Vi har nu kommit fram till år 1991 dvs. den tidpunkt då,
enligt riksdagsbeslut, barnomsorgen skall vara fullt
utbyggd. Beslutet innebär att alla barn från 18 månaders
ålder till dess de börjar skolan skall ha rätt till barnomsorg.
För barn till förvärvsarbetande eller studerande föräldrar
innebär rätten heltidsomsorg i familjedaghem, daghem eller
liknande.
Vi kan nu konstatera att målsättningen ännu inte är
uppnådd. Det mesta talar dessvärre för att så inte kommer
att vara fallet vid årets slut heller.
Det finns flera orsaker till att kommunerna har
uppenbara problem med att klara av sin uppgift, försämrad
ekonomi, svårigheter att rekrytera personal m.m.
En annan orsak är de stelbenta regler som gäller för det
statliga stödet och som verkar starkt hämmande på
kommunernas möjligheter att anpassa utbyggnaden efter
behov och efterfrågan.
Man kan inte tala om att det finns valfrihet i vår svenska
barnomsorg så länge som inte en statlig vårdnadsersättning
är införd. De föräldrar som efter det att
föräldraförsäkringen upphört vill klara barnomsorgen
själva på hel- eller deltid får inget ekonomiskt stöd till detta.
Det är en brist som kraftfullt påtalats i flera
opinionsundersökningar.
I kommunerna, där man har att hantera de praktiska
frågorna, uppfattar man bäst svagheterna med gällande
system. Kommunerna har emellertid, som tidigare sagts,
mycket begränsade möjligheter att själva avhjälpa
bristerna.
I en del kommuner har man, för att tillgodose
barnfamiljernas behov, provat att utge en kommunal
vårdnadsersättning.Vid rättslig prövning har detta
emellertid befunnits icke förenligt med den kommunala
kompetensen. Det har bedömts att sådant bidrag kommer i
konflikt med föräldrabalken 6 och 7 kap. där det stadgas att
föräldrar har skyldighet att svara för omvårdnad och
underhåll för sina barn.
Eftersom nöden som bekant är uppfinningarnas moder,
har man i ett par kommuner, Linköping och Uppsala,
utarbetat en modell där dagbarnvårdare också kan få
ersättning för sina egna små barn. Logiskt sett borde
Uppsalamodellen, som den kommit att kallas, vara
oantastlig. Reglerna för barnomsorgen säger ju att barn till
förvärvsarbetande föräldrar har rätt till heltidsplats i
barnomsorgen. Den som är dagbarnvårdare har
obestridligen ett yrke och är förvärvsarbetande. Hennes
barn bör följaktligen omfattas av rätten till barnomsorg som
alla andra förvärvsarbetandes barn.
Modellen har prövats i två kammarrätter, vilka kommit
fram till sins emellan olika domar. Kammarrätten i
Jönköping anförde i sin dom: ''Det saknas således
författningsbestämmelser som ålägger en kommun eller ger
en kommun rätt att betala ut ersättning till föräldrar för
sedvanlig vård av egna barn.''
Uppsalamodellen har emellertid vunnit laga kraft sedan
kammarrätten i Stockholm avslagit besvär över kommunens
beslut. Kammarrätten anför i dom 1988-11-01 bl.a.:
''Föräldern fullgör sina skyldigheter enligt föräldrabalken
genom att betala fastställd avgift för omsorgen ... Under
dessa förhållanden kan den omständigheten att kommunen
väljer att i vissa fall placera dagbarnvårdarens barn i dennes
familjedaghem inte anses strida mot föräldrabalkens
regler.''
De exempel som finns på beslut om kommunala
vårdnadsersättningar/bidrag och liknande och de
domstolsprövningar som förekommit i samband därmed,
visar att rättsläget är oklart. Centerpartiet anser att lagen
skall ändras så att det tydligt framgår att kommunerna äger
rätt att utbetala kommunala vårdnadsersättningar. Ett
sådant beslut ligger i såväl barnfamiljernas som samhällets
intresse av att målet för barnomsorgen kan förverkligas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgning
av den kommunala kompetensen så att det klarläggs att
kommuner äger rätt att utge vårdnadsersättning.
Stockholm den 21 januari 1991
Rosa Östh (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Bengt Kindbom (c)
Martin Olsson (c)
Stina Eliasson (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Anders Svärd (c)
Birger Andersson (c)
Kjell Ericsson (c)