med anledning av prop. 1990/91:117 En ny kommunallag
Vänsterpartiet anser att den kommunala självstyrelsen
är av grundläggande betydelse för det demokratiska
statsskicket i Sverige. Det demokratiska inflytandet och
därmed den politiska kontrollen över den kommunala
verksamheten måste bevaras och vidareutvecklas.
Vänsterpartiet är starkt kritiskt till de allt vanligare
strävandena att -- med ekonomin som täckmantel -- rusta
ned, avlöva och minska den politiska organisationen, dvs
försök till avdemokratisering.
Det är viktigt att det finns det antal förtroendevalda som
krävs för att -- med förankring hos medborgarna och i de
politiska partierna -- förstå verksamheterna och inneha
kunskap så att de kan fatta de beslut som uppdraget som
folkvalda kräver. Alternativet vore ökat beroende av
experter och tjänstemän.
Nämnder och styrelser får allt större betydelse i den
kommunala organisationen. Det krävs att dessa inte ges en
beslutsfunktion som generellt baseras på färre
förtroendevalda. Det är också viktigt med en
tillfredsställande politisk representation från olika partier i
nämnder och styrelser.
Alternativet vore att fjärma sig från den medborgarvilja
som kommer till uttryck i allmänna val.
De förtroendevalda har en central roll i utvärderingen av
kommunala verksamheter. Det måste i detta sammanhang i
lika hög grad vara fråga om kvalitet, prestation och
servicenivå som en rent ekonomisk uppföljning. Det
grundläggande måste vara att den kommunala
verksamheten styrs av invånarnas behov.
De allt större inslagen av marknadsekonomi inom
kommunsektorn innebär ett hot mot samordning och
planering, mot arbetarrörelsens mål att samhället ska
ansvara för gemensamma nyttigheter och mot
utgångspunkten att denna samhälleliga verksamhet ska
tillgodose människors behov på lika och rättvisa villkor.
Försöken att införa ekonomisk konkurrens --
marknadsekonomiska köp- och säljmodeller -- inom den
kommunala verksamheten, mellan verksamheter och
förvaltningar liksom mellan individer måste avvisas.
Detsamma gäller beställare-utförare-modellen, som
bygger på ett företagsekonomiskt synsätt och som
förutsätter privata alternativ på befintliga och nya områden.
Kommunen skall vara invånarnas gemensamma och
solidariska organisation. Detta betyder avvisande av
privatisering som metod att lösa kommunernas problem.
Det kan finnas praktiska skäl -- tillfälliga behov eller
tjänster som behöver specialkunskaper -- för att lägga ut
vissa verksamheter på entreprenad, men i allmänhet är det
bättre för kommunen att satsa på egen framställning av de
nyttigheter som erfordras.
Utgångspunkten när det gäller samhälleliga åtaganden
är att plånboken inte skall styra. Målet är att alla, oavsett
ekonomisk situation, skall ha lika rätt till vård, omsorg,
utbildning och social trygghet.
De som önskar en privat eller marknadsekonomisk
hushållning i samhället har alltid ställt krav på höga avgifter,
som får till följd att de som kan betala får tillgång till
service -- andra icke.
Folkrörelse- och arbetarrörelsepartierna har ständigt
hävdat det motsatta: principen om allas rätt och därmed
kollektiv finansiering via skatt istället för
avgiftsfinansiering.
Kommunernas och landstingens befogenheter
Lagen om rätt för kommun och landstingskommun att
lämna internationell katastrofhjälp borde införas i
kommunallagen. Ett syfte med den nya kommunallagen är
att den skall vara mer informativ än den nuvarande
lagstiftningen är. Beträffande denna lag väger
informationsintresset så tungt att den bör införas i
kommunallagen, något som för övrigt
kommunallagsgruppen rekommenderat.
Sydafrikalagen bör utvidgas så att kommuner och
landsting ges möjlighet att fatta beslut om att ej sluta avtal
med företag som har affärsrelationer med Sydafrika. Detta
skulle även gälla dotterbolag till sådana företag.
I Sverige råder enighet om avståndstagande från
kränkningar av mänskliga rättigheter. Medborgarna får via
massmedia och i kontakter med nya invandrargrupper
större kunskaper och därigenom ökat engagemang när det
gäller världspolitiska händelser. Behovet av att kunna ge
uttryck för sina åsikter ökar också.
