredömligt redigerad, vilket är av yttersta vikt när man
följer ett snabbt händelsförlopp. Nyhetsflödet genom
CNN:s sändningar gav en god täckning. De kommentarer
som gavs -- danska eller utländska -- kännetecknades av
kunnighet och analytisk skärpa.
Svensk TV och radioförmedling gav en helt motsatt bild.
Faktaförmedlingen var dessvärre ofta förvirrande.
När nyheter upprepas, vilket är helt legitimt, anges ofta
inte om det är fråga om repetition. På så sätt är det omöjligt
för tittarna att avgöra om det är helt färska nyheter eller
man skildrar händelser, som hänt timmar eller kanske en
dag eller t.o.m. dagar tidigare. Nyhetsförmedlingen blir
därför alltför ofta oklar och av dubiös standard.
Även svensk TV nyttjade material från CNN. Till
skillnad från de danska TV-kanalerna filtrerades CNN:s
nyhetsförmedling av de svenska TV-kanalernas
journalister. Den ursprungliga rapporteringen ersattes av
de svenska journalisternas kommentarer. Detta försämrade
kvaliteten på programmen vad gäller klarhet, relevans och
korrekthet.
Det finns ett tänkbart motiv för den här hanteringen --
de ansvariga för TV:s och också riksradions
nyhetsutsändningar vill utvidga sin roll som
nyhetsjournalister från enbart återgivande av fakta kring till
en kontinuerlig tolkning av händelserna för en -- som de
tycks uppfatta det -- fåkunnig allmänhet. Som ett led i detta
interfolieras nyhetstelegrammen med subjektiva och alltför
ofta naiva utläggningar om bakomliggande militära,
ekonomiska och politiska faktorer, om gissningar rörande
uppkomna skador och om mänskligt lidande, spekulationer
om krigets fortsatta förlopp etc.
I de internationella nyhetsprogrammen återges däremot
kvalificerade presskonferenser med höga militärer från
krigsområdet. Genomgångarna kännetecknas av
kompetens både hos dem som leder presskonferensen och
de deltagande journalisterna. Kompetenta frågor erhåller
raka och sakliga svar.
Samma gäller utfrågningar av ansvariga politiker, t.ex.
de amerikanska och brittiska försvarsminstrarna, senatorer
och parlamentsledamöter från olika läger. Återigen
använder sig journalisterna i de svenska TV-programmen
av ''filtreringstekniken''. Man återger med egna ord vad
man anser att den intervjuade i fråga har sagt.
När svensk expertis intervjuas i de svenska programmen
uppfattar man ett ''svalg'' vad gäller språk, kompetens och
analysförmåga mellan intervjuad och intervjuare. En
jämförelse mellan de svenska journalisternas
intervjuförmåga och de utländskas utfaller utan tvekan till
de senares fördel.
Vad som nu beskrivits kan uppfattas som en subjektiv
skildring. Därför får följande exempel visa vad jag mera
konkret uppfattar som mindre god nyhetsförmedling:
Söndagen den 20 januari bekantgjordes att bombflyg mot
Irak hade sänts från Turkiet. Detta medförde vissa
betydelsefulla följder. Turkiet är ett Nato-land. Om Irak
skulle gå till motattack mot Turkiet innebär detta att hela
Nato dras in i konflikten. I det franska TV5 presenterades
snabbt kompetenta analyser av politiska och militära
implikationer. I ett av de svenska TV-programmen gick
man däremot ut och intervjuade på Oslos gator -- ett äldre
norskt par och ett barn fick säga hur de uppfattade
händelsen.När de allierades förlustsiffror presenteras
används först siffror från Bagdad för att följas av de
allierades egna siffror. Man anser sig väl på detta sätt iaktta
ett balanskrav. Men är verkligen alla parters ståndpunkter
och argument lika mycket värda, så att de skall ges samma
vikt i framställningen? Kräver inte objektiviteten faktiskt
olika vägningstal? Är det trots allt inte så att de öppna
västliga demokratierna har mycket svårare att systematiskt
nyttja lögnen för att dölja verkliga krigsförluster än
totalitära statsbildningar? Svaret ger sig självt.
