Motion till riksdagen
1990/91:K25
av Erling Bager och Ingela Mårtensson (fp)

med anledning av prop. 1990/91:64 Yttrandefrihetsgrundlag m.m.


Videomarknaden har kraftigt ökat under 1980-talet. Allt
fler människor, vuxna som barn, kan idag titta på
videofilmer i sitt eget hem. Många rapporter visar att barn
ser mycket på TV och video ensamma. Ingen vuxen är
närvarande och kan förklara det som är svårförståeligt och
skräckinjagande för ett barn. Läkare och forskare har
påvisat att det myckna TV-tittandet påverkar barnen
negativt.
Vid en genomgång av utbudet visar det sig att mycket av
innehållet är av klart chockerande budskap. Det är vanligt
med både bestialiska mord, sadistisk våldspornografi och
frosseri i ockultism. Hur kommer människosynen att
påverkas hos barn och ungdomar av de värderingar som
många videofilmer ger uttryck för?
Reaktionerna har på många håll i vårt land varit häftiga
mot den suspekta delen av videomarknaden. Många barn
sover dåligt och känner sig otrygga. Ungdomar får ibland
en förvrängd syn på rätt och orätt. Det råare våldet ute i
samhället anses av många ha samband med ett olämpligt
videotittande. En växande opinion ute i landet kan iakttas,
inte minst från sociala och polisiära myndigheter på lokal
nivå. Men ofta har arbetsgrupper -- som regel sammansatta
av kvinnor -- tagit initiativ till aktiviteter och aktioner. Flera
kommunfullmäktigeförsamlingar i vårt land har reagerat
genom att kräva åtgärder. Långtgående studier har gjorts
om effekterna av ensidigt TV-tittande på film som kan anses
olämplig och förråande.
För några år sedan gjordes i Malmö en stor studie som
omfattade ett stort antal barn och ungdomar. Man har
konstaterat oro och labilitet som en direkt följd av vissa
videoutbud. En hög andel anses befinna sig i s.k. riskzon.
Över 17 000 föräldrar krävde i ett särskilt upprop särskilda
åtgärder.
Kommunfullmäktige i Göteborg tillskrev 1988
utbildningsdepartementet och regeringen med krav om
särskilda åtgärder. Oskarshamns kommunfullmäktige
begärde direkt hos statsministern särskilda insatser och
liknande hemställan har kommit från kommunalt ansvariga
i Kungälv.
Skövde kommun har sedan några år ett särskilt
granskningsråd -- utsett av kommunen -- för att försöka
följa utvecklingen. Ett flertal anmälningar med fällande
påföljd har blivit resultatet. Denna grupp mot våld med
parlamentarisk förankring i kommunen har energiskt
arbetat för en minskning av våldsinslagen. Bl.a. har man
medverkat till en motion till Skövde kommunfullmäktige
där man begär att kommunen hos regeringen skall
aktualisera särskilda insatser mot videovåldet.
Från många enskilda grupper och folkrörelser har
videovåldets negativa påverkan gett anledning till olika
former av uttalanden, upprop och direkta framstötar hos
myndigheter och politiker. Det mycket tragiska
trippelmordet i Västerbotten 1988 utlöste en lokal stor
aktion mot våld. Detta upprop har fått många efterföljare.
Tydligt är att allt fler känner sig oroade -- och ibland
maktlösa -- över en utveckling som uppenbart är negativ.
Denna tvärpolitiska och genomgående reaktion på
situationen idag borde allvarligt besinnas från lagstiftarens
sida. Vi menar att politiker och ansvariga samhällsorgan
måste ta ett större ansvar. De sociala mänskliga hänsynen
måste vara vägledande när gränser skall sättas vid utbudet
av videofilmer på marknaden.
Ett problem är att alltför många unga människor inte
förstår eller vet vilka konsekvenser ett knytnävsslag eller
sparkar kan få för en medmänniska. På videofilmen reser
sig hjälten och går, verkligheten är fruktansvärt mycket
annorlunda. På flera håll har uppföljning gjorts av polisen
om våldsproblem med svåra skador i flera fall där det kan
spåras ha sin inspiration i den förråande videofilmen. Klart
är att en hel del av det videoutbud som kan visas i hemmet
är olämpligt att visas för barn och ungdom. Inte sällan visar
det sig att föräldrarna är omedvetna om att barnen tittar på
olämpliga filmer. I andra fall handlar det om bristande ork
och kurage för att stänga av ett skadligt videoutbud.
Det är angeläget att komma tillrätta med de problem
som följer i ett förråande videoutbud. Det finns ingen enkel
lösning men det är nödvändigt att söka nya vägar. Vi är
beredda att acceptera en förhandsgranskning av film som
vänder sig till de yngsta grupperna. Visserligen är det
förbjudet att saluföra eller hyra ut film med skildringar av
sexuellt våld eller tvång. Filmen får inte heller innehålla
nära och utdragna skildringar av grovt våld mot människor
och djur. En viss uppstramning har skett när det gäller att
få videouthyrare som bryter mot lagen fällda men det torde
vara en alltför liten del av det negativa utbudet som
förhindras. Vidare kan sägas att videovåldslagen inrymmer
ett stort mått av osäkerhet. En förhandsprövning av
videoutbudet som gäller för t.ex. biograffilm skulle förenkla
den ekvationen. Det skulle ge en enhetlig bedömning och
samtidigt hindra det extrema våldet att släppas ut på
marknaden. Vi är medvetna om både principiella och
praktiska svårigheter men det är angeläget att finna en eller
flera framkomstvägar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag som begränsar
det förråande videoutbudet.

Stockholm den 27 januari 1991

Erling Bager (fp)

Ingela Mårtensson (fp)