Sedan den 1 februari 1988 kan riksdagsutskotten
anordna offentliga utskottsutfrågningar. Metoden att
inhämta upplysningar genom att utfråga särskilt inbjudna
personer har dock praktiserats tidigare, även om
utfrågningarna då har skett bakom lyckta dörrar.
Det är självfallet av största vikt att de informationer som
lämnas till utskotten är korrekta. De ligger ofta till grund
för viktiga beslut.
Något krav på att de personer som framträder inför
utskotten skall tala sanning finns emellertid inte. Det är
sålunda möjligt att lämna felaktiga eller vilseledande
uppgifter liksom att förtiga viktig information utan att detta
går att åtgärda juridiskt.
Detta är otillfredsställande. Det innebär att kraven på
sanningsenlighet är större för den som vittnar i t.ex. ett
enkelt trafikmål än för den som hörs av ett riksdagsutskott.
Under senare år har allmänhetens intresse ökat för de
utfrågningar -- offentliga eller bakom lyckta dörrar -- som
anordnas av riksdagsutskotten. Ett stort antal utfrågningar
har genomförts. I samband därmed har bl.a. frågan rests om
inte någon form av sanningsförsäkran borde lämnas av de
som företräder inför utskotten för att lämna upplysningar.
Frånvaron av regler om sanningsförsäkran i samband
med utskottsutfrågning beror förmodligen på att sådana
förekom mycket sparsamt vid tidpunkten för arbetet med
nu gällande regeringsform och riksdagsordning. Situationen
i dag är emellertid en annan. Så har t.ex. granskningen av
regeringen vuxit i omfattning och blivit mer inträngande.
Det finns starka skäl att införa någon form av
sanningsförsäkran för de som utfrågas av riksdagsutskotten.
De som företräder inför utskott för att lämna
upplysningar kan indelas i tre kategorier. Dels handlar det
om personer med ett politiskt ansvar, dvs statsråd,
statssekreterare och politiskt sakkunniga i departementen.
Vidare personer i statlig tjänst. Slutligen privatpersoner
som kan vägra företräda inför utskottet.
Det är viktigt att analysera vad som bör gälla för dem
som skall lämna upplysningar inför utskott. I samband
härmed bör övervägas om olika regler bör gälla för de olika
kategorierna, och huruvida sanningsförsäkran skall
avläggas av samtliga grupper. Att statsråd, statssekreterare
och politiskt sakkunniga bör avlägga sanningsförsäkran
skall vara självklart.
Frågan bör därför utredas i syfte att skyndsamt införa en
ordning med sanningsförsäkran för utskottsutfrågningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att frågan om
sanningsförsäkran för de som lämnar upplysningar till
riksdagsutskott skyndsamt utreds i syfte att framlägga
lagförslag om sådan försäkran.
Stockholm den 25 januari 1991
Anders Björck (m)
Hans Leghammar (mp)