Den 12 december 1990 beslutade riksdagen att den arvodesförordning riksdagen själv tidigare beslutat sattes ur spel. Enligt tidigare riksdagsbeslut skulle arvodena höjts från och med den 1 oktober 1990 baserat på hovrättsrådens löneutveckling.
Motiveringen från socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister till arvodesstoppet var att man ville vara ett föredöme inför 1991 års avtalsförhandlingar på arbetsmarknaden. Att riksdagsledamöternas arvodeshöjningar rörde sig om 1990 fick ingen prioriterad plats i debatten.
Hovrättsrådens löneutveckling, vilken låg till grund för riksdagsledamöternas arvoden, härrör sig till avtalsuppgörelser som gällde från några månader in på 1990. Att riksdagsledamöternas arvoden inte skulle justeras förrän oktober -90 beror på att man avvaktade resultatet av hovrättsrådens lokala förhandlingar. Allt enligt tidigare riksdagsbeslut!
Många ledande fackliga företrädare, kommunal- och landstingspolitiker uttryckte sin glädje över riksdagsledamöternas återhållsamhet inför 1991 års lönerörelse. Att man själv beviljat sig eller accepterat, ibland till och med kraftiga löneökningar 1990, omnämndes inte eller med mycket små bokstäver. Detta kallas i klartext för populism!
Den tydligen enda grupp som skulle vara solidarisk, redan 1990, var riksdagens ledamöter. Självfallet skall givetvis och utan tvekan även riksdagsledamöterna agera med samma återhållsamhet 1991 som alla andra.
Däremot bör riksdagens ledamöter erhålla samma löneutveckling som hovrättsråden retroaktivt från och med den 1 oktober 1990.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar upphäva sitt beslut att ej höja ledamöternas arvoden 1990.
Stockholm den 24 januari 1991 Sten Andersson (m) i Malmö