Inte i något fritt land i världen har den offentliga makten
en sådan omfattning som i Sverige. Det är ingen tillfällighet.
Vårt land har styrts och styrs av föreställningen att en
politisering i demokratins namn skall prägla större och
större delar av samhället.
Med en sådan demokratisyn som utgångspunkt finns det
ingen gräns för den offentliga maktens anspråk -- och inget
skydd för den enskildes egna intressen.
Men varje människa är unik och har rätt att i största
möjliga utsträckning forma sin tillvaro utan inskränkningar
från det allmänna. Begränsas den sektor det allmänna
beslutar över ökar de enskildas frihet. Den enskildes frihet
förenas med krav på ansvar för egna handlingar och respekt
för andra människor.
Utgångspunkten vid lagstiftning skall vara att lagar
behövs för att öka medborgarnas säkerhet och
välbefinnande i samhället, inte för att stärka det allmännas
makt över de enskilda.
Ett rättssamhälle kan existera endast i en livskraftig
demokrati. Demokratin kan fungera endast i ett
marknadsekonomiskt system.
Det demokratiska systemet måste vara uppbyggt så att
medborgarna får goda möjligheter att påverka de beslut
som fattas. Annars förlorar demokratin sin livskraft.
I denna motion redovisar moderata samlingspartiet
förändringar som är nödvändiga för att öka medborgarnas
inflytande och rättssäkerhet. Några av de viktigaste kraven
är: Öka möjligheterna till personval. Det ökar kontakten
mellan väljare och politiker. Fler folkomröstningar
stärker demokratin. Ett visst antal väljare bör kunna kräva
folkomröstning. Minska antalet riksdagsmän. Det
motverkar politikernas anonymitet. Förbättra
utskottsarbetet i riksdagen genom att återgå till tidigare
ledamotsantal 15 i stället för de 17 som beslutades efter
valet 1988. Förläng mandatperioderna och skilj
kommun- och riksdagsval. Då stärks väljarnas inflytande i
de lokala valen. Färre lagar och regler ger ökad frihet för
de enskilda. Människor måste få bestämma mer över sina
egna angelägenheter. Hänsynen till medborgarnas
rättssäkerhet och integritet måste sättas i första rummet vid
lagstiftning. Det allmänna får inte ensidigt gynnas på de
enskildas bekostnad. Ge den enskilde tolkningsföreträde
vid tvist med det allmänna, då ramlag tillämpas. Ramlagar
är ofta oklara och därför måste den enskildes ställning
stärkas i sådana tvister. Grundlagsskydda äganderätten,
avtalsfriheten samt näringsfriheten. Ge enskilda ökad
rätt till skadestånd från det allmänna vid felaktig
myndighetsutövning. Grundlagsskydda rätten att stå
utanför en organisation, d.v.s. den negativa
föreningsrätten. Reglera ideella föreningars verksamhet
i lag i syfte att stärka den enskildes ställning. Genomför
folk- och bostadsräkningar högst vart tionde år och ta då
stor hänsyn till den enskildes integritet.
Rättssäkerheten och demokratin har brister idag
Det finns stora brister i vårt samhälle såväl vad gäller
medborgarens inflytande över den demokratiska processen
som den enskildes rättsliga ställning i förhållande till det
allmänna. Personer som väljs till politiska uppdrag är
ofta anonyma på grund av att väljaren röstar mer på parti
än person. Utrymmet för folkomröstningar är begränsat.
Därmed kan en riksdagsmajoritet genomdriva beslut trots
att en folkomröstning skulle kunna visa att folkets flertal är
emot beslutet. Väljarens möjlighet att påverka valet i sin
egen kommun har i praktiken inskränkts genom att val till
riksdag och kommun hålls samtidigt. Sfären för enskilt
beslutsfattande har krympt. I takt med den offentliga
sektorns tillväxt har allt fler regler tillkommit som
medborgaren måste rätta sig efter. Lagarnas tillämpning
kan vara svår att förutse. Det allmänna gynnas, både genom
reglernas utformning och genom att det allmänna har bättre
resurser än vad den enskilde förfogar över, då regler
tillämpas. En majoritet i riksdagen kan genomdriva en
lag trots att den senare befinns vara grundlagsstridig.
Kontrollen av lagstiftningen är bristfällig. Det allmänna
undandrar sig sitt ansvar då regler tillämpas fel mot
enskilda. Möjligheterna till skadestånd är otillräckliga.
Äganderätten är hotad genom såväl högt skatteuttag som
missgynnande lagstiftning. Näringsfriheten är inskränkt,
bl.a. genom monopol, särskilda bidragsbestämmelser m.m.
Medborgarnas integritet har bristfälligt skydd mot bl.a.
samkörning av dataregister.
