med anledning av prop. 1990/91:117 En ny kommunallag
I propositionen föreslås att kommuner och landsting ges
ökad frihet att bestämma vilka nämnder som skall finnas för
att fullgöra uppgifterna på de specialreglerade områdena
och att bestämma om deras verksamhetsområden och
inbördes förhållanden.
Tanken att kommuner och landsting skall få större frihet
att bestämma över sin organisation delas av de flesta;
ändock finns det skäl att varna för en del komplikationer
och risker vid en omorganisering.
Runt om i landet pågår översyner och förändringar av
det politiska arbetet i kommuner och landsting. Jag tycker
att förutsättningarna för och inriktningen av dessa
översyner förtjänar en kritisk granskning.
Tendenserna i dagens diskussioner utgår från ganska
snäva ekonomistyrningsmodeller och tar sig uttryck i förslag
som att reducera antalet politiker, slakta i
nämndorganisationen, göra politikern till en renodlad
beställare m.m.
Den allmänna debatten om den offentliga sektorn under
1980-talet har i hög grad handlat om decentralisering,
minskat sektorstänkande samt önskan om en politisk
organisation med stark lokal förankring och närhet till
medborgarna för att kunna se behoven ute i verkligheten.
Omfattande försök och införandet fullt ut av lokala organ i
form av kommundelsnämnder eller primärvårdsnämnder
har gjorts på många håll. Örebro kommun och Skaraborgs
läns landsting var tidigt ute i den riktningen. Bristerna i den
renodlade lokalmodellen har varit: svårt att samordna,
ökade administrativa kostnader som inte kunnat hämtas
hem i ökad samordningseffektivitet i den direkta
verksamheten, bestående strider mellan de lokala
nämnderna och kvarvarande centrala facknämnder.
Trenden idag 1991 är den rakt motsatta: centralisering --
även om få säger det rent ut. Förslag läggs fram om
dramatiskt nedskuren nämndorganisation, fler ärenden och
ansvarsområden läggs på kommunstyrelser och
förvaltningsutskott. Centraliseringen döljs i form av
uttalanden om att stärka fullmäktigeförsamlingarnas
ställning och tillskapandet av diverse organ utan egen
beslutsfunktion inriktade på kontaktverksamhet.
Jag har inte träffat någon som har ett vanligt arbete vid
sidan av sina politiska uppdrag, som tycker att det är bättre
arbetsformer eller lättare att göra sin stämma hörd i
fullmäktige/landstingsmöte eller kommunstyrelse/FU
jämfört med arbetet i en nämnd. En nedmontering av
nämndorganisationen kräver alltså fullständigt
grundläggande förändringar i arbetsformerna i Kf/Lt och
KS/FU.
Jag tror att 1990-talets politiska organisation måste
innehålla ett både--och, såväl en fungerande samordning
som en lokal förankring. Jag tror också att vi behöver
bibehålla antalet parlamentariskt politiskt engagerade.
Färre politiker betyder inte automatiskt mindre
demokrati, det handlar också om hur de förtroendevalda
utövar politik. Men ju fler politiker, desto större kontaktyta
mot allmänheten.
I propositionen på sid 7 redogöres för hur
kommunsammanläggningarna minskade antalet ordinarie
förtroendeuppdrag i kommunerna från ca 120 000
i mitten av 1960-talet till 42 000
år 1974. Enligt uppgifter från riksdagens
utredningstjänst finns i dag
(1991) 45 486
ordinarie förtroendeuppdrag i fullmäktige och
nämnder.
Oavsett val av arbetsformer och politisk organisation på
1990-talet måste de olika politiska partierna intressera sig
mera för den enskilde förtroendevalde.
I dag och troligen några år framöver ser vi en svag
ekonomisk tillväxt och kan inte heller öka den offentliga
sektorns relativa andel. Offentlig verksamhet måste inför
framtiden utvecklas i takt med hur ekonomin i övrigt
förändras. Att möta behov och problem genom
omfördelning, vilket blir slutsatsen, är ett långt mera
arbetsamt sätt än att fördela en växande kaka! Det kräver
ett brett politiskt pedagogiskt opinionsarbete, dvs många
människor måste engageras i politiken så att politikerna inte
upplevs som ''dom'', sittande långt från verkligheten.
Angående diskussionen om att göra politikern till en
renodlad beställare finns det skäl att se upp med den nya
tidens beställarorganisation. Det finns risk för att
kommunpolitikernas ansvar för helhetssyn och långsiktigt
god planering, hushållning med resurser etc. blir lidande.
Det är viktigt att uppmärksamma att kommunens
verksamhet inte är så likformig att modellen som är på
modet är lämplig att applicera helt igenom.
Exempelvis plan- och bygglagens regler och intentioner,
om det nya sättet att bedriva fysisk planering som utgår från
att både ansvarskänsla och kompetens finns hos
kommunen. Hanterad i beställarorganisationen omvandlas
planeringen, som är en process där alla berörda
medverkar, till en produkt där genvägar i
lagstiftningen betraktas som värdefulla eftersom de kan
medföra ekonomiska besparingar i framtagandet av själva
plandokumentet. Entreprenadförfarandet är direkt
olämpligt i de flesta planeringsfrågor, fysiska eller
verksamhetsövergripande, som förutsätter omfattande
kunskaper om lokala förhållanden och som bygger sina
förslag på politiska prioriteringar i olika valsituationer, t.ex.
PBL:s översiktsplan, det kommunala
bostadsförsörjningsprogrammet eller kanske rent av
kommunens ekonomiska planering.
Vad jag ovan har redovisat är de risker som jag har velat
påtala inför en alltför snabb omorganisering i kommuner
och landsting i och med att nämnd-obligatoriet slopas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den kommunala
förtroendemannaorganisationen.