En kvalitativt högtstående inhemsk filmproduktion är en
viktig del av det svenska kulturlivet. Detta gäller såväl
spelfilmer, dokumentärfilmer som kort- och barnfilmer.
Inom filmens område är det också viktigt att slå vakt om det
kulturarv som förvaltas av Filminstitutet i form av
filmhistoriska samlingar, filmarkiv, cinematek etc.
Filminstitutet bildades 1963 genom ett avtal mellan
staten och filmbranschens organisationer. Staten
avvecklade den s.k. nöjesskatten och i gengäld förband sig
filmbranschens parter i avtalet att erlägga 10 %
av intäkterna från biograferna till Filminstitutet för
produktion av ny svensk film och för kostnaderna för att
bevara det filmkulturella arvet.
Den 1 juli 1982 var det dags att förnya avtalet. Då hade
videon etablerats som en visningsform av film. Eftersom
principen bakom Filminstitutet var att all filmvisning
oavsett medium skulle bidra till produktion av ny svensk
film, var det naturligt att 1982 ta med videobranschen i ett
nytt 9-årigt film- och videoavtal. Detta avtal löper ut den 1
juli 1991.
Förlängt film- och videoavtal
I december 1990 slöts ett förlängt och ''provisoriskt''
avtal mellan staten och film- och videobranscherna för
perioden 1991-07-01 -- 1992-12-31. Avtalets korta tid
motiveras bl.a. med att man under det närmaste året ska
utreda förutsättningarna för en utökning av antalet
avtalsparter så att ett nytt avtal kan avse samtliga filmvisare,
d.v.s. även olika televisionskanaler, kabel-TV etc.
Regeringen avser att tillkalla en särskild utredare för detta
arbete.
I det avtal på 18 månader som börjar löpa den 1 juli 1991
finns vissa förändringar i förhållande till nu löpande avtal.
Det viktigaste är att videoavgifterna till Filminstitutet sänks
från 60 kr/kassett till 40 kr/kassett för långfilm och från 36
kr/kassett till 24 kr/kassett för kortfilm. Samtidigt ändrades
vissa procentsatser för fördelning av Filminstitutets
intäkter. Sålunda ökades procentsatsen för produktionsstöd
för långfilmer från 35 % till 38 % medan stödet till
kortfilmsproduktion och visningsnämndens verksamhet
minskades med en procentenhet vardera.
Sänkta intäkter
Den sänkta videoavgiften tillsammans med en något
vikande intäktsutveckling för videouthyrning och
biografbesök ger sammantaget en mycket negativ
utveckling för Filminstitutets intäkter. 1989/90 var
filmintäkterna från film- och videoavtalet 174 milj.kr. För
1990/91 budgeterades 177 milj.kr. men denna budget har i
dagarna fått revideras till 165 milj.kr. på grund av den
negativa utvecklingen inom film- och videobranscherna.
För 1991/92, som är det första året med den sänkta
videoavgiften, beräknas Filminstitutets fördelningsbara
intäkter uppgå till 155 milj.kr. I ren minskning rör det sig
således om 20 milj.kr. per år. Till detta kommer en ungefär
lika stor real neddragning på grund av den drygt
tioprocentiga inflationsutvecklingen. Sammantaget
urholkas således Filminstitutets intäkter med bortåt 40
milj.kr. till budgetåret 1991/92.
Denna minskning slår gentemot alla de
verksamhetsgrenar som finns inom Filminstitutet. Mindre
resurser kan avsättas för långfilmsproduktion, även om
denna verksamhets procentsats justerats upp något. Svensk
kortfilmsproduktion kommer att få vidkännas ett kraftigt
minskat stöd. För filmproduktionen totalt sett innebär det
att många filmarbetare kommer att bli arbetslösa. Det blir
också svårt att behålla den unika kompetens som idag finns
bland filmare och tekniker i Sverige eftersom många av
dessa tvingas försörja sig på annat sätt än genom filmarbete.
Visningsnämnden kommer 1991/92 att få mindre pengar
att fördela till lokalt stöd för olika filmkulturella aktiviteter
runt om i landet. Även visningsstöd för barn och ungdom
samt import- och lanseringsstöd kommer att få minskade
resurser. Detta är olyckligt inte minst med tanke på det
arbete som inletts med att sätta filmen på den kulturella
dagordningen i landets kommuner.