En växande känsla av maktlöshet
Utvecklingen under 1980-talet har lett till att allt fler
människor känner sig allt mer maktlösa.
Den enskildes möjligheter att hävda sina egna önskemål
har på många områden fått stå tillbaka för offentliga eller
kollektiva intressen. Då lagar har tillkommit har den
enskildes intressen ofta satts i andra hand.
När regler tillämpats fel mot de enskilda har det
allmänna undandragit sig sitt ansvar för att kompensera den
drabbade. Äganderätten har inskränkts genom stigande
skattetryck och missgynnande lagstiftning.
Samtidigt upplever många människor att de inte kan
påverka samhällsutvecklingen. En ökande del av folket har
förlorat förtroendet för den demokratiska processen och för
politiska beslut.
Få väljare har någon direkt kontakt med valda politiker,
eftersom de upplevs som anonyma. Den främsta
anledningen till detta är att väljarna erbjuds att rösta på
partier snarare än på personer. Utrymmet för
folkomröstningar är begränsat.
Starka politiker och svaga medborgare
I frågor där människor tidigare bestämde själva skall nu
beslut fattas av politiska organ eller myndigheter. Lagar och
föreskrifter har blivit styrande också inom den enskildes
personliga sfär. Samtidigt har den offentliga verksamheten
byggts ut. För att finansiera denna har skattetrycket stadigt
ökat.
Den förda politiken är baserad på en socialistisk
ideologi. I denna finns en övertro på kollektiva lösningar
och styrning av människors beteende. Det är därför ingen
slump att enskilda har blivit allt mer maktlösa.
Den nuvarande socialdemokratiska regeringen slår
dogmatiskt vakt om eller till och med försöker utvidga
redan förlegade socialistiska och kollektiva system och
företeelser. Detta sker trots de -- för allt fler -- uppenbara
felslut och misslyckanden som är en sådan politiks
kännetecken.
En konsekvens av denna politik är att enskildas
rättssäkerhet har inskränkts. På område efter område har
den enskildes intressen satts i andra hand.
Det finns från socialdemokratisk sida en ovilja att vidga
möjligheterna till kontroll av politisk och offentlig
maktutövning. Detta har bland annat tagit sig uttryck i ett
motstånd mot stärkt lagprövningsrätt för domstolar eller
utredning av frågan om inrättande av en
författningsdomstol.
Otillräcklig kontroll av offentlig maktutövning utgör i
själva verket ett hot mot den politiska demokratin.
Medborgarna har rätt att förvänta sig att även politiker
följer givna spelregler. Sker inte detta har berörda politiker
i själva verket gått vid sidan av det mandat väljarna givit
dem. Det ligger i sakens natur att detta är ägnat att skapa
förtroendekris mellan väljare och valda.
Fördjupad demokrati
Många väljare känner främlingskap inför den politiska
processen och upplever de politiskt valda företrädarna som
anonyma. Fenomenet är desto allvarligare då det inträffar
under en period då politiska beslut omfattar allt större
områden i samhället och påverkar de enskilda medborgarna
alltmer ingripande.
Medborgarnas inflytande över de politiska beslut som
formar vårt samhälle måste, enligt vår mening, stärkas.
Därmed ökar möjligheterna för att de lagar som stiftas tar
större hänsyn till de enskildas önskemål.
Väljarna måste få välja
Ett nytt valsystem måste införas i Sverige. Förändringar
bör vidtas redan från och med 1994 års val. Väljaren måste
ges ett starkt inflytande över vilken person som skall
representera honom eller henne i riksdag, landsting,
kommunfullmäktige eller kyrkofullmäktige.
Ett sådant system med personval skulle minska
avståndet mellan väljare och de valda. Medborgarnas
inflytande över de politiska besluten skulle öka om de
valdas framtid i första hand avgörs av väljarna i stället för
av partiorganisationerna. Ett sådant system skulle med all
sannolikhet leda till ett påtagligt minskat politiskt
inflytande över människornas vardag. Den politiker som
gjorde sig till tolk för omfattande offentlig styrning och
kontroll av medborgarnas tillvaro skulle inte bli vald eller
återvald.
Det svenska valsystemet är extremt. I motsats till så gott
som varje annat demokratiskt land ges väljaren i Sverige så
gott som inget inflytande alls över vilken person som skall
representera honom eller henne i riksdag, landsting eller
kommunfullmäktige. Väljaren har i praktiken att välja
mellan de olika ''personpaket'' som partierna presenterar.
Detta torde vara en viktig orsak till att politiska beslut fått
så stor betydelse för det svenska samhällets utveckling.
