Grundlagsskydd för äganderätten och näringsfriheten
Enskilt ägande är betydelsefullt
Rätten till enskilt ägande har grundläggande betydelse
för det svenska samhällssystemet. Den är en av
grundstenarna för rättsordningen. Både vår privaträtt och
vår straffrätt utgår från den enskilda äganderättens princip.
Det finns inget land som avskaffat den privata
äganderätten samtidigt som en fungerande demokrati har
fortsatt att existera. Äganderätt i sig garanterar inte
demokrati, men där äganderätten utplånas försvinner också
förutsättningarna för en livskraftig demokrati. Den enskilda
äganderätten är vidare en oundgänglig förutsättning för en
fungerande marknadsekonomi. Endast stater med en
tryggad enskild äganderätt har kunnat tillförsäkra sina
invånare välstånd.
Ett politiskt system som godkänner och försvarar den
enskilda äganderätten visar därigenom respekt för den
enskildes självständighet och förmåga att ta ansvar för sin
egen situation. Ett sådant system visar även respekt för den
enskildes vilja att ordna tillvaron efter egna önskemål.
Äganderätt möjliggör att den enskilde kan skapa
ekonomisk trygghet för sig själv och andra -- en trygghet
som inte är beroende av utomståendes beslut.
Den som äger något är oftast benägen att ta god hand
om egendomen. Vanvård av det ägda leder ju till förlust för
ägaren. Detta är tydligt i de mest skiftande sammanhang.
Det gäller naturligtvis beträffande fast egendom. Den
jordbrukare som inte sköter sina åkrar drabbas av sämre
skördar, liksom den skogsägare som inte på rätt sätt tar
hand om skogen får räkna med sämre tillväxt och därmed
på sikt lägre inkomster. På motsvarande sätt förhåller det
sig med byggnader. Underhålls inte byggnader förfaller de
och minskar i värde. Samma gäller om företag. Ägarnas
ersättning är helt beroende av hur väl företaget sköts. De
har därför starka skäl för att kontrollera verksamheten.
Äganderätt har med andra ord betydelse både
privatekonomiskt och nationalekonomiskt, genom att
ägandet normalt sett borgar för att egendom sköts väl.
Bristfälligt skydd för äganderätten
Utvecklingen har lett till att inskränkningarna i den
enskilda äganderätten har blivit många och i åtskilliga fall
kommit att uppfattas som godtyckliga. Det har gällt bl.a.
ingripanden på beskattningens och marklagstiftningens
områden. Även andra förhållanden, såsom den omfattande
förmögenhetsbrottsligheten, har gett många en känsla av
att äganderätten inte respekteras och att den inte får ett
tillräckligt skydd av staten. Detta är inte godtagbart.
Med ett modernt synsätt hör det till grundlagens
uppgifter inte bara att ge spelregler för politiken och ramar
för den offentliga verksamheten utan också att ge uttryck
för samhällssystemets grunder och slå fast medborgarnas
viktigaste fri- och rättigheter. I dessa avseenden har den
gällande regeringsformen inneburit väsentliga framsteg,
framför allt efter 70-talets reformarbete i fråga om skydd för
fri- och rättigheter.
Trots dess avgörande betydelse för samhällslivet har
emellertid den enskilda äganderätten ännu inte fått något
skydd i regeringsformen. Den kommer endast till indirekt
uttryck genom en regel om ersättning vid
egendomsberövande i 2 kap 18 §. Och den föreskriver bara
att vid expropriation eller annat sådant förfogande skall
ersättning utgå för förlusten enligt grunder som bestäms i
lag. Utöver den regeln innehåller regeringsformen endast
ett allmänt uttalande i 1 kap 2 § om att den enskildes
personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara
grundläggande mål för den offentliga verksamheten.
Vår regeringsform ger ett sämre uttryck för den enskilda
äganderättens princip än grundlagarna i de flesta länder i
vår del av världen. Särskilt påfallande är att länder som
Grekland, Portugal och Spanien, som under senare år har
återvunnit demokrati ocn antagit nya författningar, har varit
angelägna om att lägga fast fri- och rättigheter som hör ihop
med det ekonomiska systemet.
Välkänt är också att den enskilda äganderätten skyddas
i den europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna, genom
första artikeln i första tilläggsprotokollet. Den går utöver
den svenska grundlagen genom att slå fast att
egendomsrätten skall lämnas okränkt och att
egendomsberövande endast får ske under vissa angivna
förutsättningar. Det är genant för vårt land att
egendomsrätten garanteras bättre genom
Europakonventionen än genom vår egen grundlag.
Bristerna i vår författning har sin förklaring i det
debattläge som rådde under de år då regeringsformen
utarbetades, i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Hela
tanken på grundlagsskydd för fri- och rättigheter mötte ett
kraftigt motstånd från riksdagsmajoritetens sida, och den
enskilda äganderätten stod lågt i kurs. Striden i dessa frågor
stod klart i kontrast till den breda enighet som uppvisades
tidigare, i det tingstenska betänkandet 1941 och av
författningsutredningen 1963. Då hade man med inte bara
äganderätten utan också exempelvis näringsfriheten.
Det är nästan onödigt att påpeka att utvecklingen efter
regeringsformens tillkomst, särskilt skeendet i vår omvärld
under de senaste åren, har gett allt större tyngd åt
önskemålen om en bättre grundlagsreglering i detta
avseende. Regeringsformen bör ge klart uttryck även för
samhällssystemets ekonomiska grundvalar redan därför att
dessa står i nära samband med den politiska demokratin.
