Både TV-utredningen och radioutredningen har
diskuterat möjligheten att den nya mediebilden kan föra
med sig strängare krav på kontrollen av att de radiorättsliga
reglerna efterlevs. Den diskussionen är inte avslutad i och
med att förslaget till yttrandefrihetsgrundlag (proposition
1990/91:64) antas. I 7 kap. 4§ YGL håller man öppet för
kommande slutsatser i vanlig lag.
En sådan ordning är nödvändig inför de förestående
radiorättsliga övervägandena. Men grundlagsskyddets
värde i det berörda avseendet bestäms givetvis av hur stora
öppningar som medges. Därför måste de prövas
eftertänksamt.
Hittills har radionämndens befogenheter begränsats till
att granska och uttala sig om efterlevnaden av de
föreskrifter och villkor som gäller för sändningarna. 7 kap.
4§ YGL medger att nämnden -- eller dess motsvarighet --
dessutom utrustas med befogenheten vid vanlig lag att
förelägga den sändande att följa föreskrifterna eller
villkoren; ett föreläggande kan förenas med vite.
Frånvaron av andra sanktioner än straff och skadestånd
för yttrandefrihetsbrott är, som radiolagsutredaren påpekar
(SOU 1990:7 s. 244), en kärnpunkt i det tryckfrihetsrättsliga
systemet, som radioansvarighetslagen har modellerats
efter. Han finner därför att det är en grannlaga uppgift att
överväga frågan om sanktioner mot överträdelser av
radiorättsliga regler.
En ytterligare sanktionsmöjlighet följer förstås, som
utredaren också noterar, med koncessionssystemet,
nämligen möjligheten att i förtid säga upp avtalet med ett
programföretag. Men som framgår av specialmotiveringen
till den aktuella bestämmelsen har man ansett att en
förändring av nämndens uppgifter kan komma att visa sig
behövlig i framtiden, om mångfalden av radio- och TV-
kanaler tilltar och Sverige samtidigt skall kunna
upprätthålla sina folkrättsliga åtaganden enligt den
europeiska konventionen om gränsöverskridande television
utan att behöva tillgripa så långtgående sanktioner som
indragning av rätten till fortsatt sändningsverksamhet.
Jag vill för min del inte utesluta att ett behov av en sådan
nyansering av sanktionsmöjligheterna kan uppkomma.
Men jag finner det besvärande om samma instans som har
eller får till uppgift att fortlöpande efterhandsgranska sända
program och avge utlåtanden om deras förenlighet med
föreskrifter och andra villkor också skulle kunna utfärda
vitesförelägganden.
Om man vid en kommande lagstiftning finner det
nödvändigt att använda sig av vite vid överträdelser av
koncessionsregler bör enligt min mening
vitesförelägganden tillkomma i annan ordning, vid påstådda
missbruk av yttrandefriheten som inte gäller reklam eller
sponsring efter prövning av domstol med tillgång till jury.
Det är också så som utdömande av vite skall få ske enligt
bestämmelsen. Nämndens roll bör vara anmälarens.
Jag menar att 7 kap 4
§ YGL bör utformas enligt följande.
I lag får föreskrivas att en nämnd vars sammansättning
är bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit
ordinarie domare skall granska om radioprogram, som
någon har sänt på annat sätt än genom tråd, står i
överensstämmelse med de föreskrifter eller andra villkor
som gäller för sändningarna. En sådan nämnd skall uttala
sin mening om hur föreskrifterna eller villkoren har följts. I
lagen får föreskrivas att den sändande kan föreläggas att
följa föreskrifterna eller villkoren. Ett föreläggande får
förenas med vite. Frågor om ansvar för
yttrandefrihetsbrott, om vitesföreläggande och om
utdömande av vite prövas alltid av domstol enligt 3 kap. 5
§. Frågor om vitesföreläggande och utdömande av vite
upptas på ansökan av nämnden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att 7 kap. 4
§ YGL skall ha den i motionen angivna lydelsen.
Stockholm den 25 januari 1991
Karl-Göran Biörsmark (fp)