Inom ramen för dagens valsystem borde det vara
självklart att det är partiets medlemmar som i öppna val fick
avgöra hur det ''personpaket'' som skall presenteras för
väljarna skall se ut, vilket är utgångspunkten för det system
moderata samlingspartiet använder. Men detta räcker inte.
Valsystemet bör ändras så att ett partis samtliga väljare får
avgöra vilka personer som skall vara deras representanter.
Det tillämpade svenska valsystemet tillgodoser mycket
högt ställda krav på proportionalitet för de partier som
klarat den uppställda spärren på minst 4 % av rösterna.
Däremot saknas nästan helt möjlighet till personval.
Starka skäl talar för att bibehålla det proportionella
valsystemet. Varje röst bör vara lika mycket värd. Det enda
acceptabla undantaget är en viss småpartispärr.
Det går att inom ramen för ett proportionellt system öka
personvalsinslaget. Exempel på detta är Norge med sin
''kumulering'', vilket innebär att en viss kandidat kan få
dubbla personröster av en väljare. Länder med
majoritetsval i enmansvalkretsar får personvalsinslaget
tillgodosett men tappar samtidigt möjlighet till
proportionalitet. Frankrikes majoritetsval genomförs i två
omgångar, där den andra omgången endast genomförs om
ingen kandidat fått 50 % i den första omgången.
Finland har ett valsystem som förenar principerna om
proportionella val och direkt personval. Vid valet röstar
väljarna inte på partierna utan på enskilda kandidater. På
valdagen finns i vallokalen en förteckning över alla
kandidater som anmälts i valkretsen. Kandidaterna är
upptagna listvis i sådan ordning som partierna bestämt.
Varje kandidat har tilldelats ett nummer. Valsedeln utgörs
av en vit sedel med en rund ring och i denna ring skall
väljaren skriva numret på den kandidat som väljaren vill
stödja. En valsedel som saknar nummer blir ogiltig.
Personvalet är således obligatoriskt.
I Västtyskland genomförs valet i två omgångar, vilket
innebär att varje väljare har en röst för en
majoritetsvalsomgång i enmansvalkretsen och en röst för en
proportionell omgång med regionala valsedlar.
Det är givetvis möjligt att skapa ett nytt svenskt
valsystem som bygger på proportionalitet och personval. Av
det ovan anförda framgår att det finns flera tänkbara
modeller. Ett nytt valsystem måste dock garantera såväl
riksproportionalitet som påtagligt inslag av personval. Det
senare skulle t.ex. kunna åstadkommas genom att varje
väljare har två röster, varvid den ena rösten används vid
majoritetsval i enmansvalkretsar och den andra vid
proportionellt val i regioner.
Ett sådant valsystem skulle spela en viktig roll när det
gäller att förnya svensk demokrati. Väljarna skulle ges
möjlighet att även välja person, närheten mellan
riksdagsmännen och väljarna skulle öka högst väsentligt
och det skulle med all sannolikhet på sikt bli högre i tak i
partierna i takt med att de valdas framtid direkt avgjordes
av väljarna i stället för av partiorganisationerna.
Var och en av dessa förändringar är betydelsefull.
Sammantagna skulle de leda till en radikal förstärkning av
väljarnas inflytande.
Frågan om ökade möjligheter till personval bör utredas
snarast. Mot bakgrund av frågans betydelse bör den inte
utredas tillsammans med andra grundlagsfrågor utan
utredas separat.
Färre riksdagsmän
Sveriges riksdag omfattar i dag 349 ledamöter. Mot
bakgrund av vårt lands folkmängd är detta i ett
internationellt perspektiv ett alltför stort antal.
Om antalet riksdagsmän minskade skulle detta också
leda till en ''arbetsdugligare'' riksdag.
Antalet riksdagsmän bör således minska. En minskning
med 100 ledamöter till inalles 249 är, enligt vår mening,
lämpligt.
Då en minskning av antalet riksdagsmän även medför
andra nödvändiga ändringar i valsystemet bör frågan bli
föremål för utredning.
Förbättra riksdagens utskott
Efter valet 1988 beslutade en majoritet i riksdagen att
varje utskott skulle bestå av 17 ledamöter i stället för 15.
Från moderat sida motsatte vi oss denna förändring.
Enligt vår uppfattning byggde utökningen av antalet
ledamöter inte på några principiella eller genomtänkta
överväganden. Det var endast fråga om att anpassa
utskottsorganisationen till den dagsaktuella politiska
situationen. Den aktuella förändringen var ägnad att öppna
vägen för framtida snabba förändringar av
riksdagsordningen beroende på hur kommande val skulle
komma att utfalla.
Enligt vår mening har denna kritik fullt fog för sig ännu.
