Ända sedan 1862 har begreppet ''den kommunala
självstyrelsen'' varit en viktig princip i
kommunallagsarbetet och sedermera även i arbetet med ny
grundlag. De bärande elementen i den kommunala
självstyrelsen är självbestämmanderätten och den
kommunala självbeskattningen. Givetvis med de
begränsningar som stadgas av riksdag och regering och som
kan skifta från område till område. Den kommunala
självstyrelsen har alltid varit relativ. Den omfattade länge
hela den kommunala verksamheten, alltså även de sektorer
som regleras av speciallagar. På senare tid har det funnits
starka tendenser att minska kommunernas självstyrelse
med mer och mer speciallagstiftning. Detta är en tendens
som måste brytas. Nya lösningar krävs för att lösa
miljöproblemen och den offentliga sektorns problem.
Utökat självbestämmande
Den offentliga sektorn är oumbärlig och en förutsättning
för trygghet och rättvisa. Den måste möta människor, så att
deras kreativitet och initiativkraft uppmuntras.
Människornas möjlighet att utvecklas i samverkan med
andra måste tas till vara i stället för att, som i dag ofta sker,
motarbetas eller förtryckas. Den offentliga sektorn måste
organiseras, så att den fungerar på ett begripligt sätt för den
enskilde. Denne måste få möjlighet att påverka och därmed
bli medveten om sitt ansvar. Därför måste den offentliga
verksamheten decentraliseras. Ett mellansteg som är viktigt
för denna decentralisering är hur de regionala besluten
fattas men det berör vi ingående i en annan motion.
Den kommunala decentraliseringen innebär: att
frågor som kan skötas på kommunal nivå också skall
handhas på kommunal nivå, att stora kommuner kan
behöva delas, att vissa verksamheter bör överföras till
politiska direktvalda kommundelsnämnder, som förses med
egna ekonomiska resurser; detta är i dag möjligt delvis inom
frikommunens ram, men verksamheten bör snarast utvidgas
till alla kommuner och permanentas, att kommunerna
bör ha frihet att bestämma sin egen organisation, att en
del uppgifter som i dag sköts av den offentliga sektorn
överförs till enskilda, icke vinstsyftande, främst kooperativa
verksamhetsformer, ökat brukarinflytande, mindre makt
åt politikerna och mer åt vanligt folk, juridiskt bindande
genomförandeplaner på miljöområdet som skall tas fram av
kommunerna.
Den offentliga verksamheten är i dag till stora delar
överbyråkratiserad och stelnad i sina former. Skulden till
detta ligger både hos riksdag och regering genom en alltför
långtgående detaljreglering. En reglering som måste
kontrolleras av en växande byråkrati. En viss avreglering
har skett eller planeras, men den är alldeles för liten. Det
finns flera vetenskapliga studier som visar att
decentralisering ger bra resultat, en studie som särskilt kan
nämnas är en av två forskare vid Stanforduniversitetet i
USA som handlar om decentralisering inom skolan.
Den offentliga verksamheten måste göras effektivare
och det går med avreglering och decentralisering. Besluten
blir bättre om de flyttas närmare de människor som berörs.
Man kan införa självstyrande grupper inom såväl
kommunal som landstingskommunal verksamhet. Den
offentliga apparatens tröghet måste mjukas upp. Målet
måste vara att så många som möjligt skall återfinnas inom
arbetet på fältet. Mätbara mål måste sättas upp och
resultaten bör analyseras och jämföras med de uppställda
målen. Det är inte bara fasaderna som skall putsas utan man
måste vara beredd att genomföra verkliga förändringar. Det
är alltså inte bara den yttre bilden som är viktig utan
framförallt den inre verksamheten.
Garantier för att uppnå målsättningar utan att de skall
behöva detaljregleras
Enligt vår syn finns det ett antal faktorer som är viktiga
att ta hänsyn till vid en förändring. Styr- och
kontrollfunktionen bör alltid ligga kvar hos kommun och
landsting när det finns ett allmänintresse; detta hindrar
dock inte entreprenadlösningar där så är lämpligt.
Totalentreprenad innebär dock oftast att styrfunktionen
förloras vilket kan vara mycket olyckligt. Man bör också
se till graden av idealitet hos dem som driver verksamheten.
