I bestämmelserna om statsskickets grunder i 1 kap. RF
finns bl.a. en föreskrift som säger, att den svenska
folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och
parlamentariskt statsskick samt genom kommunal
självstyrelse. Det har förutsetts att partier är nödvändiga
som förmedlare av folkviljan. Däremot har lagstiftaren inte
ansett sig behöva gå in på en närmare reglering av de
politiska partiernas struktur och verksamhetsformer.
Undantaget utgörs av den valtekniska definitionen av
''parti'' som upptagits i 3 kap. 7
§ RF: ''Med parti avses varje sammanslutning eller grupp
av väljare, som uppträder i val under särskild
partibeteckning.''
Det bör tilläggas att under definitionen faller även lösare
grupperingar; kriterierna för juridisk person behöver inte
vara uppfyllda. Det väsentliga är den gemensamma viljan
att framträda under en beteckning.
Detta innebär att en förutsättning för att man skall
kunna tala om ett parti är att en gruppering framträder med
egna nomineringar och namnvalsedlar som man under en
valrörelse i ett bestämt val sprider bland väljarna.
Den partiella författningsreformen, innebärande bl.a.
gemensam valdag och en strävan efter ett mera tidsenligt
sammanräkningsförfarande, medförde att staten åtog sig att
framställa enhetligt utformade valsedlar. De etablerade
partierna erhöll också en betydande upplaga av valsedlar
kostnadsfritt. Samtidigt gjordes, i syfte att bl.a. tekniskt
förenkla förfarandet, lättnader i reglerna om valsedlars
ogiltighet och om tolkning av valsedlar. En sådan åtgärd var
att slopa regeln om att en valsedel för att vara giltig skulle
uppta ett giltigt kandidatnamn. Därmed skapades en
förutsättning för regeln i 6 kap. 9
§ ValL om en officiell service från statens sida i form av
tillhandahållande av s.k. partimarkerade valsedlar på
postkontor och i andra röstningslokaler. Detta skedde med
hänsynstagande till väljare som inte hade direkt tillgång till
traditionella namnvalsedlar men ändå ville deltaga i valet
och stödja sitt partis officiella lista. Möjligheten att helt för
hand förfärdiga en egen valsedel kvarstod.
Regeln om tillhandahållande av partimarkerade
valsedlar introducerades alltså i den provisoriska
lagstiftning inför 1970 års val som fick tillgripas sedan
tankarna på ett system med hålkortsvalsedlar skrinlagts.
Från början omfattade den partier som var representerade
i riksdagen. Sedan utvidgades regeln till att omfatta parti
som vid det senaste riksdagsvalet fått mer än 2,5 %
av rösterna i hela landet. Därefter sänktes erforderlig
röstandel till en procent och slutligen ändrades regeln till att
avse de två senaste riksdagsvalen.
Dessa förändringar i förening med en ökande tendens
hos olika partier och väljargrupper att uppträda på skilda
sätt i de tre valen har lett till att det i vissa fall från
valmyndigheternas sida har tillhandahållits partimarkerade
valsedlar som varit oönskade av partiet i fråga. Detta har
samtidigt resulterat i en sortering på partibeteckning vid
den slutliga sammanräkningen, vilken tett sig främmande
för den partipolitiska rörelse som framträtt i valet och ansett
sig kunna ställa anspråk på att få sig tilldelat de röster som
bestått i partimarkerade valsedlar med en -- i större eller
mindre grad -- avvikande partibeteckning jämfört med den
som partiet självt framträtt under i valrörelsen.
Detta förhållande är djupt otillfredsställande och bör
snarast leda till en ändring i vallagen. En översyn av 6 kap.
9
§ ValL föreslås därför ske i god tid före nästa allmänna
val.
Det förekom också i 1988 års val flera fall där mandat
kom att bli obesatt eller där mandat besatts med stöd av
enstaka handskrivna kandidatnamn. I två kommuner blev
mandat för miljöpartiet obesatt p g a
att kandidatnamn helt saknades på valsedlarna. I nio
kommuner kunde inte någon suppleant utses för
miljöpartiet. Även vänsterpartiet kommunisterna saknade
helt suppleanter i en kommun. I avsaknad av något
handskrivet namn på person, som skulle ha kunnat besätta
en fullmäktigeplats, har detta lett till att länsstyrelsen
tilldelat ''partiet'' ifråga mandatet men fått låta platsen i
praktiken stå obesatt.
Det kan verkligen ifrågasättas om det alls framträtt
något parti i RF:s mening, vilket kunnat tilldelas något
mandat. Vi anser att platsen eller platserna under sådana
förhållanden borde gå vidare bland övriga partier. Det kan
i sammanhanget erinras om att det i tidigare riksdagsval --
med helt slutna valkretsar -- fanns en regel som innebar att
en plats som inte kunde besättas på grund av kandidatbrist
skulle tillfalla det av övriga partier som enligt
jämförelsetalen stod närmast till att ta mandatet ifråga. En
liknande regel bör enligt vår mening nu snarast återinföras
i vallagen.
Riksskatteverket behandlade vid sin genomgång av 1988
års val problemet med obesatta mandat. RSV drog
härvidlag slutsatsen att omfattningen av obesatta mandat
och otillräckligt antal suppleanter utgjorde ett tillräckligt
starkt motiv för en särskild översyn av ifrågavarande
bestämmelser.
I betänkande 1990/91:KU4 redovisar
konstitutionsutskottet RSV:s utvärdering av frågan om
obesatta mandat. Någon motsvarande redogörelse för
problemet med missbruk av partimarkerade valsedlar görs
inte. Utskottet nöjer sig med att konstatera att ''översynen
bör lämpligen omfatta även denna senare fråga'', och att
frågan skall ''tas upp i regeringskansliet med anledning av
RSV:s utvärdering av erfarenheter av 1988 års val''.
Trots att det nu bara återstår åtta månader till nästa val
föreligger ännu ingen samlad bedömning av ovan berörda
problem och ingen åtgärd har aviserats från regeringens
sida. Riskerna för missbruk av valsedlar resp. problem med
obesatta mandat torde därmed vara uppenbara även vid
kommande valtillfälle.
Mot denna bakgrund finner vi det väl motiverat att
riksdagen klart uttalar sin mening om behovet av en
skyndsam revidering av vallagen i här berörda avseenden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en revidering av
vallagen.
Stockholm den 16 januari 1991
Bengt Silfverstrand (s)
Gunnar Nilsson (s)