Frågan om antalet utskottsplatser har behandlats vid ett
flertal tillfällen tidigare av såväl offentliga utredningar som
i riksdagen. Innan den olyckliga ändringen 1988
genomfördes hade stor enighet rått om att det inte var
lämpligt med så många ordinarie platser i utskotten att det
skulle garantera representation för samtliga partier som
passerat 4-procentspärren. Med 15 platser i varje utskott
skulle någorlunda stora partier erhålla
utskottsrepresentation, ansåg man. Det ansågs vidare vara
ett lämpligt tal för att utskotten skulle kunna arbeta i
smidiga och effektiva former.
Om ytterligare partier i framtida val passerar 4-
procentspärren, men inte erhåller tillräckligt antal mandat
för att vara garanterade ordinarie platser i utskotten,
kommer troligen nya krav att resas om ytterligare ökning av
antalet ledamöter i utskotten. Det ligger i sakens natur att
detta är ett orimligt läge. Med inte alltför orealistiska
antaganden om kommande valresultat skulle till och med
situationer kunna uppstå då antalet ledamöter i riksdagen
inte skulle förslå för att besätta samtliga utskottsplatser.
Övertygande skäl talar därför för att riksdagen bör
besluta att återgå till tidigare gällande ordning med 15
ledamöter i varje utskott.
Fler folkomröstningar
Det finns möjligheter att anordna rådgivande -- och
beträffande grundlagsfrågor beslutande -- folkomröstning.
Vi menar att folkomröstningar används i alltför liten
utsträckning i vårt land.
För närvarande bestämmer en majoritet i riksdagen om
en folkomröstning skall ske. Något minoritetsskydd finns
inte utom beträffande vilande grundlagsförslag. Starka skäl
talar för att möjligheterna att anordna rådgivande
folkomröstning skall ökas. Självfallet skall omröstning inte
kunna ske i alla frågor. Exempelvis bör renodlade
budgetfrågor vara uteslutna.
Det finns mot denna bakgrund anledning att pröva om
det bör öppnas möjlighet till folkomröstning på initiativ från
medborgarna. En tänkbar lösning är att om ett visst antal
väljare kräver folkomröstning skall rådgivande sådan
anordnas.
Frågor gällande ökad användning av
folkomröstningsinstitutet bör utredas snarast. Samtidigt bör
motsvarande möjligheter till folkomröstning på det
kommunala planet övervägas.
Grundlagsskydda utlandssvenskarnas rösträtt
Enligt gällande lag har så gott som alla utlandssvenskar
rösträtt, men den är inte grundlagsreglerad. Detta är
otillfredsställande. Genom ett enda riksdagsbeslut med
enkel majoritet kan svenska medborgare som vistas
utomlands berövas möjligheten att utöva sin rösträtt. Det är
därför av stor betydelse att skyddet för rösträtten förstärks.
Detta bör ske genom att nuvarande bestämmelser om
utlandssvenskarnas rösträtt skrivs in i 3 kap. 2
§ regeringsformen.
Skilj kommun- och riksdagsval och förläng
mandatperioderna
Till skillnad från vad som gäller i andra demokratier sker
riksdags- och kommunalval samtidigt i Sverige. Detta leder
till att rikspolitiska frågor dominerar i den allmänna
debatten inför valen.
Huvuddelen av den offentliga verksamheten bedrivs i
kommunal regi. Beslut som fattas i kommuner och landsting
har därför blivit alltmer väsentliga för medborgarna.
Att det hos väljarna finns ett intresse för kommunala
frågor visar analyser av föregående val. Antalet väljare som
lägger sina röster för olika partier i riksdags- och
kommunalvalen har successivt ökat under senare val.
Med skilda valdagar skulle de kommunala frågorna --
och de kommunala politikerna -- komma i förgrunden.
Före 1969 års reform tillämpades fyraåriga
mandatperioder för valda församlingar i vårt land. Därefter
förkortades mandatperioden till tre år. Detta har fört in en
ryckighet och hetsighet i det politiska arbetet. Den treåriga
mandattiden är alltför kort.
Det bör ske en övergång till fyraåriga mandatperioder
för valda församlingar. Av särskild betydelse är att valen
inte förrättas samma år. Val bör förrättas vartannat år till
riksdagen och vartannat till kommunfullmäktige och
landsting. Annars kommer rikspolitiken att fortsätta att
dominera över de kommunalpolitiska frågorna.
En kyrkans valdag bör införas
Genom de kyrkliga valens förläggning i oktober samma
år som de allmänna valen har sämsta tänkbara förutsättning
för en kyrklig valdebatt skapats. Valdeltagandet är som
regel mycket lågt.
En förklaring till det svaga intresset för de kyrkliga valen
är med stor sannolikhet deras placering en månad efter de
allmänna valen till riksdag, landsting och kommun. All
kraft och energi har i partiorganisationer och media ägnats
valen i september.
