Demokratins grundvalar är öppenhet, medborgerlig
frihet och rätt till delaktighet i den verksamhet som bedrivs
för alla. Inget annat system ger den enskilde samma värde
och värdighet.
Vad man ofta glömmer bort är att demokratin -- alla
klagomål till trots -- helt allmänt också visat sig vara den
effektivaste styrelseformen. Det eländiga tillstånd som så
brutalt avslöjats i t.ex. de sönderfallande
kommuniststaterna ger en god åskådningsundervisning
härvidlag. Det är inte människorna det varit fel på i dessa
stater. De har naturligtvis samma potentiella kvaliteter som
medborgare i demokratier. Och naturresurser har inte
saknats. Det är styrelsesystemet som i alla möjliga
hänseenden förhindrat en positiv utveckling.
Hot mot demokratin
Det som här sagts innebär naturligtvis inte, att allt alltid
står bra till i demokratier eller att alla beslut som tas i
demokratisk ordning är kloka. Demokratin kan fungera
illa, den kan korrumperas.
Det viktiga är att beslut efter en fri och öppen debatt kan
omprövas och att organisation och beslutsformer kan
förändras. Det brukar med rätta sägas, att demokratin
aldrig är något givet. Den måste ständigt vinnas åter.
Därmed menar man bl.a. att demokratin kan gröpas ur
inifrån -- i värsta fall på ett så drastiskt sätt att den
sönderfaller -- men också att den kan stelna i sina former så
att den inte längre på ett tillfredsställande sätt tillgodoser
kravet, att medborgarna skall kunna göra sina meningar
gällande.
Om medborgarna känner, att de inte kan nå fram och
påverka, kan de vända ryggen till, strunta i att deltaga i den
demokratiska processen, börja lystra till andra ideal eller
fångas upp av estradörer på den politiska scenen som lockar
med enkla men orealiserbara budskap.
Demokrati är, brukar det framhållas, i första hand en
fråga om opinionsfriheter och former för beslutsfattandet.
Detta är, menar vi, absolut grundläggande. Utan t.ex.
yttrandefrihet i vid mening och organisationsfrihet och utan
allmänna val, där alla kan deltaga, finns ingen demokrati.
Under senare år har man dock också allt mer börjat
diskutera vad som kan betecknas som demokratins innehåll
och omfång. Man kan, har det sagts, lägga in så mycket
under officiella beslut, att allt för lite finns kvar för den
enskilda människan att själv besluta över.
Den enskildes valfrihet beskärs genom beslut i bästa
demokratisk ordning på ett sådant sätt, att den enskilde i
vardagslivet och i tillvarons alla skiftande situationer blir
helt beroende av lagar och förordningar, tillståndsgivningar
och myndigheters beslut.
Den fråga som här berörts är viktig. Det är av stor
betydelse för den enskilde, att han eller hon eller en familj
som enhet i stor frihet kan bestämma om hur man vill inrätta
tillvaron.
Detta är också en av grunderna för ett fritt och
dynamiskt näringsliv, inriktat på att tillgodose
konsumenternas krav.
Men det är också av stor betydelse för demokratins
vitalitet. En vidsträckt egen beslutsräjong ger den enskilde
goda förutsättningar att utan hänsyn till ett snävt
egenintresse eller myndighetsberoende ta ställning i
samhällsfrågorna.
I en rad olika motioner till riksdagen har centerpartiet
lagt förslag som syftar till att ge den enskilde en starkare
ställning och till att öka valfriheten för enskilda och famijer.
Vi hänvisar till dessa motioner.
I ett modernt samhälle kommer det dock alltid att finnas
en mängd frågor som i allas intresse måste avgöras
gemensamt genom demokratiska beslut. Det är således av
stor vikt att ständigt söka finna sådana former för
samhällets organisation och för val och beslut som på bästa
sätt kan tillgodose medborgarnas krav på insyn, medverkan
och effektivitet och som kan medverka till att intresset för
samhällsfrågorna och för den demokratiska
beslutsprocessen inte sviktar.
