Riksdagen anordnar allmänpolitiska debatter vid två tillfällen varje riksmöte. Det är en möjlighet för riksdagsledamöterna att tala om sina ''hjärtefrågor'' utan att vara bundna till den form som debatten kring utskottsbetänkandena har.
Tyvärr blir det sällan de enskilda ledamöternas ''hjärtefrågor'' som får utrymme i dessa debatter. I stället skapas lätt debatter som i allt väsentligt påminner om de ordinarie ''utskottsrundorna'' vid ärendebehandling i kammaren. Det massmediala intresset för riksdagens allmänpolitiska debatter, som är mycket måttligt, begränsas till den eller de debatter som talmanskonferensen placerat i inledningen. Dessa ''förstarangs-debatter'' påminner i sin tur i allt väsentligt om de särskilda debatter som riksdagen med jämna mellanrum anordnar.
De allmänpolitiska debatterna skiljer sig alltså mycket litet från de övriga debatterna i kammaren. Det finns därför anledning att pröva ett alternativ till nuvarande ordning.
Med sex, och efter valet kanske sju, partier i riksdagen, en minoritetsregering som söker stöd hos olika partier i olika frågor och en splittrad opposition så har intresset för debatterna mellan de enskilda partierna ökat medan intresset för debatten mellan ''blocken'' eller mellan regering och opposition har minskat.
Denna debatt förs nu på andra håll och inte i Sveriges Riksdag. Partier utmanar varandra på debatt om välfärden, om friheten, om östeuropa, om miljön etc. Men dessa utmaningar och dessa debatter förs på andra arenor.
Jag tycker att det är synd att de former riksdagen har att erbjuda för debatt inte ger utrymme för den typen av ''utmaningar''.
Jag föreslår att riksdagen på prov använder ett av de två tillfällen som under ett riksmöte är avsatt för allmänpolitisk debatt till utmaningsdebatter.
Partierna får då utmana varandra i vilka debattämnen de vill. Det ger en möjlighet också för regeringspartiets riksdagsledamöter att ställa ett oppositionsparti till svars för dess politik eller för de olika oppositionspartierna att ställa frågor till varandra.
Partierna skulle i förväg få lämna in sina utmaningar till lämplig instans, t.ex. talmannen, som sedan i samråd med samtliga partier gör nödvändiga prioriteringar och fastställer debattordningen. Man skulle kunna tänka sig att andra partier skulle få möjlighet att blanda sig i en utmaningsdebatt mellan två partier, men då få komma in på slutet och med kortare taletid. Den modell som används för ej förhandsanmälda deltagare i en interpellationsdebatt skulle kunna användas. Partierna måste naturligtvis själva ha rätten att utse vilken ledamot som skall delta i debatten. Men det bör även vara möjligt för en ledamot att utmana en annan ledamot till debatt.
Jag tror att en sådan här debattordning skulle kunna vitalisera riksdagsdebatterna och ställa riksdagen mer i centrum av den politiska debatten. Dessutom skulle det kunna medverka till att göra de enskilda riksdagsledamöterna mer kända och profilerade.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar begära att talmannen på prov låter anordna en utmaningsdebatt av den typ som beskrivits i motionen.
Stockholm den 23 januari 1991 Ylva Johansson (v)