Alla kyrkliga val bör samlas till en ny kyrkans valdag.
Denna valdag bör placeras i oktober året före
kommunfullmäktigevalen. Förändringen skulle innebära
att ökad uppmärksamhet från väljare, partiorganisationer
och media skulle kunna riktas mot de kyrkliga valen.
Kyrkofullmäktige bör ha lika lång mandatperiod som
kommunfullmäktige.
Grundlagsskydda äganderätten
Nuvarande skydd för äganderätten är mycket bristfälligt
i regeringsformen. En riksdagsmajoritet har möjlighet att
genom vanlig lag besluta om olika begränsningar i enskilt
ägande.
Personlig äganderätt är en viktig förutsättning i ett
samhälle vars ekonomiska system är marknadsekonomin.
När äganderätten begränsas eller störs, störs också
marknadsekonomin. Välfärd och enskilt ägande går hand i
hand. Ägandet stärker människors oberoende och
trygghet.
En utredning bör därför göras i syfte att klarlägga hur
äganderättens ställning kan förstärkas i regeringsformen.
Detta arbete bör snarast påbörjas och bedrivas skyndsamt.
Värna avtalsfriheten
Det finns ett starkt samband mellan äganderätt och
avtalsfrihet. Om ägaren inte har rätt att disponera över sin
egendom, exempelvis genom försäljning eller uthyrning,
förlorar äganderätten mycket av sitt värde.
Rätten att fritt sluta avtal spelar en väsentlig roll inom
många områden i vårt samhälle. Det finns dock tendenser
till inskränkningar i avtalsfriheten. T.ex. kan enligt
förköpslagen ett avtal mellan två personer om köp av
fastighet förlora sin giltighet. På motsvarande sätt finns
inskränkningar av avtalsfriheten inom hyreslagstiftningen
och i arbetsrättsliga lagar.
Avtalsfriheten har stor betydelse för vårt samhällsskick
och bör därför ges uttryckligt grundlagsskydd. Vissa
inskränkningar i friheten att ingå avtal måste självfallet
finnas även i framtiden. Avtalsfriheten kan inte vara helt
utan begränsningar. I grundlag skall anges vilka
begränsningar som får ske.
Grundlagsskydd för rätten att stå utanför en förening
Den s.k. positiva föreningsrätten, d.v.s. rätten att fritt
ansluta sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i
grundlagen och i medbestämmandelagen. Det borde vara
en självklarhet att med rätten att tillhöra en förening också
följer rätten att slippa tillhöra en förening.
I Sverige är dock rätten att stå utanför en förening -- den
s.k. negativa föreningsrätten -- ingen självklarhet. Det
förekommer att fackliga organisationer nekar eller ställer
upp hinder om en medlem önskar utträda eller skapar
svårigheter för arbetsgivare som önskar anställa någon som
inte är fackligt ansluten.
Den elementära mänskliga rättigheten att själv besluta
om inträde i eller utträde ur en organisation är av så
väsentlig karaktär att den inte av lagstiftaren kan
överlämnas till vissa organisationers avgörande. För att
garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå från
medlemskap i t.ex. en facklig organisation bör därför rätten
att stå utanför en förening grundlagsfästas.
Ideella föreningar utgör en viktig del av vårt samhälle.
De fullgör betydelsefulla uppgifter på många olika
områden. Trots den betydelse som olika organisationer
sålunda har saknas i dag normer av grundläggande karaktär
beträffande organisationernas förhållanden.
Den enskildes ställning kan behöva stärkas i olika
avseenden utöver vad som kan bli resultatet av en
grundlagsändring. Det finns därför skäl för en utredning
rörande såväl behovet som den lämpliga utformningen av
lagstiftningen om de ideella föreningarna. Tyngdpunkten i
en ifrågasatt lagstiftning bör ligga i det som från samhällets
sida är mest skyddsvärt, nämligen den enskilde
medlemmens ställning i förhållande till organisationen.
Stärk näringsfriheten
Friheten för människor att vara verksamma i den näring
eller i det yrke de önskar är väsentlig i marknadsekonomin.
Sker inskränkningar i dessa friheter drabbas inte endast den
som önskar ägna sig åt en viss verksamhet. Även
konsumenternas valfrihet minskar då konkurrensen blir
mindre.
Det har blivit allt svårare för den enskilde att fritt utöva
näring. Exempelvis har viss näringsutövning förhindrats
genom särskilda bidragsbestämmelser, monopol eller andra
regleringsåtgärder. Självfallet kan det krävas vissa
auktorisationskrav för viss verksamhet. Samtidigt är
emellertid rätten att driva näringsverksamhet så
grundläggande för vårt samhälle att denna rätt bör skyddas
särskilt i grundlagen.
