med anledning av prop. 1990/91:123 Fornminnesbrott m.m.
För den svenska historien och den kommande
dokumentationen av densamma är den nu framlagda
propositionen välkommen. Emellertid är skyddet av
svenska fornlämningar, både upptäckta sådana och
kommande, ej tillfyllest. Riksantikvarieämbetet, som får
anses ha den högsta kompetensen i landet rörande
fornminnesfrågor, förespråkar ett betydligt starkare skydd,
och det är ägnat att förvåna att regeringen inte valt att följa
regeringens egen myndighet i dessa frågor.
Det är också ägnat att överraska att regeringen i denna
proposition inte särskilt behandlar sjöfynd, vilket hade varit
naturligt med hänsyn tagen till att omätliga arkeologiska
skatter finns i haven runt våra kuster.
Straffskärpning för brott mot kulturminneslagen
Regeringen för genom propositionen in ett nytt brott
som sammanfattar brott mot fornfynd i fornminnesbrott.
Som framgår är remissinstanserna inte eniga och mot den
bakgrunden är det viktigt att riksdagen självständigt väger
remissinstansernas argument mot varandra och tar på sig
ansvaret för att vår historia så skyddas att den metodiskt
kan utredas och dokumenteras utan att den ödeläggs av
fornminnesplundrare.
I detta sammanhang tycks riksantikvarieämbetet vara
den remissinstans som mest oroar sig för utvecklingen, och
ämbetet föreslår också det mest långtgående skyddet.
Jag är beredd att stödja ämbetets bedömning. Jag gör
det med stöd av flera fakta som talar i en bestämd riktning.
För det första är rapporter från andra länder
nedslående: här finns en stor marknad för fornfynd. Svarta
och grå marknader och försäljare som tillhandahåller
fornfynd för hugade spekulanter till enorma priser. Detta
leder också till att många är beredda att ta på sig rollen som
plundrare eftersom vinsterna i hanteringen är stora.
Sedan lagstiftningarna skärpts i andra länder har Norden
kommit att framstå som en obruten och oöppnad depå av
fornfynd.
För det andra har personer som gripits under
senare år visat sig vara utländska medborgare som vid
anträffandet varit så utrustade att man kan påstå att deras
inriktning varit professionell och yrkesmässig. Även deras
kartläggning av svenska fornfynd har pekat mot
vetenskaplighet och en långtgående planering.
Inför internationella fornminnesplundrare som kan
skapa sig oerhörda vinster i pengar blir regeringens signal
att de kan riskera samma straff som för snatteri i en vanlig
livsmedelsbutik. Avancerad utrustning kommer inte att
beslagtas såvida man inte bär omkring på metalldetektorer.
För grovt fornminnesbrott riskerar man fyra års fängelse.
Det är ett straff som är avsevärt lägre än för brottet grov
stöld, dvs. ett vanligt villainbrott. Överåklagaren vid
regionåklagarmyndigheten i Stockholm har samma
invändning och menar att det grova fallet av brott mot
fornminneslagen skall åsättas samma påföljd som för grov
stöld.
Straffet för fornminnesbrott bör således sättas till lägst
sex månader och högst fyra års fängelse. För grovt
fornminnesbrott skall dömas till lägst ett och högst sex års
fängelse.
Rikspolisstyrelsen föreslår i sitt yttrande att
fornminnesbrott bör tas in i brottsbalken, ett påpekande
som är helt riktigt och värt att beakta.
Regeringen ger fel signaler; i den nu framlagda
propositionen innebär ingen avgörande förändring utan
kommer att verka närmast inbjudande till internationella
fornminnesligor. Riksdagen har därför ett viktigt och tungt
ansvar i denna synnerligen viktiga fråga. Straffen bör
skärpas så att det framstår som synnerligen riskfyllt att begå
fornminnesbrott i vårt land. Straffets höjd visar också med
vilket allvar vi ser på rubbandet av vårt lands förhistoriska
fynd.
Förverkandeprinciper
Förverkandeinstitutet är en självständig rättsverkan av
begånget brott i svensk lagstiftning och omkring den
rättsprincipen råder inga delade meningar.
Det är naturligtvis korrekt att fornfynd som anträffas hos
någon skall förklaras förverkade eftersom de tillhör staten.
Fornfyndet är alltså att betrakta som stöldgods i vanlig
mening. Självklart skall inte enbart metallsökare vara
förverkade, fornfynd kan vara av annat material och
lokaliseras på andra vägar. Därför skall alla instrument,
även dykarutrustningar vid skövling av marina fornfynd,
kunna tas i beslag liksom kartor och andra former av
hjälpmedel som gärningsmannen använt sig av och som inte
är att anse som normal personlig utrustning.
Även frågan om fordon som är särskilt inredda och
utrustade för att kunna ta emot och oskadat frakta fornfynd
skall kunna förverkas. Fordonet är i den skepnaden att anse
såsom ett brottsverktyg, vilket redan i dag kan förverkas. I
dessa speciella fall är det dock särskilt påkallat att i lag
förordna om förverkande av för brottet särskilt ombyggda
eller i annan mening iordningställda fordon.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett nytt
förslag i denna fråga.
Marina fornfynd
Slutligen berör inte propositionen de stora och många
marina fornfynd som omger svensk kust. Redan har några
viktiga skepp så brandskattats av tjuvar att deras värde inför
tänkta bärgningar nästan helt försvunnit och frågan är om
dessa skepp någonsin bedöms som meningsfulla att bärga.
Det är därför viktigt att straffsanktionerna är kraftfulla
och distinkta till sin utformning. Under senare år har
attackerna och skövlingen av marina fornfynd varit
omfattande och kunnat ske genom att övervakningen till
sjöss tunnats ut. Det bör ankomma på regeringen att
föranstalta om att marinen och kustbevakningen liksom
polisen informeras om var exakt våra marina fornfynd finns
och att det bör ankomma på dessa myndigheter att noga
undersöka dykningsexpeditioner i närheten av dessa
fornfynd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om påföljderna för fornminnesbrott
och grovt fornminnesbrott,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. införs i brottsbalken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utförlig
förverkande bestämmelse innefattande även andra
hjälpmedel vid fornminnesbrott än metallsökare,
4. att riksdagen anslår medel till berörda huvudtitlar för
en ökad och mera skärpt tillsyn av vattenområden i
anslutning till kartlagda marina fyndplatser.