I denna motion lägger vi en rad förslag som har detta
syfte. I en del fall är den motivering vi redovisar kortfattad.
Det beror på att liknande förslag som vi framförde i motion
l989/90:K 230 ännu inte slutbehandlats av riksdagen. Vi
hänvisar således till de utförliga motiveringarna i denna
motion. Den här nämnda motinen mynnade ut i krav på att
de behandlade frågorna skulle tas upp i en ny
författningsutredning. Vi vidhåller detta krav.
Decentralisering nödvändig
Den anhopning av beslutsärenden på central nivå som vi
har i vårt land innebär en faktisk begränsning av
demokratin. Centraliseringen medför att det blir färre som
skall avgöra mer.
Ett verksamt sätt att vitalisera demokratin är således att
lägga besluten så nära som möjligt de människor som berörs
och att se till att beslutsstrukturen är enkel, rationell och
lättöverskådlig. Detta ökar möjligheterna för många att
delta direkt, det ger bättre insyn för alla och det gör
ansvarstagande och ansvarsutkrävande mera påtagligt.
Ett viktigt motiv för decentralisering är, att besluten blir
bättre underbyggda och förankrade, när beslutsfattarna har
nära till såväl problemen som till de resurser som krävs för
att lösa dessa problem.
Ett annat är att centrala organ ofta är överlastade med
ärenden. Det gäller såväl riksdag och regering som centrala
ämbetsverk. Detta kan ge beslut som är dåligt beredda. Det
kan också ge lång tidsutdräkt mellan initiativ och beslut.
För enskilda som berörs är tidsförlust ofta detsamma som
rättsförlust.
Många av de argument som brukar anföras för beslut på
central nivå håller dåligt i våra dagar. Den expertis som
behövs finns tillgänglig i alla delar av landet. Flexibilitet och
lokal anpassning är på många områden viktigare för
effektivitet och rättvisa än absolut enhetlighet över landet
som helhet.
För att en meningsfull decentralisering skall vara möjlig,
är det viktigt att det på alla nivåer finns demokratiskt
uppbyggda organ, till vilka ansvaret för besluten kan läggas.
Kommunerna är mycket viktiga i detta sammanhang.
Centerpartiet har länge krävt att kommunerna skall få
större frihet i sin verksamhet och att kommunerna skall få
en ökad och mera samlad andel av de ekonomiska
resurserna. Därmed kan den kommunala självstyrelsen få
ett mera reellt innehåll. Förslag med detta syfte framläggs i
centermotioner till årets riksdag liksom en rad andra förslag
som om de genomförs är ägnade att förbättra den
kommunala demokratin. Vi hänvisar till dessa motioner.
Länsdemokrati behövs
För primärkommunerna gäller att de kommunala
organen över breda fält har ett samlat ansvar för
verksamheten inom kommunernas geografiska områden.
Detta står i bjärt kontrast till vad som gäller på den
regionala nivån.
Inom länen finns det sedan gammalt en uppdelning av
ansvaret för såväl beslut som verkställighet på olika organ.
De viktigaste är landsting och länsstyrelse. Men det finns
även i övrigt en rik och svåröverskådlig flora:
kommunalförbund, trafikbolag, utvecklingsfonder och
allehanda andra.
Det utmärkande för länsnivån är således, att det inte
finns något samlat forum för debatt och beslut om länets
angelägenheter. Uppgifter är spridda men samtidigt är
också de olika organens verksamheter ofta invävda i
varandra på ett sätt, som gör styrelsesystemet näst intill
obegripligt för en bredare allmänhet och som medför
mycken byråkrati och stora effektivitetsförluster.
Det finns inga försök till rationell analys som grund för
den nuvarande ordningen. Det har bara blivit så genom
historisk tradition och en rad delbeslut under årens lopp.
Tidigare utredningar har inte gett några påtagliga resultat.
Det är av stor vikt att dessa frågor tas upp på nytt, vilket
centerpartiet tidigare krävt, senast i samband med besluten
om länsstyrelsernas omorganisation.