Ökat minoritetsskydd
Vi har ovan föreslagit att bl.a. äganderätt och
avtalsfrihet ges grundlagsskydd eller förstärkt sådant skydd.
Om dessa förslag genomförs är det möjligt att samtidigt
vidga den form av minoritetsskydd som föreskrivs i 2 kap.
12 § tredje stycket regeringsformen. Enligt detta stadgande
gäller att lag om vissa fri- och rättigheter skall på yrkande av
lägst tio av riksdagens ledamöter vila i minst tolv månader
såvida inte en kvalificerad majoritet bestående av fem
sjättedelar av ledamöterna antar förslaget till lag. Detta
skulle innebära ett väsentligt ökat minoritetsskydd.
Effektivare lagprövning 1979
genomfördes en grundlagsändring som innebar att
domstolarna uttryckligen tillerkändes en lagprövningsrätt.
Sedan dess gäller enligt 11 kap. 14 § regeringsformen att om
domstol eller annat offentligt organ finner att en föreskrift
står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan
överordnad författning, eller att stadgad ordning i något
väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får
föreskriften icke tillämpas. Det finns dock en begränsning i
lagprövningsrätten. Om riksdagen eller regeringen beslutat
om föreskriften skall tillämpning underlåtas endast om felet
är uppenbart. För att en domstol skall kunna underlåta att
tillämpa föreskrift som har beslutats av riksdagen eller
regeringen ställs alltså mycket höga krav.
Det finns exempel på bristande respekt hos
socialdemokraterna för grundlagens krav vad gäller såväl
innehåll som beredning vid lagstiftning. Här kan erinras om
hur det gick till då pensionsskatten infördes.
Nuvarande reglering med krav på uppenbar avvikelse
som grund för lagprövning har skapat utrymme för
lagstiftning som stämmer mindre väl överens med
regeringsformens krav. En utvidgad lagprövningsrätt bör
därför införas. Lagprövning bör kunna ske även om
avvikelsen inte är uppenbar. En sådan ändring skulle göra
att domstolar och myndigheter fick större möjlighet att
vägra tillämpa en grundlagsstridig lag.
Författningsdomstol?
Det kan tänkas att en utvidgad lagprövningsrätt inte
skulle vara tillräcklig för att garantera en grundlagsenlig
lagstiftning och lagtillämpning. Därför kan det finnas skäl
att utreda frågan om inrättandet av en författningsdomstol.
En författningsdomstol i Sverige skulle ha till främsta
uppgift att vaka över att de i grundlagen förankrade fri- och
rättigheterna inte kränks. Utvecklingen i Sverige på detta
område inger betänkligheter. Inte minst gäller detta skyddet
för den enskildes integritet.
Behovet av att få vissa frågor med anknytning till
grundlag och t.ex. vallag prövade, utifrån strikt juridiska
utgångspunkter, framstår i dag som alltmer markerat.
Mot denna bakgrund bör frågan om lämpligheten av
inrättandet av en författningsdomstol, dess kompetens,
sammansättning och verksamhet snarast göras till föremål
för en allsidig och inträngande utredning.
Respektera Europadomstolens utslag
Det är angeläget med en genomgång av svensk
lagstiftning i syfte att bringa den i överensstämmelse med
Europakonventionen och Europadomstolens avgöranden.
Europakonventionen har inte gjorts direkt tillämplig för
svenska domstolar och förvaltningsmyndigheter. Sverige
har under senare tid vid flera tillfällen fällts av
Europadomstolen. Mot den bakgrunden är det tydligt att
den svenska rättsordningen inte uppfyller de krav
Europakonventionen ställer.
En allmän genomgång av svensk lagstiftning bör komma
till stånd i syfte att undanröja eventuella motsättningar
mellan svensk lag och konventionen. En sådan genomgång
bör kompletteras med en utredning om möjligheterna att
införliva Europakonventionen i svensk rätt genom
inkorporering. Därmed skulle domstolar och myndigheter
vara ålagda att uppfylla konventionens krav.
Överflytta ärenden från politisk till juridisk prövning
Ett grundläggande problem när det gäller svensk rätts
förhållande till bl.a. Europakonventionen är att vår
rättsordning i många ärendetyper anvisar regeringen eller
förvaltningsmyndighet i stället för domstol som slutinstans.
En sådan prövning av ärenden uppfyller inte alla de
rättssäkerhetsgarantier en prövning inför domstol erbjuder.
Inför Sveriges medlemskap i EG får denna fråga ytterligare
betydelse. För att Sverige skall kunna uppfylla de krav på
rättssäkerhet för enskilda och företag som EG-rätten
bygger på måste domstolsprövning kunna ske i många
ärendetyper som nu behandlas som rena
förvaltningsärenden. En överflyttning av ett stort antal
ärenden till förvaltningsdomstol bör därför ske.
