Enligt vår rättsordning (20 kap 8 och 9 §§
rättegångsbalken) har målsägande -- d.v.s. den som varit
offer för brott -- rätt att få frågan om gärningsmannens
ansvar prövad av domstol liksom frågan om det straff
brottet förskyller. Denna (subsidiära) talerätt tillhör
visserligen icke de i 2 kap regeringsformen förtecknade fri-
och rättigheterna. Icke desto mindre har talerätten genom
hävd tillvunnit sig karaktär av en sådan rättighet. Den
enskilde som utsatts för brott har nämligen anspråk på att
förövaren av det allmänna verkligen bringas till näpst av
något slag, en rätt som blir av verklig betydelse om
åklagarmakten av politiska skäl skulle underlåta att väcka
åtal.
I en promemoria, betitlad ''Vissa begränsningar i
målsäganderätten'', framlades av justitiedepartementet
under våren 1990 förslag om begränsning i denna
målsäganderätt av hänsyn till statens intresse av sekretess
rörande viss offentlig verksamhet. Enligt promemorian
skulle frågan om talebegränsning upptagas av
beslutsmyndigheten efter anmälan från en administrativ
myndighet. Till beslutsmyndighet föreslogs Högsta
domstolen (HD). Varken HD:s kollegium eller lagrådet (15
maj l990 ) tog i yttrande avstånd från förslaget att ålägga
domstol detta slag av prövning, dock att man ifrågasatte det
lämpliga i att uppgiften anförtroddes åt HD.
Fråga är emellertid om en dylik uppgift rymmes under
det i 1 kap. 8 § regeringsformen upptagna begreppet
''rättskipning''. Grundlagsstadgandet lyder: För
rättskipningen finns domstolar och för den offentliga
förvaltningen statliga och kommunala
förvaltningsmyndigheter. Vad är då rättskipning? Detta
spörsmål har ägnats stort intresse av den nyligen bortgångne
Gustaf Petrén; Domstolarna och rättsutvecklingen,
Rättsfondens skriftserie nr 23, Stockholm l989, och Svensk
Juristtidning l990 s 635. Enligt Petrén avser rättskipning den
verksamhet som försiggår hos de allmänna domstolarna i
två handläggningsformer, nämligen dels den form som
gäller för avgörande av enskildas inbördes tvister dels den
form som gäller för fastställande av straffanspråk, vartill
kommer en specialform rörande hanteringen av
extraordinära rättsmedel. Den ifrågasatta uppgiften faller
följaktligen enligt Petrén otvivelaktigt utanför begreppet
rättskipning; den är att bedöma som ett administrativt
anmälningsärende.
Enligt Gustaf Petrén finns anledning att känna oro från
rättsstatliga synpunkter:
Om HD inte själv som högsta organ för handhavande av
rättskipningen är beredd att värna om sin ställning som
domstol utan låter sig utnyttjas för andra ändamål när den
politiska makten vill ha hjälp med någon manöver, då är
fara å färde (SvJT s 635).
Som framgått måste det vara av fundamental betydelse
från konstitutionella synpunkter att få klarlagt vilka
uppgifter som suveränt tillkommer den dömande makten
liksom å andra sidan vilka uppgifter som faller utanför
domsmakten. Denna fråga bör därför blir föremål för
utredning i samband med att andra statsrättsliga ämnen
övervägs under parlamentarisk medverkan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om begreppet rättskipning i
regeringsformen.