Censurdebatten i svenska media har fått en framträdande
plats. Att undvika censur är givetvis eftersträvansvärt men
under krig finns det vägande skäl för att exempelvis
ortsnamn, exakta uppgifter om utrustning och liknande
skall hemlighållas. Dessa aspekter väger ofta lätt i svensk
TV/radios kommentarer till censuren.Den 21 januari på
morgonen skildrades i radions Dagens Eko de irakiska
Scudanfallen mot Riad. Reportern befann sig i New York.
Hans skildring var målande. Han beskrev skräckslagna
människor och rädsla. Hur kunde han beskriva känslor som
''skräck'' i Riad, när han vistades i New York? Vad lyssnarna
fick sig till del var en skildring av -- sannolikt -- CNN:s TV-
sändningar. Något senare i samma Eko-sändning
intervjuades däremot en svensk som befann sig i Riad. Hans
värdering på nattens anfall utstrålade lugn -- skräck och
rädsla lyste med sin frånvaro.
Vad brister?
Det skulle väl ligga nära till hands att beskylla de svenska
eterjournalisterna för politisk bias. Så tror jag inte alls att
det ligger till.
Med risk för att beskyllas för onyanserad kritik
tillskriver jag den genomsnittligt mindre goda
nyhetsbevakningen en från början dålig skolutbildning. En
rad ovanor har antagligen grundlagts redan på
gymnasiestadiet.
1975 gav SNS ut en granskning av kvaliteten på svenska
läroböcker i samhällskunskap i rapporten ''Profit, vinst,
överskott -- näringsliv och samhälle i skolans böcker.'' Det
första kapitlet var en uppsats av Kurt Samuelsson
''Objektivitet -- opartiskhet -- okunnighet?'' Den grundade
sig på en genomgång av gymnasiets läroböcker i
samhällskunskap. Några av Kurt Samuelssons slutsatser om
läroböckerna i samhällskunskap 1975 är minst lika giltiga på
dagens svenska nyhetsförmedling i etermedia:
Objektivitetskravet (i läroplanerna) har tydligen
vanligen uppfattats av författarna enligt huvudtankarna i
den Westerståhlska modellen, om också på ett något
dunkelt och svävande sätt. Den strävan som ligger bakom
detta är vällovlig. Men de fallgropar som jag redovisat --
snedheten i faktaurvalet, bruket av fel eller i sak
ovidkommande relevanser, alltför formalistiskt
balanstänkande, utslätad i stället för neutral presentation,
opartiskhet på sanningens bekostnad osv -- har man alltför
snällt ramlat i. Oftast har resultatet blivit från
objektivitetssynpunkt tämligen oförargligt. Medveten
indoktrinering vågar man sig inte på. Man eftersträvar den
inte ens. Vanligen har i stället uppstått en slapp, till intet
förpliktigande och egentligen falsk opartiskhet, stridande
mot sanningen. Alla blir lika kålsupare. All kålsoppa blir
lika god.
I vissa fall blir denna slapphetens opartiskhet dock
ytterst betänklig. Alla distinktioner och grundläggande
skillnader plånas ut. Diktatur och demokrati blir samma
sak. ... Denna alltför ofta förekommande tendens till
utsuddning och brist på distinktioner är inte endast i sig
betänklig. Den förhindrar också den fostran till
självständighet och kritiskt tänkande som läroplanerna sägs
befrämja. Självständighet och kritisk tänkande förutsätter
dock förmåga till analys och logik. Denna förmåga kan inte
gärna åstadkommas utan övning i precisering, bruk av
distinktioner av begrepp och klarhet i tankegångar.
Problemen i den svenska nyhetsrapporteringen måste
således i en betydande utsträckning hänföras till den
mediokra utbildning som våra skolor och också universitet
framför allt inom samhällsvetenskaperna och humaniora
förmedlat. Vi har fått något av en ''relativismens terror'',
som innebär att gränserna suddas ut mellan sant--falskt,
mellan rätt--fel och mellan moral och det allra djupaste
moraliska förfallet. Detta är allvarligt.
