Ett fritt och öppet samhälle förutsätter fria media. Det
är en självklar ståndpunkt för alla anhängare av ett
demokratiskt styrelseskick. Vi blir i Sverige upprörda när
tidningar förbjuds och när radio- och TV-stationer besätts,
var i världen det än förekommer. Utvecklingen i våra
grannländer Estland, Lettland och Litauen visar vilken vikt
makthavarna i en diktatur lägger vid kontrollen av radio-
och TV-stationer.
I Sverige intar tidningarna en självklar roll som fria och
oberoende förmedlare av information. Genom
tryckfrihetsförordningen garanteras medborgarna rätt att i
det tryckta ordets form framföra sina ståndpunkter och
förmedla nyheter och andra meddelanden. Den fria pressen
har en viktig roll som nyhetsförmedlare och granskare av
makten. I grund och botten finns det ingen anledning att ur
principiell mening betrakta andra media på ett annorlunda
sätt. Största möjliga yttrande- och informationsfrihet inom
givna tekniska förutsättningar måste var målet för alla
media i samhället.
Både i västvärlden och i de från kommunismen befriade
östländerna har denna inställning motiverat en avreglering
av etermedia. Etableringsfrihet, mångfald och verklig
yttrandeoch informationsfrihet har åstadkommits.
Sverige avviker från detta mönster. Socialdemokraterna
har inte uppvisat det minsta intresse av att öka mångfalden
eller att realisera tryckfrihetens principer inom etermedia.
Traditionellt har man i stället ansett det viktigast att kunna
ha en samlad kontroll över våra viktigaste etermedia.
Diskussionen om reklam i TV, som fördes vid den
socialdemokratiska partikongressen, syftade inte till att
skapa förutsättningar för fler TV-kanaler utan att skapa nya
finansiella medel.
Etermediapolitiken präglas av ett regleringstänkande
och förmynderi som inte borde höra hemma i ett
demokratiskt land. Fortfarande ges den exlusiva rätten att
sända radio och TV till ett företag som Sveriges Radio som
visserligen inte är statsägt men vars existens är avhängig av
ett avtal med svenska staten.
Monopolets anhängare döljer sig bakom resonemang
om att ''public serviceuppdraget'' ger en särskild legitimitet
åt Sveriges Radios radio- och TV-sändningar. Man hävdar
att en brist på frekvenser motiverar ett upprätthållande av
monopolet.
Det kan visserligen finnas skäl att upprätthålla några
rikstäckande radio- och TV-kanaler som inte är
reklamfinansierade men lika lite som det finns anledning att
ge staten eller ett statskontrollerat företag monopol på
tidningsutgivning kan radio- och TV-monopolet nu
motiveras. Den tekniska utvecklingen har undanröjt
hindren.
Det är endast i diktaturer förmedlingen av information
är en statlig angelägenhet. Den som påstår sig vara
anhängare av det fria och öppna samhället kan därför inte
med bibehållen trovärdighet försvara radio- och TV-
monopolet. Därför måste etableringsfriheten utsträckas
från det tryckta ordet till att även omfatta etermedia.
Kraven på en stärkt yttrandefrihet är i sig det viktigaste
argumentet för etableringsfrihet inom radio och TV.
2. Inled avregleringen i Storstockholmsområdet
Storstockholmsområdet är Sveriges mest tätbefolkade
område. Här finns en stor mångfald inom arbetsliv, kultur-
och näringsliv. Det stora befolkningsunderlaget bidrar till
att det är möjligt att upprätthålla en hård och stimulerande
konkurrens mellan såväl morgontidningar som kvällspress.
Det kan med fog hävdas att få delar av Sverige är så
präglade av mångfald och konkurrens som
Storstockholmsområdet. Ett viktigt undantag finns
emellertid och det gäller liksom i övriga landet bristen på
verklig konkurrens inom etermedia.