Detta förutsätter en grundlig genomgång av de lagar som
kan beröras.
Med hänsyn till det anförda bör riksdagen hos
regeringen begära en skyndsam utredning i frågan.
JO-kontroll av kommunerna
Huvudparten av den offentliga verksamhet som
allmänheten kommer i kontakt med sker numera i
kommunal regi. För den enskilde är det således av stor
betydelse att det ställs lika höga krav på rättssäkerhet och
rättsövervakning på det kommunala området som på det
statliga. Riksdagen bör nu uppdra åt regeringen att snarast
återkomma till riksdagen med ett lagförslag, vilket ger JO
samma fullföljdsmöjligheter över disciplinbeslut m.m. på
det kommunala området som på det statliga.
Vidga det allmännas skadeståndsansvar
Under en följd av år har vi från moderat sida krävt att
den enskildes möjlighet att få skadestånd från det allmänna
skall vidgas. Under hösten 1989 fattade riksdagen till sist
beslut om att i viss mån tillmötesgå våra krav. Vissa
ändringar har gjorts i skadeståndslagen och en utredning
skall göra en ytterligare översyn av det allmännas
skadeståndsansvar. Enligt vår mening bör kommande
lagstiftning ha följande innehåll:
I princip bör vanliga skadeståndsrättsliga grundsatser
gälla också vid det allmännas verksamhet. Det vore också
önskvärt om det allmänna vid oriktigt handlande får
ansvara för skador som uppkommer för enskilda även i fall
då någon oaktsamhet inte föreligger (strikt ansvar). Vidare
borde enskilda få gottgörelse för skada som har sin grund i
oriktiga råd och upplysningar från myndigheter utan att det
föreligger något direkt samband med myndighetsutövning.
Dessutom bör ersättning kunna utgå för den kränkning
som den skadelidande utsatts för, även om han inte kan
styrka att han åsamkats någon direkt ekonomisk skada.
Slutligen finns det anledning att strama upp de villkor --
bl.a. beträffande skadeståndsskyldighet -- under vilka den
offentliga affärsverksamheten skall verka. Det saknas skäl
till att låta denna verksamhet -- ofta i form av
monopolföretag -- bedrivas under gynnsammare villkor än
som gäller för jämförbara näringsidkare.
Skydda integriteten
Ofta möter den enskilde krav från myndigheter på att
lämna ifrån sig personuppgifter av olika slag. Uppgifterna
registreras, lagras och skickas inte sällan vidare till andra
myndigheter. Ofta sker samkörning av olika dataregister.
Det allmännas intresse för personuppgifter har ett
samband med den offentliga sektorns storlek och det
omfattande regelverket. Myndigheter lägger endast en
effektivitetsaspekt på insamling av uppgifter. Den enskildes
rätt till en privat sfär kommer i andra hand.
Den enskildes integritetskrav skall enligt vår mening
vara styrande för lagstiftningen och för hanteringen av olika
dataregister. Därför behövs ett starkare skydd för
integriteten.
Nyligen genomfördes i vårt land ännu en folk- och
bostadsräkning. Då riksdagen behandlade denna fråga
motsatte sig moderata samlingspartiet att en folkräkning
skulle ske år 1990. Den genomförda folkräkningen var
onödig och utgör ett exempel på överdriven insamling av
personliga uppgifter. Det finns visserligen internationella
rekommendationer om att folkräkningar bör genomföras
med vissa mellanrum. Det saknas emellertid anledning till
att så sker så ofta som vart femte år. Vidare skall självfallet
inte fler uppgifter infordras från den enskilde än som är
oundgängligen nödvändigt för ändamålet med
folkräkningen.
Enligt vår mening bör folk- och bostadsräkningar inte
genomföras oftare än vart tionde år. Nästa folk- och
bostadsräkning skall alltså äga rum tidigast år 2000. Då
denna folk- och bostadsräkning genomförs måste stor
hänsyn tas till den enskildes rätt till en privat och skyddad
sektor.
Principer för lagstiftning
Inte i något fritt land i världen har den offentliga makten
en sådan omfattning som hos oss. Det är ingen tillfällighet.
Vårt land har styrts och styrs av föreställningen att en
politisering i demokratins namn skall prägla större och
större delar av samhället.
Med en sådan demokratisyn som utgångspunkt finns det
ingen gräns för den offentliga maktens anspråk -- och inget
skydd för den enskildes intressen.
De enskildas villkor bör i så liten utsträckning som
möjligt regleras av det allmänna. När behov av reglering
finns skall medborgarnas krav på rättssäkerhet och
integritet tillmätas största betydelse. Det måste finnas en
balans mellan offentliga och enskilda intressen. Det
allmänna får inte ensidigt gynnas på medborgarnas
bekostnad.
