Ett folkrörelse- och biblioteksmuseum samt ett textilmuseum till Sjuhäradsbygden
Folkrörelse- och biblioteksmuseum
Uppbyggnaden av våra folkrörelser och av
biblioteksverksamheten hör intimt samman. När våra
viktiga folkrörelser byggdes upp, fann man att en nödvändig
del av det som borde göras var att höja folkbildningen. Det
kunde man bl a göra genom att läsa god litteratur -- både
facklitteratur och skönlitteratur. Men det var för dyrt att
köpa böcker för privatpersoner utan föreningarna köpte
böcker och lånade ut dem. På detta sätt har många av våra
bygdebibliotek startat som en boklåda hos någon avdelning.
Ofta fanns denna boklåda i något hem, det var hemma i
någons kök som biblioteket tog sina första stapplande steg.
Utvecklingen går emellertid mycket snabbt och när vi
idag besöker våra folkbibliotek eller lånar i bokbussen kan
det vara svårt att tänka sig in i kedjan fram till nu. Det är nu
hög tid att samla in och på olika sätt åskådliggöra hur våra
folkrörelser vuxit fram, utvecklats och arbetat. Att göra det
i samband med ett biblioteksmuseum vore mycket lämpligt
eftersom mycket av framväxten är gemensam.
De människor som var med och har kunskap och
minnesbilder av vad som hände blir allt färre. Det som skall
göras måste göras snabbt innan kunskapen och minnena är
borta. De förenings- och biblioteksmiljöer som borde finnas
i ett dylikt museum går ännu att åstadkomma. Dessa båda
museiidéer borde förverkligas i ett riksmuseum som man
skulle kalla för folkrörelse- och biblioteksmuseum.
Det vore lämpligt att förlägga ett sådant museum till
Borås. I Borås finns bibliotekshögskolan som skulle ha stor
glädje och användning av ett sådant museum. Den kunskap
som finns samlad i bibliotekshögskolan borde också komma
väl till pass vid uppbyggandet av museet.
Tanken på ett museum väcktes i mitten på 1970-talet.
Vid överläggningar i Borås 1982 med representanter för
bl.a. länsstyrelsen, landstinget, kommunen, statens
kulturråd, Folkbildningsförbundet, Sveriges allmänna
biblioteksförening och Svenska folkbibliotekarieförbundet
kom man bl.a. fram till att ett museum för folkbibliotekens
och folkbildningens historia motiveras dels av det
kulturpolitiska bevarandemålet, dels av forskningens och
utbildningens behov. Man var också överens om att ett
sådant museum bör stå under statligt huvudmannaskap. Nu
har en förening för ett folkbiblioteksmuseum i Borås
bildats. I dess styrelse finns representanter för
länsbiblioteket i Älvsborgs län, högskolan i Borås,
Folkbildningsförbundet, Sveriges allmänna
biblioteksförening, Folkrörelsearkivet i Borås och
Tekomuseum i Borås. Föreningen har fått ett bidrag om 50
000 kr. från Älvsborgs läns landsting för en inventering.
Tekomuseum
Sjuhäradsbygden, knallebygd, textilindustri. Det är
begrepp som hör ihop. Men hur blev det så?
Man spann och vävde i stugorna i de sju häradena, som
vi med ett begrepp nu kallar för Sjuhäradsbygden.
Knallarna förmedlade dessa alster runt vårt avlånga land.
Knallen sålde inte bara kläder och andra tekoprodukter.
Han berättade också för människorna vad som hände ute
i världen. På detta sätt skaffade han sig en stor och säker
kundkrets.
När handeln ökade -- in på 1700-talet -- startade
förläggarverksamheten. På det sättet växte
förläggargårdarna fram. Bomullsvävningen på
förläggarbasis introducerades av en kvinna, Mor Kerstin i
Stämmemad, Kinna, i slutet av 1700-talet. Det var hennes
son, Sven Eriksson, som tillsammans med två kompanjoner
1834 fick tillstånd att anlägga ett mekaniskt bomullsväveri.