Kommunala opinions- och solidaritetsyttringar med
anknytning till andra länder har tidigare i princip ansetts
falla utanför den kommunala kompetensen. Utrikes-,
handels- och biståndspolitik har ansetts vara en
angelägenhet uteslutande för riksdag och regering. Sådana
yttringar, t.ex. att kommuner förklarar sig som
kärnvapenfria zoner, har också ansetts sakna samband med
den egna kommunen och därför strida mot den s.k.
lokaliseringsprincipen.
Med tanke på intresset för en ökad decentralisering i
samhället och det ökade politiska engagemanget hos
medborgarna är detta synsätt förlegat. Kommunernas och
landstingens befogenhet bör utvidgas på detta område.
Lagen om katastrofhjälp borde också medge rätt till
kommun och landsting att lämna sådan i form av
ekonomiskt stöd. Förslaget till begränsning av insatser till
utrustning och tjänster, som kommunen kan avvara, är
alltför restriktivt.
Kommunerna och landstingen borde också få ökade
befogenheter att medverka i internationella projekt av
solidaritets- och biståndskaraktär.
Självkostnadsprincipen
Vänsterpartiet anser att självkostnadsprincipen bör
avskaffas i kommunal verksamhet som är konkurrensutsatt.
I vissa verksamheter är det av stor vikt att det blir möjligt
att generera överskott, som kan användas för framtida
investeringar.
Det kommunala partistödet
I motsats till vad regeringen föreslår bör partistödet
bestå av en fast och en rörlig del efter förebild av det
partistöd som utgår till de partier som är representerade i
riksdagen.
Kommunernas och landstingens organisation
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att
kommuner och landsting bör ges möjlighet att organisera
sin verksamhet på ett friare sätt. Huvudprincipen bör vara
att kommunerna själva får bestämma hur de vill fördela sina
uppgifter på olika kommunala nämnder.
Miljö- och hälsoskyddsnämnd bör dock vara obligatorisk
i varje kommun. Kommunerna har från och med 1 juli
1989 fått en förstärkt roll och ett eget ansvar ang.
miljöskyddsarbetet. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har
en myndighetsfunktion och även en polisiär roll inom
miljöområdet. Om dessa nämnder sammanslås med
exempelvis byggnadsnämnder kan oförenliga funktioner
förläggas i samma nämnd, vilket inte är acceptabelt. Miljö-
och hälsoskyddsnämnd bör vara obligatorisk även i
fortsättningen.
Kommunala företag
Propositionens förslag om insyn för allmänhet och
förtroendevalda i de kommunala företagen är otillräckliga.
I de företag som är helägda av kommun eller landsting
bör offentlighetsprincipen enligt 2 kap.
tryckfrihetsförordningen gälla. En utredning bör
tillsättas med direktiv att lägga fram förslag om detta.
I delägda företag bör alltid gälla att fullmäktige skall få
yttra sig innan beslut i verksamheten som är av principiell
beskaffenhet eller annars av större vikt fattas. Detta bör
gälla även principiella frågor rörande den löpande driften.
Också i helägda företag måste fullmäktige få yttra sig i dessa
fall.
Det är av stor vikt att fullmäktigeledamöterna får rätt att
interpellera styrelseordföranden i kommunala företag.
Härigenom stärks den demokratiska insynen och kontrollen
av de kommunala företagen.
De förtroendevalda
I propositionen 4 kap. 11
§ föreslås att förtroendevalda skall ha rätt till den
ledighet från sina anställningar som är erforderlig för de
kommunala uppdragen. På denna punkt sker ingen
förändring i förhållande till nu gällande kommunallag.
Lagen ger inget direkt stöd för att en förtroendevald som
har anställning med skifttjänstgöring har rätt till ledighet
från ett nattskift som följer direkt efter utfört uppdrag som
förtroendevald. Ledighetsregelns utformning innebär att
den stora grupp på arbetsmarknaden som har skiftarbete är
beroende av sin arbetsgivares godkännande om han eller
hon skall ha möjlighet att åta sig kommande
förtroendeuppdrag på människovärdiga villkor. Mot
bakgrund av den vikt som tillmäts ett ökat politiskt
engagemang hos medborgarna måste sådana förhållanden
anses oacceptabla. Erforderlig ledighet för politiska
förtroendeuppdrag, även med hänsyn till skiftarbetandes
villkor, måste garanteras genom en ändring av denna
bestämmelse.
Regeringen föreslår nya regler om ersättning till
förtroendevalda om rätt till skälig ersättning för förlorad
arbetsinkomst. I motsats till regeringen anser vänsterpartiet
att ersättningsnormerna av rättviseskäl bör vara enhetliga
för hela riket samt baseras på principen lika arvode för lika
uppdrag.