Målsättningen bör vara ett folkvalt regionalt organ, ett
länsparlament, som får det samlade ansvaret för regionens
utveckling på alla de områden, där det krävs initiativ och
politiska beslut och verkställighet av dessa beslut.
Utvecklingen har länge gått i rakt motsatt riktning.
Länsstyrelsen, som är ett statligt organ, har fått allt större
och allt mer allmänpolitiska uppgifter. Tendensen har
vidare varit, vilket ytterligare markerades vid den
länsstyrelsereform som nu håller på att genomföras, att allt
mer av besluten läggs på landshövding och tjänstemän. Vi
tycks således vara på väg mot ett rent ämbetsmannastyre
med ämbetsmän som i sin tur är bundna av direktiv
uppifrån, från regering och centrala ämbetsverk.
Detta är ur såväl demokrati- som effektivitetssynpunkt
en olycklig utveckling, som stämmer illa med allmänna
deklarationer om decentralisering och om nödvändigheten
av ett ökat folkligt inflytande över planering och beslut. En
förändring bör således komma till stånd.
Länsparlament, som bygger på de nuvarande folkvalda
landstingen, bör ta över och länsstyrelserna avvecklas.
Därmed får man i länen en organisation som principiellt
stämmer väl överens med den vi har på riksplanet och i
primärkommunerna. Det finns inga goda skäl för den
avvikelse från dessa mönster, som vi nu har i länen.
Med länsparlament av det slag vi åsyftar skulle också nya
möjligheter öppnas för en omfattande decentralisering, inte
bara från riksdag och regering, utan också från centrala
ämbetsverk. Flera av dessa senare kan säkerligen avvecklas
helt. Regionerna kommer att få större självständighet och
ökad bestämmanderätt över de egna angelägenheterna.
Därmed kommer också medborgarnas engagemang för den
egna regionen att öka. Förutsättningarna för debatt, insyn
och ansvarsutkrävande blir helt andra än vad de nu är.
Vi föreslår att en särskild parlamentarisk utredning
tillsätts med uppgift att utarbeta förslag till en
omorganisation i länen och till införandet av länsparlament
med det övergripande ansvar som ovan angetts.
Skilda valdagar
I den motion som ovan nämnts, motion l989/90:K 230,
föreslår vi en övergång till fyraåriga mandatperioder och
skilda valdagar enligt den ordning som tidigare gällde. I den
motionen har vi utförligt argumenterat för detta.
Här vill vi särskilt betona att kraven på skilda valdagar
får ytterligare tyngd om länsparlament enligt den ordning vi
ovan angett genomförs.
Övriga författningskrav
I motion l989/90:K 230 framför vi i övrigt en lång rad
krav på förändringar av författningen, som syftar till
fördjupning av demokratin, bättre beredning av
lagstiftningsärenden och ökad rättssäkerhet. Bland kraven
i motionen kan nämnas: ökat inslag av personval, ändrade
regler för folkomröstning, avskaffande av regeringens rätt
att upplösa riksdagen och anordna nyval, förändring av
beslutsformerna i regeringen, förstärkning av lagrådets
ställning och av lagprövningsrätten och översyn av
omtvistade bestämmelser i grundlagen, t.ex. tillämpningen
av retroaktiv lagstiftning. I motionen finns utförlig
motivering för dessa krav.
De frågor som tas upp i motion l989/90:K 230 bör ingå i
den författningsutredning som vi anser bör tillsättas. Vi
upprepar således kravet på en författningsutredning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
l. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördjupning av demokratin,
2. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en
parlamentarisk utredning om införandet av länsdemokrati i
enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en
parlamentarisk författningsutredning i enlighet med vad
som anförts i motionen.
Stockholm den 25 januari l991
Bertil Fiskesjö (c)
Bengt Kindbom (c)
Martin Olsson (c)
Stina Eliasson (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Anders Svärd (c)
Birger Andersson (c)
Rosa Östh (c)
Hugo Andersson (c)
Kjell Ericsson (c)