På sin tid sades det att Vadstena slott var Sveriges bäst underhållna slottsruin. Förre landshövdingen i Östergötland, Per Eckerberg, har målande beskrivit sina ansträngningar för att få till stånd en restaurering och därtill moderna lokaler för landsarkivet i Vadstena. ''Att detta'', säger han, ''skulle leda till att jag under mer än två årtionden kom att vandra i beck och tjära upp till knäna vid mina ansträngningar att under hårt motstånd skapa förståelse för nödvändiga räddningsåtgärder, hade jag dessbättre då ingen aning om.'' (Vadstena Slott. Från residens till landsarkiv. Västerås 1985).
Per Eckerberg fick uppleva många motgångar i sina strävanden. Med en viss överdrift ansåg han sig kunna säga: ''I mina dystraste stunder har jag ibland brukat säga att Vadstena-ärendet är det samma som en studie i svensk statsförvaltning, när den är som allra sämst.''
Tyvärr genomfördes inte återuppförandet av slottsvallarna och därmed det nya arkivet på en gång utan uppdelades i två etapper, av vilka den första var slutförd 1985. Eckerberg kunde i den nämnda skriften konstatera att kampen för denna gång var över. 'Etapp I är fullbordad. Mycket tyder dock'', förutspådde han ''att det måste till en ny kraftsamling inför Etapp II, anläggningens fullbordan, som rimligen snart måste komma''.
De tre försvarsvallarna revs i mitten av 1800-talet. Den första etappen innebar att den östra vallen återuppfördes i form av moderna arkivlokaler. Etapp II skulle innebära att man fortsatte med den södra och delar av den västra vallen. Den byggnationen skulle redan ha varit inledd -- Riksantikvarieämbetet betonade med skärpa att den nu stympade slottsbilden inte fick finnas längre än tio år.
Det är på något sätt som det gått troll i hela frågan om Vadstena slotts restaurering och uppbyggnaden av landsarkivet. År efter år har jag sedan mitten av 1980-talet i motioner påtalat att en fortsatt förhalning av ärendet är oacceptabel. Från estetisk, miljömässig, turistisk, kulturell och arkivekonomisk synpunkt är det orimligt att inte beslut fattas om anläggningens slutliga fullbordan.
Det senaste skälet, som angavs från kulturutskottet, för att göra ingenting, var en hänvisning till den pågående utredningen om landsarkiven, som förväntades vara färdig på förhösten 1990. Utredningen har ännu inte slutfört sitt uppdrag.
Detta torde dock vara av underordnad betydelse. Under alla omständigheter vet vi att landsarkivet i Vadstena måste finnas kvar -- annars vore ju de många hittills investerade miljonerna på ändamålsenliga arkivlokaler helt bortkastade, något som skattebetalarna inte har anledning att finna sig i. Vi vet också att helt enligt beräkningarna är nu det nya arkivet fyllt. Man tvingas att gå ut och försöka ordna med provisoriska förhyrningar och får i övrigt helt enkelt vägra att ta emot nya arkivalier, då de inte kan magasineras.
Det är möjligt att något nytt landsarkiv tillkommer som ett resultat av den pågående utredningens arbete, men det är dyrt att bygga nya arkiv. Om- och tillbyggnad av de redan existerande är en betydligt billigare affär för staten, något som det finns all anledning att beakta i kristider. Landsarkivet i Vadstena kommer alltså att finnas kvar och det finns ingen anledning att ytterligare fördröja beslutet om en utbyggnad av de återstående slottsvallarna.
Därtill kommer att de estetiska, miljömässiga, kulturella och turistiska aspekterna för varje år gör sig gällande med allt större kraft. Det har anförts förut och förtjänar att sägas ännu en gång att om en motsvarande stympad anläggning, vårt främsta renässansslott, hade varit belägen i Stockholm, så hade man knappast funnit sig i att år efter år förhala ett oundvikligt beslut. Och ändå är Vadstena en av landets främsta kulturella sevärdheter, som årligen besöks av flera hundra tusen turister, påvebesöket ej att förglömma.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om slutlig projektering av utbyggnaden av slottsvallarna i Vadstena samt att ett fullbordande av anläggningen snarast bör komma till stånd.
Stockholm den 10 januari 1991 Birger Hagård (m)