De mindre partiernas insyn
Regeringen underlåter att lägga fram förslag om att
partier som är företrädda i fullmäktige, men ej i styrelsen,
skall ha rätt att låta en representant för partiet vara
närvarande vid styrelsens sammanträden.
Kommunallagskommittén hade en annan uppfattning i
denna fråga. Kommittén sade bl.a.:
Vidden av det politiska handikapp som brist på
representation i t.ex. styrelsen innebär framgår av att alla
fullmäktigeärenden skall beredas med styrelsen som sista
beredningsinstans. I princip kan således ett mindre parti
utan representation i styrelsen inte framlägga egna förslag
t.ex. vid behandlingen av budgeten på grund av
beredningstvånget. De måste i stället inrikta sig på motions-
och frågeinstituten för sitt förslagsställande om nya
verksamheter, vilket gör att partiet inte blir jämbördigt med
andra partier som haft möjlighet att lägga sina förslag och
den vägen också få större tyngd bakom yrkandena.
Enligt vår mening är det rimligt att lagstiftningsvägen
åstadkomma vissa förbättringar när det gäller möjligheten
att ha observatörsplatser. En ökad insyn för de mindre
partierna har utan tvivel sin största betydelse i samband
med budgetberedningen i styrelsen.
Vi är dock beredda att gå ett steg längre och föreslår
därför att företrädare för de mindre partierna genom stöd i
kommunallagen får rätt att närvara vid styrelsens
sammanträden över huvud taget. Denna rätt bör, för att inte
bli helt illusorisk, kombineras med en rätt att delta i
överläggningarna; dock inte i besluten. De bör också ha rätt
att få sin mening antecknad i protokollet. Detta kan
underlätta för partierna när det gäller ett ärendes vidare
behandling i fullmäktige. Om företrädaren för partiet redan
i styrelsen har gett uttryck för en viss ståndpunkt, som har
antecknats, behöver det inte betraktas som ett nytt ärende
om ståndpunkten drivs vidare i fullmäktiges behandling.
Vänsterpartiet ansluter sig helt till de ståndpunkter
kommunallagskommittén intagit i denna fråga. Det är av
utomordentlig vikt att mindre partier får närvarorätt, rätt
att delta i överläggningarna och få sin mening antecknad i
protokollet vid styrelsens sammanträden.
Proportionalitetsprincipen kommer genom att
nämnderna troligen blir färre i framtiden att i allt fler fall
utestänga mindre partier från nämnderna. Småpartier, som
ej genom proportionalitetsprincipen vinner representation i
nämnder, bör därför ges obligatorisk närvarorätt i dessa.
Om riksdagen avslår förslaget om närvarorätt för mindre
partier i kommunstyrelsen ställs mindre partier i realiteten
utanför det viktiga budgetarbetet i vissa kommuner. De är
ofta förhindrade att få sina alternativ prövade. De har inte
tillfälle att delta i budgetberedningen och där framlägga
förslagen och de kan förvägras få sina alternativ prövade vid
fullmäktiges budgetbehandling. Samma partier kan likväl
ha avgörandet vid fullmäktiges omröstning om olika
alternativ, utan att ha kunnat påverka utformningen av
budgetalternativen eller ens ha fått insyn i ärendet.
Vad som här anförts om kommunerna torde äga giltighet
även för landstingen.
Därför bör partier som ej är representerade i
kommunstyrelsen få lägga förslag i fullmäktige utan
beredningstvång. Särskilt betydelsefullt är detta när det
gäller budgetbehandlingen.
I propositionen föreslås en väsentlig utvidgning av det
delegeringsbara området. Vänsterpartiet kan inte godta att
förvaltningschefer får vidaredelegera till andra anställda.
Vidaredelegering kan leda till oklara ansvarsförhållanden.
Delegering bör alltid ske direkt till dem som skall fatta
beslut i det delegerade ärendet, t.ex. personalgrupper.
Vänsterpartiet anser i likhet med riksdagens
ombudsmän att anmälningsskyldigheten av
delegationsbeslut även i fortsättningen bör vara
lagreglerad. De vidgade möjligheterna till delegering gör
det angeläget att nämndernas grundläggande ansvar för
verksamheten klart markeras. En sådan
anmälningsskyldighet kan rimligen inte vara särskilt
betungande.