Med den starka efterfrågan på ett varierat nyhets- och
kulturutbud lämpar sig Stockholm ovanligt väl för en
inledning av etermedias avreglering. Genom ett effektivt
användande av befintligt frekvensutrymme och
ianspråktagande av modern teknik kan frekvenser erbjudas
20 till 30 radiostationer i Storstockholmsområdet. För att
finansiera sändningar och avgifter måste radiostationerna i
dessa situationer tillåtas använda den enda möjliga
intäktskällan, nämligen reklamintäkter. Vi skulle i
Storstockholmsregionen kunna få se inte bara de snabbaste
utan också de största konsekvenserna av en fri radio och
TV.
3. Privatisera Radio Stockholm
Förutom riksradions tre olika typer av radiokanaler, som
med sina nischer kompletterar varandra och inte
konkurrerar med varandra, finns i Stockholms län den
lokala radiostationen Radio Stockholm, som i likhet med
övriga lokalradiostationer ägs av Sveriges Radios
dotterbolag Sveriges Lokalradio. I praktiken finns det bara
en kanal av fyra olika programformer i regionen.
Radio Stockholms verksamhetsområde är inte följden av
att lyssnarna efterfrågat en station med räckvidd från
Nynäshamn i söder till Norrtälje i norr. Radio Stockholm
skall enligt ett politiskt belslut täcka en region som inte är
en naturlig enhet för radio och TV. Det har också fått till
följd att särskilda sändningar förekommit, på egna
frekvenser, från Södertälje under beteckningen Radio
Södertälje och från Norrtälje under beteckningen Radio
Stockholm--Roslagen.
Den ansträngda ekonomin för Radio Stockholm gör
emellertid att Radio Södertälje kommer att avvecklas, ett
öde som redan sommaren 1989 drabbade Radio
Stockholm--Roslagen. Fortsättningsvis kommer endast
mindre nyhetsredaktioner att finnas i Södertälje och
Norrtälje. Deras material kommer att sändas i Radio
Stockholm. Den nuvarande monopolstrukturen motverkar
därmed en lokal radio som är anpassad efter länets
varierande lokala förutsättningar och de variationer som
dessa medför vad gäller lyssnarnas efterfrågan.
Ett första steg mot en avveckling av radiomonopolet i
Storstockholmsregionen vore att Radio Stockholm såldes
till olika intressenter, företrädesvis de anställda vid
stationen. Stationens verksamhetsområde kan därefter
anpassas till den efterfrågan som finns men väsenligt är att
andra fristående stationer ges möjlighet att konkurrera
inom samma räckvidd. Lämpligen genomförs en
professionell värdering, varefter de anställda ges möjlighet
att teckna aktier. De aktier som eventuellt inte tecknas av
de anställda bör utbjudas på marknaden. Radio Stockholm
ges i samband med försäljningen rätt till reklamfinansiering
samtidigt som finansieringen genom licensintäkter upphör.
Huvudprincipen skall vid denna avreglering vara att
inom alla sändningsområden skall frekvenser upplåtas för
minst två radiostationer. Därmed uppnås nödvändig
konkurrens.
4. Frekvenser till nya stationer
Sveriges Radio har i en skrivelse till riksdagen den 16
november 1990 föreslagit lösningar på vad som betraktas
som ljudradions stora framtidsproblem: Frekvensbristen
och radiosändningarnas otillräckliga ljudkvalitet.
Skrivelsen handlar emellertid inte i första hand om att lösa
ljudradions problem utan om att tillförsäkra företaget
Sveriges Radio nya frekvenser och ett fortsatt monopol.
Det är korrekt att det för närvarande, under vissa
förutsättningar, kan råda frekvensbrist åtminstone på det
som kallas FM-bandet. Det gäller speciellt i
Stockholmsregionen, där många frekvenser enbart
utnyttjas av närradion under mindre än hälften av dygnets
timmar. En del av bandet (104--108
MHz) används emellertid i Sverige för militära ändamål.