De bland allmänheten som behärskar engelska övergår
till att få sina nyheter från internationella nyhetsmedia. Vi
skåningar är också lyckligt lottade -- vi kan se dansk TV och
förstår det danska språket. Men alla de människor som är
hänvisade till svenska program får en snedvriden bild av
verkligheten. Detta skapar faktiskt nya -- definitivt inte
önskvärda -- klasskillnader.
Det finns ytterligare en fara med den nu beskrivna
nyhetsrapporteringen. Genom sin relativism parad med
onyanserade skräckskildringar av krig kan den bidra till att
bryta en sund försvarsvilja. Det finns angripare och
förhållanden som en nation måste försvara sig mot för sin
överlevnad, även till priset av krig. Styrelsen för
psykologiskt försvar borde studera hur försvarsviljan kan
påverkas av etermedias nyhetsförmedling. Styrelsen
prioriterar dock just för närvarande forskning kring
censuren i det pågående kriget i Persiska viken, allt enligt
uppgifter i Svenska Dagbladet (1991 01 21). Detta är kanske
inte så märkligt, eftersom styrelsen för psykologiskt försvar
till stor del rekryterar sina medarbetare från press och
etermedia.
Åtgärder
I botten av de nu berörda problemen ligger decennier av
en undermålig skol- och utbildningspolitik, som bottnat i en
rädsla för kunskaper och kvalitet till förmån för en jämlik
slätstrukenhet. Professor Ulf af Trolle har rest motsvarande
kritik mot utbildningen vid universiteten och den
utsuddning av gränserna som skett mot hävdvunnen
akademisk utbildning och annan postgymnasial
undervisning. Kritiken bör tas på allvar. Jag begränsar dock
mina förslag i denna motion till vad som direkt berör
etermedia.
Som politiker bör man avstå ifrån att lägga sig i medias
programpolitik. Press och etermedia skall vara fristående.
Då värnas yttrandefriheten bäst. TV-monopolet börjar
brytas upp i Sverige i första hand på grund av den tekniska
utvecklingen. Detta bör så småningom leda till
kvalitetsförbättringar. Att detta kommer att ta tid är helt
uppenbart. De svenskproducerade nyhetsprogrammen i
exempelvis TV 3 skiljer sig inte mycket från dem från SR.
De svenska massmediaföretagen borde fråga sig vad de
kan göra, så att de svenska eterjournalisterna uppnår
samma klass som motsvarande utländska journalister. Men
återigen är detta en fråga för etermediaföretagen inte för en
riksdagsledamot.
Genom politiska initiativ bör två åtgärder kunna vidtas:
1. Förbättringar av journalistutbildningen. Detta
sker bäst genom att stödja nya fristående alternativ som i
större utsträckning bör bygga på en kombination av
akademisk universitetsutbildning och mer specialiserad
journalistutbildning. I förlängningen av en sådan utveckling
bör journalisthögskolan läggas ned. Den har uppenbart i
allt för hög utsträckning misslyckats med sin uppgift.
2. En stiftelse för att främja bättre
nyhetsjournalistik. Anslag på förslagsvis 10 miljoner
kronor bör utgå som grundkapital till en stiftelse, som har
till uppgift att främja utvecklingen av god svensk
etermediejournalistik. Svenska och utländska
kulturpersonligheter bör övertalas att leda stiftelsen.
Tänkbara namn kan till exempel vara författaren Lars
Gustafsson, professorn Ulf af Trolle och författaren
Theodor Kallifatides och redaktören Bo Sigheden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om journalistutbildningen,1]
att riksdagen beslutar anslå 10 milj.kr. som grundkapital
i en stiftelse för eterjournalistikens främjande i enlighet
med vad som anförts i motionen samt att detta finansieras
med medel ur rundradiokontot.