med anledning av prop. 1990/91:64 Yttrandefrihetsgrundlag m.m.
Det finns en betydande enighet bland lagstiftare och
allmänheten att våldsskildringar i film och videogram som
kan medföra skador framför allt hos barn och ungdom bör
begränsas eller förhindras.
Uppslutningen kring målet är betydande, men om
medlen att nå dit är meningarna delade. Vi menar att allt
för länge har producentintressena tillgodosetts på
konsumentsidans bekostnad. Det explosionsartade utbudet
av videofilmer under 80-talet har medfört att barn ser
mycket mer på TV och video. Det sker i hög utsträckning
utan att vuxna deltar i vare sig tittandet eller förklarande
resonemang i efterhand. Detta har lett till att många barn
sover dåligt och känner sig otrygga. Deras syn på rätt och
orätt förvrängs och det råaste våldet i samhället anses av
många ha samband med tittande på våldsvideofilmer. Från
inte minst sociala myndigheter, Hem och skola-föreningar
och polisens sida har man kunnat iaktta en klar försämring
av barnens känsla för att värna om varandra.
Undersökningar från flera kommuner i landet visar att en
ökad labilitet och oro kan spåras som en direkt följd av vissa
videoutbud. Många unga människor får en felaktig
verklighetssyn som leder till oanade och tragiska
konsekvenser. Det må vara knytnävsslag eller sparkar som
i filmen inte ger effekter, men som i det verkliga livet får
fruktansvärda konsekvenser. För många som inte kan hålla
isär dessa skilda situationer har konsekvenserna blivit
förödande med misshandel och till och med dödsfall som
resultat.
Det finns ingen enkel lösning att komma till rätta med
ett negativt videoutbud. En förhandsgranskning skulle dock
vara ett gott komplement. Efterhandsgranskningen riskerar
att bli både ineffektiv och dyrbar.
Den förstärkta lagstiftning som vi förordar kan synas
strida mot våra grundläggande synpunkter på tryckfriheten.
Men då måste man inse den oerhörda skillnad som ligger
mellan det tryckta ordet och suggererande våldsfilmer.
Föräldrarna har huvudansvaret för barnen. Så är
naturligtvis också fallet när det gäller att skydda barnen från
skada på grund av videovåld. Vi menar inte att samhället
skall ta över föräldraansvaret, men med politiska beslut bör
vi ändå underlätta för föräldrarna att ta detta sitt
föräldraansvar. Det kan vi göra bl.a. genom att begränsa
spridningen av de allra grövsta avarterna av videofilmer
medelst en generell förhandsgranskning. Sociala hänsyn
måste få ta över i avsikt att skydda svagare part. Så är det
t.ex. på en rad områden alltifrån agaförbud, stränga
trafikregler till påbjudande krav om jämställdhet och god
yttre miljö. Situationen beträffande videovåld är
densamma.
Den mycket långtgående jämställdhetslagen till skydd
för t.ex. kvinnor i arbetslivet och förbud mot diskriminering
borde också kunna vara tillämplig på detta område med
tanke på den förnedrande kvinnosyn som så ofta kommer
till uttryck i det förråande videoutbudet. I riksdagen har
flera gånger framställts krav om hårdare tag mot sexuella
trakasserier. Dessa avarter är ju små i förhållande till den
förnedrande och perversa kvinnosyn som möter tittaren av
många videogram.
Det är angeläget att komma bort ifrån ett utbud av
pornografiska scener eller sadistiska aktiviteter som
uppenbart psykiskt skadar eller skapar stor ångest hos barn,
som både psykiskt och fysiskt lever ganska oskyddade och
ofta i socialt utsatta miljöer. Den nyligen antagna FN-
konventionen om barns rättigheter förpliktar också Sverige
att skydda barn mot ''information och material som är till
skada för barnets välfärd''. En sådan programförklaring
förpliktar också våra lagstiftare att inte sörja enbart för
materiell välfärd. Den psykiska hälsan kräver också sina
skyddsnät.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förhandsgranskning av
våldsvideo.
Stockholm den 17 januari 1991
Isa Halvarsson (fp)
Elver Jonsson (fp)