Sedan århundraden tillbaka hör väderkvarnarna på
Öland till de mest karakteristiska inslagen i det öländska
kulturlandskapet. Öland är otänkbart utan sina
väderkvarnar. De ger en unik och karakteristisk profil åt
landskapet -- med rätta kallas också Öland
''väderkvarnarnas ö''.
Väderkvarnar för malning av säd finns omnämnda på
Öland alltsedan 1540-talet. Några fanns sannolikt redan
under medeltiden. Vid en inventering år 1697 hade ön 375
väderkvarnar.
Från mitten av 1700-talet ökade antalet i mycket stor
omfattning. Detta hängde samman med att antalet
bondgårdar under 1700-talet i stort sett fördubblades
genom hemmansklyvningen. Samtidigt ökade
spannmålsodlingen. Det blev också lättare än tidigare att få
ekar utsynta till byggnadsvirke. Det blev nu en inrotad sed
att varje ansedd bondgård skulle ha en egen
husbehovskvarn. På 1820-talet kunde man räkna över 1 700
väderkvarnar på Öland.
Alla dessa kvarnar var s k stubbkvarnar. De var byggda
efter en från medeltiden härstammande konstruktion, som
innebar att hela kvarnhuset kunde vridas i vind runt den
kraftiga ekstubben i centrum. I äldre tider hade kvarnarna
alltid raka sadeltak. Under 1800-talet fick de oftast brutna
tak för att ge plats åt ett större drivhjul på gångåsen.
Förutom husbehovskvarnarna har det också i varje
socken funnits några tullkvarnar, vilka ägdes av
yrkesmöllare. De stora kvarnarna av holländsk typ kom till
Öland först under 1800-talets senare del. Några av dessa har
en speciell öländsk karaktär genom att de är byggda av
kalksten.
På många håll upphörde man att mala på
väderkvarnarna redan under åren kring första världskriget.
Under de följande årtiondena revs de i rasande takt.
Tidigast skedde detta på sydvästra Öland, där många
grupper med åtta--tio kvarnar i rad skattade åt förgängelsen
inom några decennier. På norra Öland använde man sina
kvarnar betydligt längre och detta har medverkat till att
beståndet på den delen av Öland i dag är mycket större än
på öns sydligare delar.
Vid mitten av 1930-talet, när det såg som mest hotfullt
ut för väderkvarnarna bildades ''Ölands kvarnkommitté''.
Kommittén kunde under de följande åren med ekonomiskt
stöd från landstinget och flera privatpersoner utföra en
pionjärgärning och rädda många väderkvarnar från rivning.
Kommittén fortsätter alltjämt att årligen dela ut bidrag
för att restaurera kvarnar. Numera sker det med
ekonomiskt stöd från främst Ölands Hembygdsförbund. De
viktigaste insatserna sker emellertid ideellt genom
uppoffrande arbete inom de lokala hembygdsföreningarna
i varje socken.
Tack vare dessa insatser har Öland fortfarande 350
väderkvarnar kvar, varav ca 140 vårdas av
hembygdsföreningar och andra organisationer. De övriga
tillhör privata ägare som i de flesta fall är beroende av
ekonomiska bidrag för att kunna hålla dessa sina
kulturminnen i försvarligt skick. Ett 50-tal kvarnar är f n i
så dåligt skick att det knappast är möjligt att bevara dem.
Inom hembygdsrörelsen är man på det klara med att alla
de nu befintliga väderkvarnarna inte kan bibehållas, men en
gräns nedåt måste ovillkorligen sättas, om Öland inte ska
förlora ett omistligt inslag i sin säregna kulturmiljö.
Eftersom de flesta kvarnar finns i öns avfolkningsbygder
är svårigheterna betydande att underhålla och sköta
kvarnbeståndet. Kostnaderna för en kvarnrestaurering blir
höga (ca 50 000 kr) trots att fortfarande mycket arbete
utförs ideellt. Befolkningen i dessa bygder har i längden inte
möjligheter vare sig ekonomiskt eller personellt att själva
underhålla dessa kulturminnen.
Ölands väderkvarnar är ingen lokal fråga utan en
riksangelägenhet, där staten måste ta ett ekonomiskt
ansvar. Detta kan ske genom att riksdagen anvisar 2 milj kr
till en fond för underhåll av Ölands väderkvarnar. Denna
fond bör förvaltas av riksantikvarieämbetet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar anslå 2 milj.kr. för underhåll av
Ölands väderkvarnar att fonderas och förvaltas i enlighet
med vad i motionen anförts.
Stockholm den 11 januari 1991
Marianne Jönsson (c)