Den kan drivas av en ideell förening eller av deltagarägda
eller brukarägda kooperativ eller slutligen privatägda
sådana. Ser man till verksamhetens storlek så bör en liten
skala eftersträvas. Vidare bör den lokala förankringen
vara så stor som möjligt. Det bör finnas ett klart uttalat
syfte med ett offentligt engagemang. Det kan till exempel
handla om att stödja en miljövänlig produktion, att
upprätthålla en grundläggande samhällsservice, att påverka
konkurrensförhållanden eller att påverka utvecklingen mot
småskalighet och regional balans. När syftet är uppnått kan
det offentliga engagemanget ofta avvecklas. Samhället skall
inte driva företag i enbart vinstsyfte. Om kommunala bolag
säljs bör ägandet spridas bland annat till de anställda och
boende på orten. Offentlighetsprincipen måste införas i
bolag och stiftelser som drivs av kommun och landsting. Att
bilda nya bolag och stiftelser får inte bli en väg att komma
undan insyn. Bolagsbildandet går för närvarande som en
våg inom kommunerna. För att detta skallkunna accepteras
måste insynen i verksamheten finnas kvar. Offentliga
nämndsammanträden utom då sekretess krävs i
personfrågor.
För att den offentliga sektorn skall kunna förändras på
detta sätt krävs att riksdag och regering avreglerar.
Intentionerna i frikommunsförsöket måste därför
permanentas. Riksdag och regering måste ägna sig åt att
ange de nationella målen och åt att analysera om de uppnås
och inte hur kommunerna uppnår dem. De nationella
målen skall inte detaljregleras. Målen kan gälla i vilken
utsträckning natursystem och historiskt arv måste bevaras
eller de kan gälla lägsta standard inom skola och
socialtjänst. Den kommunala miljötillsynen måste sålunda
garanteras en självständig opartisk ställning även gentemot
den egna kommunala verksamheten vilket medför att
denna myndighetsutövning fortfarande måste regleras. Vi
har tidigare krävt i miljöskyddskommittén att frågan om den
kommunala miljötillsynen ses över, och förnyar nu detta
krav då denna problematik kommer på sin spets när den fria
nämndorganisationen genomförs.
De flesta av besluten för en förändring måste fattas i
kommunerna men för att det skall vara möjligt måste
riksdag och regering genomföra sin del av förändringen.
Det utökade kommunala självstyret kräver dock klara
påföljder om kommunerna bryter mot gällande lagar. Här
avvaktar vi emellertid den sittande
kommunalansvarsutredningens förslag.
Utökad beskattningsrätt
Storstadskommunerna står idag inför ökande problem.
Man saknar tillräckliga verktyg för att lösa sina
miljöproblem. Storskalighetens kostnader blir allt mer
påtagliga då miljöfrågorna aktualiseras. Det krävs
ekonomiska styrmedel för kommunerna både för att styra
beteenden och finansiera uppbyggnad av t ex
kollektivtrafik, sopsortering, ekobyggande och andra
resursbevarande kommunala angelägenheter. Sålunda
måste kommunerna få en vidgad beskattningsrätt för att
kunna ta ut miljöavgifter samt rätt att avvika från den så
kallade självkostnadsprincipen.
Miljöavgifterna kan till exempel ha formen av:
kollektivtrafikavgifter av arbetsgivare i kommunen för
uppbyggnad av en infrastruktur i form av ett förbättrat
kollektivtrafiksystem, miljöavgifter på miljöfarlig
verksamhet, miljöavgifter för att påverka bilkörning eller
konsumtion av miljöfarliga produkter, prissättning på
energi som avviker från självkostnadsprincipen för att
påverka konsumtionen och därmed kunna förverkliga
kommunens energiplanering, möjlighet till regional
drivmedelsbeskattning, kommunal fastighetsskatt, med
lägesavgifter.
På detta sätt skulle storstadskommunerna ges
förutsättningar att lösa sina problem.
Möjligheter till ett decentraliserat bistånd
Miljöpartiet anser att det är rimligt att biståndsorganen
på riksnivå tillsvidare behåller den övergripande
planeringen av ansvaret för biståndet. Men svenska
kommuner och landsting bör kunna samarbeta med sina
motsvarigheter i andra länder som man vill solidarisera sig
med och få ökade möjligheter till olika former av
biståndsstöd. En sådan decentralisering inbjuder till
närmare kontakter med u-länderna och bättre förståelse på
alla nivåer i samhället för de globala frågorna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
frikommunförsöket skall permanentas,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
direktvalda kommundelsnämnder,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
speciallagstiftningens omfattning skall minskas inom det
kommunala området,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur den
kommunala miljötillsynen skall kunna regleras enligt vad
som anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
offentlighetsprincipen skall kunna utvidgas enligt vad som
anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
offentliga nämndsammanträden enligt vad som anförts i
motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgad
beskattningsrätt för kommunerna enligt vad som anförts i
motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
möjligheter för kommunerna att avvika från
självkostnadsprincipen,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ny
roll för landsting och kommuner i biståndsarbetet enligt vad
som anförts i motionen.
Stockholm den 22 januari 1991
Claes Roxbergh (mp)
Hans Leghammar (mp)
Inger Schörling (mp)
Anita Stenberg (mp)
Eva Go es (mp)
Åsa Domeij (mp)
Kjell Dahlström (mp)