Man startade med 20 vävstolar. Många yrkeskunniga
hemarbetare flyttade till fabriken för att där fortsätta sin
syssla. Tolv år senare hade verksamheten växt så att 265
arbetare var sysselsatta vid 330 vävstolar. 1816 gavs den
svenska bomullsvävningen ett skydd mot de importerade
varorna genom den tulltaxa som då antogs.
Så växte den svenska tekoindustrin fram för att nå sina
största höjder på 1950-talet. Vid denna tid var tekoindustrin
spridd till flera regioner i Sverige, som Norrköping och
Malmö med stor tekotillverkning. Därefter har
tekoindustrin kraftigt decimerats. Många företag har lagts
ned och många tekoarbetare har mist jobbet. Ännu finns
dock en livskraftig tekoindustri och merparten har
koncentrerats till Sjuhäradsbygden.
Att samla in maskiner, material, prover, ja helt enkelt
dokumentera tekoindustrins historia har varit och är en
viktig verksamhet. Redan på 1940-talet fanns föregångsmän
som insåg detta. Det finns tack vare dessa förutseende
människor väldigt mycket bevarat. Det museum som
skapats i Borås har samlingar av maskiner och föremål,
textilier, mönster och böcker. Genom ett samarbete med
landets övriga tekniska museer har samtliga textilmaskiner
överförts till Borås. Samtidigt har det lokalt insamlade
materialet blivit mycket stort. Detta samlade material kan t
ex användas för att bygga upp historiska arbetsplatser och
boendemiljöer, o.s.v.
1987 startade ett samarbete mellan landstinget i
Älvsborgs län och Borås kommun. Det kommer att ge
förbättrade möjligheter men verksamheten kommer trots
det att vara otillräcklig. Statens kulturråd offentliggjorde
under 1986 sin utredning med synpunkter på
centralmuseernas framtida ansvarsområde. Det är nu hög
tid att ta upp frågan om ett tekoindustrins riksmuseum.
Att tekoindustrins historia och dokumentation är ett
riksintresse borde vara odiskutabelt. Det borde också vara
ett riksintresse att det blir möjligt att visa detta på ett
åskådligt sätt i såväl permanenta som tillfälliga
utställningar. För detta krävs ett nytt museum. Ett faktum
som understryker detta är att det i Borås finns Europas
kanske största samlingar på detta område utan att det finns
möjligheter att visa dessa för allmänheten. Att göra Borås
tekomuseum till riksmuseum, med statligt ekonomiskt
medansvar, är angeläget och brådskande.
I Borås finns nu ett centrum för utbildning och teknisk
utveckling inom tekoindustrin. Klara samband finns mellan
den befintliga högskoleutbildningen, det tekniska centret
Proteko som nu startat sin verksamhet i Algots gamla
anrika lokaler och ett väl fungerande specialmuseum för
branschen.
Tekomuseet får från 1990 disponera nya och större
lokaler inrymda i ett f.d. bomullsspinneri. Den totala ytan
blir drygt 8 000 m2, varav ungefär hälften är
utställningsyta. Detta innebär en avsevärd ökning jämfört
med utrymmet i de gamla museilokalerna. Nu finns
förutsättningar att utveckla museet till ett riksmuseum.
När riksdagen behandlade denna fråga hösten 1989
hänvisades till ställningstagande som riksdagen tidigare
tagit -- nämligen att det inte skall inrättas några nya
centralmuseer. Vi anser att det är ett beslut som skall
ändras. Finns det motiv, och det anser vi att det finns i dessa
fall, då bör riksdagen kunna besluta om nya centralmuseer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att förlägga ett riksmuseum som
belyser folkrörelsernas framväxt och
biblioteksverksamhetens historia till Borås,
2. att riksdagen beslutar att göra tekomuseet i Borås till
riksmuseum, med statligt kostnadsansvar.
Stockholm den 21 januari 1991
Lennart Brunander (c)
Lars Sundin (fp)