Vi föreslår att riksdagen anvisar 30 milj.kr. till
Filminstitutet utöver vad regeringen föreslagit. Därigenom
bör en i stort oförändrad nivå kunna upprätthållas för såväl
långfilms- som kortfilmsproduktion i avvaktan på det nya
filmavtal som beräknas tillkomma i slutet av 1992.
Filmkulturella konsekvenser
För film- och videoavtalets E-ändamål, dvs. kultur och
förvaltning, blir nedskärningen störst. Den direkta
neddragningen av de disponibla medlen blir från 50,5
milj.kr. 1990/91 till prognosticerade 35,7 milj.kr. 1991/92.
Detta är en nedskärning med 14,8 milj.kr., vilket motsvarar
cirka 30%. Till detta kommer att ingen
inflationskompensation kan beräknas. En neddragning av
denna storleksordning får självfallet mycket allvarliga
filmkulturella konsekvenser för Filminstitutet. Trots
maximal rationalisering och neddragning av alla kansli- och
servicefunktioner inom Filminstitutet, blir det nödvändigt
att göra inskränkningar även på den filmkulturella
verksamheten, om inte nya resurser kan tillföras.
Filminstitutets styrelse tvingades därför 1991-02-18 besluta
att under 1991/92 inställa all restaurerings- och
renoveringsverksamhet av svensk film. Vidare sänks
ambitionsnivån då det gäller bibliotek, cinematek och
filmarkiv. Importen av utländsk kvalitetsfilm halveras. Ett
20-tal anställda inom Filminstitutet måste lämna sina
arbeten.
Förhoppningsvis kan ett nytt film-, video- och TV-avtal
föreligga fr.o.m. 1993-01-01. Under perioden fram till dess
drabbas Filminstitutet av en ekonomisk svacka, som
ofrånkomligen får mycket allvarliga filmkulturella
konsekvenser. För att lindra dessa bör riksdagen besluta att
tillföra Filminstitutet förstärkta resurser till filmfonden som
fördelas över alla Filminstitutets ändamål samt till
filmkulturella ändamål för att slå vakt om svensk films
kulturarv.
Vi föreslår därför att riksdagen till filmkulturella
ändamål anvisar 5 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit.
Bidrag till filmprojekt
För två år sedan fick konstnärsnämnden genom ett
initiativ från kulturutskottet två miljoner till projekt på
filmområdet. Utskottet och riksdagen ansåg det viktigt att
både filminstitutet och konstnärsnämnden kan stödja
kortfilmen. Det främjar yttrandefriheten.
Film är en kostsam konstart. Förr fick många unga,
lovande filmare chansen att göra kortfilm åt Sveriges
Television, men med krympande ramar och växande hänsyn
till tittarsiffror har Sveriges Televisions benägenhet att satsa
på nya förmågor minskat. Desto viktigare är det att
konstnärsnämnden kan stödja den konstnärligt syftande
filmen, som inte alltid är kommersiellt gångbar.
Hösten 1990 fick konstnärsnämnden 178 ansökningar
om stöd till filmprojekt, som sammanlagt skulle ha kostat
28 milj.kr. För att stödja de 34 mest angelägna projekten
hade det behövts 4,5 milj.kr. Efter en ny sållning beslutade
konstnärsnämnden att stödja 22 projekt med sammanlagt 2
milj.kr.
Vi föreslår att anslaget för stöd till filmprojekt ökas från
2 till 4 milj.kr. fr.o.m. budgetåret 1991/92.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen till H 3 Filmstöd anslagspost 1, Bidrag till
filmfonden, anvisar ett engångsanslag för budgetåret
1991/92 om 30 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit,
2. att riksdagen till H 3 Filmstöd anslagspost 4, Bidrag
till filmkulturella ändamål, för budgetåret 1991/92 anvisar 5
milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit,
3. att riksdagen till H 3 Filmstöd anslagspost 7, Bidrag till
filmprojekt, för budgetåret 1991/92 anvisar 2 milj.kr. utöver
vad regeringen föreslagit.
Stockholm den 13 mars l991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)
Lars Ernestam (fp)