Lagar skall stiftas i överensstämmelse med grundlagar
och Europakonventionen. Det får inte finnas någon
tveksamhet i dessa avseenden.
Tillkomsten av en ny lag eller ändring i en bestående
måste vara väl förberedd. Därmed bör lagarna få sådan
kvalitet att snara ändringar inte blir nödvändiga. Då kan
medborgare -- och rättstillämpande organ -- sätta sig in i vad
den nya regleringen innebär. När lagar ändras hastigt blir
resultaten ofta att de är illa förberedda och fungerar dåligt,
att de skapar stora praktiska problem i samhället och
slutligen att de skadar respekten hos medborgarna för lagar,
myndigheter och ytterst lagstiftaren. Lagändringar till de
enskildas nackdel får aldrig genomföras så hastigt att
enskilda drabbas av rättsförluster. Det är nödvändigt att
varje förslag till ny lag åtföljs av en ordentlig utvärdering av
konsekvenser och kostnader för enskilda individer, företag
och statsmakterna.
Användningen av ramlagstiftning och generalklausuler
måste begränsas. Denna lagstiftningsteknik innebär att det
är svårt för allmänhet och myndigheter att förutse
tillämpningen. I ett modernt, snabbt föränderligt samhälle
är det inte möjligt för en lagstiftare att helt klara sig utan
ramlagstiftning och generalklausuler. I framtiden bör dock
det allmänna ta på sig ett särskilt ansvar för hur sådan
lagstiftning tillämpas i mål eller ärenden mellan enskilda
och det allmänna. Uppstår tvekan om hur lagen skall
tillämpas skall den tolkas till den enskildes förmån.
Varje år tillkommer eller ändras ett stort antal lagar. Det
är angeläget att riksdagen ges vidgade möjligheter att
kontrollera hur lagarna fungerar i praktiken. Riksdagens
resurser för utvärdering och uppföljning av fattade beslut
bör därför kraftigt förstärkas. Riksdagens revisorer bör ges
ökade uppgifter. Detta förutsätter att revisorernas resurser
förstärks. En sådan förstärkning kan ske genom att delar av
riksrevisionsverket förs över till riksdagens revisorer.
I motionen har lagts fram förslag som medför
lagändringar. Det bör ankomma på vederbörande utskott
att utforma erforderliga sådana ändringar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
ökade möjligheter till personval i enlighet med vad som i
motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
minskat antal riksdagsmän i enlighet med vad som i
motionen anförts,
3. att riksdagen beslutar att varje riksdagens utskott skall
bestå av 15 ledamöter,
4. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
vidgade möjligheter till rådgivande folkomröstningar i
enlighet med vad som i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i regeringsformen för att skydda utlandssvenskarnas
rösträtt,
6. att riksdagen uttalar att fyraåriga mandatperioder och
skilda valdagar för riksdags- och kommunalval bör införas,
7. att riksdagen uttalar att en kyrkans valdag bör införas
i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
grundlagsskyddad äganderätt och avtalsfrihet i enlighet
med vad som i motionen anförts,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i regeringsformen för att säkerställa den negativa
föreningsrätten,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagreglering av ideella
föreningars verksamhet,1s]
10. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
grundlagsskyddad näringsfrihet i enlighet med vad som i
motionen anförts,
11. att riksdagen, för att vidga lagprövningsrätten,
beslutar att ändra 11 kap. 14
§ regeringsformen i enlighet med vad som i motionen
anförts,
12. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
införandet av en författningsdomstol i enlighet med vad som
i motionen anförts,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en genomgång av svensk
lagstiftning i avsikt att bringa den i överensstämmelse med
de krav som Sveriges anslutning till Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna medför,
14. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam
utredning om vilka ärenden som skall överflyttas från
regeringen till förvaltningsdomstolarna,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om JO-kontroll av kommunerna,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad rätt till skadestånd från det
allmänna vid felaktig myndighetsutövning,1s]
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd för den personliga
integriteten,
[att riksdagen uttalar att folk- och bostadsräkningar inte
skall genomföras oftare än vart tionde år,2s]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hänsynen till den enskildes
integritet vid folk- och bostadsräkningar,2s]
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principer för lagstiftningen,
18.att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tolkningsföreträde för enskild
vid tillämpning av ramlag eller generalklausul,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av stiftade lagar.
Stockholm den 16 januari 1991
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Anders Björck (m)
Görel Bohlin (m)
Rolf Clarkson (m)
Rolf Dahlberg (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gunnar Hökmark (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Sonja Rembo (m)
Arne Andersson (m)
i Ljung