I motionen föreslås en utredning om ökat politiskt
inflytande för barn och ungdom under 18 år. En möjlighet
som nämns är sänkt rösträttsålder. En annan är en
politisk ''barnkammare'', d.v.s. en beslutsförsamling
som utses i allmänna val samtidigt som riksdagsvalen, av
alla ungdomar och barn över en viss minimiålder (som inte
specificeras). ''Barnkammaren'' skulle antingen kunna vara
remissinstans för vissa sorters frågor eller fungera som en
sorts ''överhus'', med rätt att behandla alla frågor som
behandlas i riksdagen, men med begränsad rätt att påverka
riksdagens beslut.
''Barn måste dras in i ett samhälle som är gemensamt för
alla, som ger mening, innehåll och ideal.'' (Ur miljöpartiets
idéprogam.)
Politikens egentliga innebörd har förändrats sedan
demokratins införande. Följderna av dagens beslut sträcker
sig i allt högre utsträckning in i framtiden. Det gäller särskilt
miljöförhållanden, men också de flesta andra beslut som
påverkar byggnads- och samhällsstruktur, forskningens
utveckling och inriktning, utbildningssystemet m.m.
Ett flagrant exempel på hur i verkligheten beslut fattas
av människor som inte kommer att drabbas, medan de som
får bära följderna saknar politiskt inflytande, är frågan om
kärnkraften.
Där fattades år 1980 beslut, som nu tolkas så att
kärnkraften kan behållas till 2010, av bl.a. bortåt 3 miljoner
väljare som kommer att ha avlidit 2010, medan c:a 1,8
miljoner barn som var födda icke hade inflytande, trots att
de år 2010 kommer att utgöra åldersgruppen 30--48 år,
d.v.s. den mest ''produktiva'' och ''samhällsbärande''.
Om man betänker hur känsliga beslut om slutförvaring
av kärnavfallet skjuts in i en framtid, då beslutsfattarna
kommer att vara pensionerade eller avlidna, blir problemet
med demokratins nya situation än mer påtagligt.
Samtidigt sker en förskjutning av den totala
åldersstrukturen. Andelen äldre och mycket gamla ökar
medan andelen barn länge har minskat eller varit låg. Även
om födelsetalen just nu (tillfälligt?) ökar, kommer
ålderspyramiden under lång tid att vara mycket ''topptung''.
På samma sätt som forskare kan visa att yrkes- och
socialgrupper, liksom könen, röstar olika och i betydande
mån med utgångspunkt i upplevda egenintressen, sker detta
givetvis också med åldersgrupper.
Det har funnits tider då det av samhällets makthavare
betraktats som självklart och demokratiskt att vissa
yrkeseller inkomstgrupper icke skulle ha rösträtt eller
begränsad sådan, liksom att kvinnor inte skulle ha det. Idag
betraktas det som helt självklart att medborgare under en
viss ålder inte skall ha någon rösträtt alls.
Detta förhållande ifrågasattes för några år sedan av
Barnläkarföreningen som föreslog en utredning om någon
form av ''barns rösträtt''. Någon sådan utredning kom aldrig
till stånd. Efter en kort tids debatt förföll frågan. Samtidigt
har barns ställning i samhället blivit sämre (se miljöpartiets
motion om barns rätt). Långtidseffekten av beslut idag har
blivit allt påtagligare (t.ex. beträffande genteknik).
Komplikationsgraden på politiken gör också att det kan
ifrågasättas hur stor andel av den ''vuxna'' väljarkåren som
träffar sitt politiska val på en högre kunskapsnivå än t.ex.
grundskolans högstadieelever skulle ha. Inga jämförande
undersökningar existerar över politiskt/demokratiskt
relevanta skillnader i kunskap, mognad, påverkbarhet av
tillfälliga strömningar etc. mellan olika grupper över
respektive under nuvarande rösträttsålder.
Kan barn få rösträtt?
Barnläkarföreningen tänkte sig som en möjlighet att
föräldrarna skulle få förvalta barns rösträtt tills barnet blev
moget att självt rösta. I debatten förekom också förslag om
att sänka rösträttsåldern till 16 eller till och med till 12 år.
Erfarenhet av s.k. skolval visar att skolelever ganska långt
ner i åldrarna är fullt kapabla att välja mellan olika partier.
Barnjournalen har gjort politiska sympatiundersökningar
med så unga elever som sjundeklassare. För övrigt
tillerkänns barn redan i 12-årsåldern viss juridisk kapacitet,
t.ex. i vårdnadsmål. Rätten att välja förälder kan innebära
väl så livsavgörande beslut som en eventuell politisk
rösträtt.
Det hävdades i debatten att barnfamiljer skulle få
oproportionerligt inflytande i frågor som inte särskilt berör
barn. Det anfördes också att föräldrar till minderåriga
skulle få flera röster, vilket vore odemokratiskt. Dessutom
kom starka reaktioner från barn och ungdom som alls inte
ville representeras av sina föräldrar.
Förslaget att ge barn och minderåriga rösträtt, som
skulle förvaltas av deras föräldrar, har således visat sig
förenat med betydande svårigheter. Detta betyder inte att
man måste överge alla tankar på att ge i varje fall en stor del
av de nu rösträttslösa barnen och ungdomarna delaktighet i
det politiska beslutsfattandet.
Det enklaste sättet att vidga rösträtten vore att sänka
rösträttsåldern. Att det finns en gräns för hur långt ner i
åldrarna man kan gå när det gäller att tillerkänna ungdomar
full rösträtt, som de själva skall utöva, är uppenbart.
En politisk ''barnkammare''
En annan möjlighet att lösa en del av svårigheterna
kunde vara att inrätta en ''barnriksdag'' med företrädare
valda på vanlig politisk grundval i ett allmänt val samtidigt
som riksdagsvalet. För representanter i barnriksdagen
kunde en maximiålder fastställas, t.ex. 25 år. Barnriksdagen
skulle antingen kunna fungera som en remissinstans eller
som en ''barnkammare'' till riksdagen (efter modellen
''överhus'') med rätt att debattera och yttra sig i alla frågor
som behandlas i riksdagen, men med begränsning i den
formella beslutsrätten.
Eftersom detta är ett helt nytt område för demokratin
måste experiment få göras. Förslag måste alltså kunna
tidsbegränsas.
Det bör noteras att förespråkare för någon form av
rösträtt för barn inte bara var Barnläkarföreningen, utan
bl.a. också historieprofessorn Jörgen Weibull. Förslaget
framfördes av ytterst ''etablerade'' kretsar i samhället.
Tyvärr blev det aldrig föremål för tillfredsställande politisk
behandling.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur
rösträttslösa barns och ungdomars politiska inflytande över
framtiden skall kunna organiseras på ett demokratiskt
rimligt sätt, mot bakgrund av vad i motionen anförts.
Stockholm den 15 januari 1991
Per Gahrton (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Anita Stenberg (mp)
Eva Goe s (mp)
Lars Norberg (mp)