Denna del kommer att frigöras för rundradio den 1 januari
1996. För närvarande används bandsegmentet i mycket
ringa utsträckning.
Förbättringarna för ljudtekniken till följd av
genomslaget av digitalljudinspelning (CD-tekniken) har lett
till önskemål om högre ljudkvalitet i radiosammanhang.
Europeiska Rundradiounionen (EBU) och det europeiska
utvecklingssamarbetet EUREKA har utvecklat ett system
för digital ljudradiosändning, DAB. Nu föreligger systemet
på prototyp- och demonstrationsstadium.
Sveriges Radio önskar i sin skrivelse att FM-bandet 104--
108 MHz skall reserveras för digital ljudradiosändning i
Sveriges Radios regi. Avsikten är att redan från i år driva
försökssystem och att övergång skall ske till reguljära
sändningar år 1996.
Även om DAB inte kan nå konventionella mottagare,
utan kräver ny mottagarutrustning, finns det all anledning
att välkomna den nya tekniken. Den ger goda möjligheter
att i framtiden markant öka antalet frekvenser. En
förutsättning för att den nya tekniken skall kunna användas
i stor skala är emellertid att volymerna på antalet mottagare
blir sådan att massproduktion kan ske av mottagare. Om
Sverige ensamt utnyttjar denna del av FM-bandet för försök
med DAB-sändning medför det en hög mottagarkostnad
som troligen kraftigt kan begränsa allmänhetens intresse
och därmed försena introduktionen av den nya tekniken.
DAB-försöken bör i stället förläggas till samma delar av
TV-banden som i övriga Europa. Då kan dessutom FM-
bandet 104 till 108 MHz frigöras för konventionell FM-
rundradio. Om Sveriges Radio fick rätt att använda FM-
bandet 104 till 108 MHz skulle detta leda till att
expansionsrummet för oberoende stationer försvinner på
denna del av bandet. Sveriges Radio måste acceptera att
dess behov vägs emot kraven på etableringsfrihet för andra
som önskat driva radiostationer. Den förbättrade
frekvensekonomi som DAB-försöken kommer att ge bör
användas till att möjliggöra etablering av fristående
radiostationer utanför Sveriges Radio.
När det gäller det tillgängliga FM-bandet i övrigt (87--
104
MHz) kan konstateras att möjligheterna är begränsade
att starta nya stationer främst i Stockholms innerstad. I
normala fall kan lika starka sändare i samma område tas
emot om de separeras ca 500 KHz. Om en sändare är
starkare måste avståndet öka. Det är främst äldre
mottagartyper som ställer detta krav. På var sida av de
regionala sändarna ''skyddas'' därför de starka regionala
sändarna av P1--P3 och Radio Stockholm samt
utlandsprogrammet av 800 KHz. Försök pågår att minska
detta skyddsområde till 500--600 KHz på var sida av
sändarna. Denna modifiering av kvalitetskraven, som
främst skulle påverka äldre mottagare, skulle i Stockholms
innerstad kunna ge möjlighet för minst åtta ytterligare
sändare av nuvarande närvarotyp.
Utanför Stockholms innerstad är förhållandena
gynnsammare eftersom trängseln är mindre. Där är
möjligheterna större att omgående starta fler stationer.
Väsentligt att komma i håg i sammanhanget är att tillgången
på frekvensspektra (antalet sändare som får plats på ett
fixerat frekvensband) till stor del är beroende av de krav
som ställs på ljudkvalitet, täckningsgrad och mottagarens
prestanda. Genom att sänka något eller några av dessa krav
finns alltid möjlighet att ge utrymme för fler sändare. Med
rimliga kvalitetskrav kan antalet sändare på frekvensbandet
öka med 25--50 procent.