Både äganderätten och näringsfriheten bör skyddas.
Vägledande bör vara det synsätt och de principer som
har kommit till uttryck exempelvis i europeiska
säkerhetskonferensens (ESKs) slutdokument från den
särskilda konferensen om ekonomiskt samarbete förra året.
De 35 deltagande staterna stryker under behovet av
ekonomisk frihet för individen och förklarar sig anse att
denna frihet ''innefattar rätten att fritt äga, köpa, sälja och
på annat sätt förfoga över egendom''. De erkänner
''sambandet mellan politisk pluralism och
marknadsekonomi''. De vill uppnå eller vidmakthålla ''fullt
erkännande och skydd för alla typer av äganderätt,
inklusive privat äganderätt'' och garantera ''rätten till
snabb, rättvis och effektiv kompensation i den händelse
privat egendom tas i anspråk för allmänna ändamål''.
Regeringsformen bör byggas ut i linje med den
europeiska konventionen och de redovisade uttalandena av
ESK. Därigenom skulle man också få en bättre balans i
grundlagsregleringen och ett tydligare uttryck för vad vårt
land står för.
Det hävdas ibland att det finns en motsättning mellan
vad man kallar medborgarrätt och framför allt
äganderätten. Denna argumentation måste bestämt
avvisas. Den ställer begreppen på huvudet och ger ett
främmande innehåll åt ordet medborgarrätt. Skyddet för
fri- och rättigheter har inget annat syfte än att stärka de
enskilda människornas ställning, att skapa en verklig
medborgarrätt med ett konkret innehåll genom att dra upp
ramar för statsmaktens handlande. Detta gäller också
äganderätten som ju berör alla medborgare. Det generella
huvudproblemet vid lagstiftning om fri- och rättigheter har
i alla tider varit att avväga statsmaktens anspråk på frihet
att handla -- i en demokrati förhoppningsvis i
överensstämmelse med folkviljans uttryck i val -- och
medborgarnas krav på en grundläggande trygghet, fredad
även mot ingrepp i formellt demokratisk ordning. Att döpa
om statsmaktens intresse till medborgarrätt är vilseledande
och stridande mot en internationell diskussion.
Förstärk skyddet för äganderätten
I vårt land är strävandena efter bästa möjliga
grundlagsskydd för fri- och rättigheter i den internationellt
vedertagna betydelsen särskilt angelägna av två skäl. Vår
grundlag bygger på folksuveränitetens princip vilket
förpliktar. Vårt land har också alla praktiska möjligheter att
tillgodose medborgarnas berättigade krav på detta område,
det vidkänns inte de svårigheter som föreligger i många
andra länder. Speciella skäl för grundlagsskydd är i fråga om
äganderätten dess natur av s.k. rättsteknisk basprincip och
i fråga om näringsfriheten dess betydelse för de aktuella
internationella samarbetssträvandena. Mot denna
bakgrund är det angeläget att åter manifestera den
värdegemenskap som präglade de tidiga
författningsutredningarna.
Ingen har någonsin förnekat att en del svårigheter möter
när man vill bygga ut grundlagsskyddet på det här aktuella
området. Emellertid är det nödvändigt att hålla isär olika
delfrågor. Vissa måste utredas ytterligare. Andra kräver i
huvudsak formella överväganden. Inom ramen för de
egentliga rättighetsreglerna kan till en början den enskilda
äganderättens princip slås fast. Man kan sedan överväga en
regel om möjliga inskränkningar, alltså om rätten för det
allmänna att i vissa fall förfoga över enskild egendom.
Därefter kommer man till frågan om ersättning vid
egendomsavhändelse, som alltså är den enda som tas upp i
regeringsformen idag.
På varje punkt finns åtskilliga förebilder. Den
europeiska konventionen, ESKs förut nämnda
slutdokument och utländska författningar ger ett rikt och
lättillgängligt underlag. Även i Sverige finns ett rikt
underlag från de fem utredningar, med betänkanden från
1941 till 1978, som har behandlat hithörande frågor. När det
gäller principdeklarationen om den enskilda äganderätten
finns ett överflödande material, som bl.a. innefattar
enhälliga förslag, både från den tingstenska utredningen
och författningsutredningen.
Europakonventionen ger en viss ledning i fråga om
problem som måste tas upp om man vill ge ett mera
kvalificerat skydd för äganderätten. Övervägandena måste
dock naturligtvis ta sikte på specifikt svenska förhållanden.
Man får gå in på finansmaktens gränser, särskilt
beskattningsmaktens innehåll. Där har varken grundlagens
ord eller dess förarbeten mycket att ge. Även frånsett
äganderättsaspekten finns det skäl att pröva dessa frågor.
Det är en brist att det inte finns ett konkret konstitutionellt
skattebegrepp. Även förbudet mot retroaktiv
skattelagstiftning måste ses över mot bakgrund av
erfarenheterna. I flera fall har förbudet tillgodosetts rent
formellt men åsidosatts i praktiken. Ett annat område som
är viktigt i sammanhanget är marklagstiftningen,
överhuvudtaget den lagstiftning som gäller inskränkningar i
rätten att förfoga över egendom.
Avslutningsvis vill vi stryka under att vi ställer oss
positiva till att de här behandlade frågorna tas upp inom
ramen för en bredare författningsutredning, om
förutsättningar för en sådan visar sig föreligga.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
grundlagsskydd för äganderätten och näringsfriheten i
enlighet med vad i motionen anförts.
Stockholm den 25 januari 1991
Carl Bildt (m)
Bengt Westerberg (fp)
Olof Johansson (c)