Bordläggning i nämnd
Det föreliggande förslaget till ny kommunallag innebär
genom den vidgade delegationsrätten och det
decentraliserade ansvaret att fler beslut kommer att tas i
nämnderna och inte föras upp till fullmäktige för beslut.
Vidare införs röstplikt för nämndledamöter vid beslut som
gäller myndighetsutövning.
Vänsterpartiet anser därför att den ovan beskrivna
rätten till bordläggning för en minoritet bör utvidgas att
gälla alla nämnder och styrelser.
I de flesta kommuner villfars regelmässigt en ledamots
begäran om bordläggning, men i vissa kommuner där
samarbetsklimatet fungerar sämre händer det att
minoriteten nekas bordläggning.
Vänsterpartiet anser att en tredjedel av de närvarande
ledamöterna i en nämnd skall ha rätt till
minoritetsbordläggning.
Den kommunala beskattningsrätten
Enligt kommittédirektiven borde den nya
kommunallagen utformas så, att den medverkar till att
stärka de förtroendevaldas ställning. Vidare bör den präglas
av stor frihet för kommuner och landsting att själva
organisera sin verksamhet. Det kommunala skattestoppet
motverkar dessa målsättningar och innebär ett stort ingrepp
i det kommunala självstyret.
Den kommunala beskattningsrätten bör därför utredas
särskilt med utgångspunkt från att kommunerna skall ha en
reell och säkerställd möjlighet till beskattning.
Regeringsformens bestämmelser i 1 kap.
7
§ och 8 kap.
5
§ om den kommunala beskattningen bör ses över i
enlighet med denna målsättning.
Turistbefogenhetslagen
I propositionen föreslås inga ändringar i lagen om vissa
kommunala befogenheter beträffande turistområdet.
Vänsterpartiet anser liksom kommunallagsgruppen och
kommunallagskommittén att denna lag bör göras tillämplig
även på landstingen. Landstingen har ju redan vissa
befogenheter på området med stöd av den grundläggande
allmänna kompetensbestämmelsen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovsstyrning av den
kommunala verksamheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avdemokratisering med
ekonomin som täckmantel,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
införande av katastrofhjälpslagen i kommunallagen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
utvidgning av Sydafrikalagen i enlighet med vad i motionen
anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
utvidgning av den kommunala kompetensen att genomföra
opinions- och solidaritetsyttringar,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att även
ekonomiskt stöd skall kunna ges med stöd av
katastrofhjälpslagen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
utvidgning av den kommunala kompetensen för medverkan
i internationella projekt av solidaritets- eller
biståndskaraktär,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om självkostnadsprincipen,
9. att riksdagen beslutar att partistödet skall bestå av dels
en fast, dels en rörlig del,
10. att riksdagen beslutar att miljö- och
hälsoskyddsnämnd obligatoriskt skall finnas i alla
kommuner,
11. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att lägga fram förslag om att
offentlighetsprincipen skall gälla i företag som är helägda av
kommun eller landsting,
12. att riksdagen beslutar om yttranderätt för fullmäktige
innan beslut i delägda företag av principiell beskaffenhet
eller av större vikt, i principiella frågor även rörande den
löpande driften,
13. att riksdagen beslutar om rätt för kommun- och
landstingsfullmäktigeledamöter att interpellera
styrelseordföranden i kommunala företag,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om rätt till
ledighet från anställningen för kommunalt förtroendevalda
i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ersättning till förtroendevalda för förlorad arbetsinkomst i
enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen beslutar att mindre partier skall ha
närvarorätt i styrelser och nämnder,
17. att riksdagen -- om yrkande
16 avslås -- beslutar att partier som ej är representerade
i kommunstyrelse skall ha rätt att lägga förslag i fullmäktige
utan beredningstvång,
18. att riksdagen avslår 6
kap. 37
§ om vidaredelegering i regeringens lagförslag,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om delegering direkt till dem som
skall fatta beslut i det delegerade ärendet,
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
lagreglerad anmälningsskyldighet av alla delegationsbeslut,
21. att riksdagen beslutar att ett ärende skall bordläggas
om minst en tredjedel av närvarande ledamöter i en nämnd
begär det,
22. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att utreda den kommunala
beskattningsrätten och se över regeringsformens
bestämmelser i detta ämne för att åstadkomma att
kommunerna skall ha reell och säkerställd möjlighet till
beskattning,
23. att riksdagen beslutar om utvidgning av
turistbefogenhetslagen att även omfatta landstingen.
Stockholm den 15 april 1991
Lars Werner
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Bertil Måbrink (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Annika Åhnberg (v)
Bo Hammar (v)