Professor Jens Zander, KTH, har i ett avsnitt av den av
näringslivets mediainstitut utgivna rapporten Fri radio i
Sverige visat att en användning av mellanvågsbandet kan ge
möjlighet att starta flera regionala lokala sändare. Sverige
har genom internationell tilldelning (Genèveplanen från
1975) sju sändareffekter, vilka tidigare använts för
distribution av riksradions P1. Sedan mellanvågsnätet lagts
ned används endast en av de sju frekvenserna. I utlandet
används de flesta frekvenser med låga sändareffekter (1-10
KW) däremot för lokal rundradio. Ett fyrtiotal frekvenser
används av ca 100 sändare i Tyskland, ca 10 frekvenser
används av ungefär 30 sändare i Polen och ett tjugotal
frekvenser används i Storbritannien av mer än 50 sändare.
Den slutsats som kan dras är att många mindre sändare
för lokalt bruk har etablerats, särskilt på
lågeffektfrekvenser, för vilka speciella förenklade regler
gäller. Och om de sex storsändarna används för lokalt bruk
kan 20--30 stationer fördelade över landet starta.
Genomförs ett koordinationsarbete med utlandet kan
troligen 10--20 lågeffektstationer etableras över landet på
frekvenser med utländska storsändare.
Det kan mot denna bakgrund konstateras att tillgången
på frekvenser i mellanvågsbandet är god. För
Stockholmsregionen kan ett nyttjande ge ca 10 nya sändare.
5. Koncessionsgivningen
Ett system med koncessionsgivning på möjliga
radiofrekvenser bör genomföras på försök, varvid
högstbjudande erhåller koncessioner för en viss frekvens.
Lämplig tid för koncessionsgivning är fem till tio år.
Avgiftsbelagda koncessioner under begränsad tid kommer
att stimulera kvalitet och mångfald. Varje radiostation
kommer att finna sin publik och tillfredsställa olika
önskemål och smakriktningar. Detta förfarande kommer
också att medge en avdelning av frekvenser för
närradiostationer av nuvarande slag. De själva bör avgöra
om de vill sända reklam eller ej.
Etableringen av fria etermedia kan i framtiden även
utsträcka sig att regionalt omfatta TV-mediet. En
utveckling av digital skarp-TV (högupplösnings-TV,
HDTV) kan leda till att de fyra marknäten i stället för att
distribuera endast fyra kanaler kan uppnå en kapacitet på
ca 50 kanaler. Lägre distributionskostnader kan förväntas
av denna utveckling.
Radio är ett billigt och enkelt medium. Det leder till en
snabb nyhetsförmedling och en närhet med lyssnarna. Den
tekniska utvecklingen har gett stora möjligheter till en
avveckling av det nuvarande monopolet. De politiska
besluten har emellertid uteblivit. I Storstockholmsregionen
skulle de allra första och snabbaste stegen kunna tas. Redan
i år skulle människorna i Storstockholmsområdet kunna
slippa ett förlegat system som hindrar dem ifrån att välja
den radiokanal de önskar lyssna på. Snabb
riksdagsbehandling kan ge dem själva upp till 30 fria
radiostationer att välja emellan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om yttrande- och
informationsfriheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en avreglering av etermedia i
Storstockholmsregionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av tillgängliga
frekvensområden för sändning av rundradio,
4. att riksdagen beslutar att tillgängliga frekvenser på
FM-bandet 104--108 MHz inte skall ställas till Sveriges
Radios förfogande,
5. att riksdagen beslutar att upphäva Sveriges Radios
monopol för radiosändningar och tillåta etablering av
alternativa radiosändningar i enlighet med vad som i
motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en försäljning av Radio
Stockholm bör ske,
7. att riksdagen beslutar att upphäva förbudet mot
kommersiell reklam i radio i enlighet med vad som i
motionen har anförts.
Stockholm den 24 januari 1991
Gunnar Hökmark (m)
Alf Wennerfors (m)
Knut Billing (m)
Inger Koch (m)
Jan Sandberg (m)