I motionen K226 till 1989/90 års riksmöte föreslog jag att
riksdagen skulle begära att regeringen lät utarbeta ett
förslag till handbok i etik för politiker. Till min stora
förvåning avstyrkte konstitutionsutskottet min begäran och
riksdagen avslog den. Utskottets motivering för sin
avstyrkan är minst sagt obetalbar och jag återger den
därför:
Enligt utskottet skulle av statsmakterna initierade eller
utfärdade regelsamlingar av det slag som föreslås i
motionerna K257 och K226 kunna uppfattas som redskap
för försök att på ett otillbörligt sätt påverka partiernas inre
liv (1990/91:KU1, s 23).
Som
bekant finns regelsamlingar i yrkesetik för ett flertal
yrkesgrupper såsom för läkare, domare, advokater,
journalister, bankmän och även företagare. Ingen har här
kommit på idén att uppfatta dessa regelsamlingar som
redskap för försök att på ett otillbörligt sätt påverka dessa
yrkesgruppers inre liv!
För behovet av etiska regler talar det växande
misstroendet till politiker. I en studie om allmänhetens
attityder till politiker under åren 1973--1980 konstaterade
Torsten Österman att förtroendet under denna period hade
minskat med mer än hälften. År 1987 konstaterade Sören
Holmberg och Mikael Gilljam i studien ''Väljare och val i
Sverige'' att 66 procent av de tillfrågade mot 46 procent år
1968 instämde i påståendet att partierna bara är
intresserade av folks röster och inte av folks åsikter.
Man har också mätt det s k politikerföraktet genom att
fråga om de som sitter i riksdagen och beslutar tar hänsyn
till vad vanligt folk tycker och tänker. 1968 trodde 37
procent av de svarande att riksdagsledamöterna negligerade
dem. I valundersökningen 1985 hade denna siffra nästan
fördubblats. Det betyder att blott en tredjedel av de
tillfrågade uttalade sitt förtroende för politiker i allmänhet.
Politikernas beteende har länge debatterats i
massmedierna. Låt mig återge blott ett inlägg, nämligen av
Ulf Adelsohn, som i en krönika i Aftonbladet den 21 mars
1988 skrev:
Det finns, mig veterligt, ingen annan yrkesgrupp som
smutskastar varandra som politiker. Och som sedan visar
upp ett förvånat ansikte över att en stor del av gyttjan
faktiskt också stänker på den som kastar.
Frågan om etik i politiken är gammal. Den diskuterades
redan i det antika Aten, då man inte hade vare sig partier
eller kandidater, kommunfullmäktige eller parlament.
Medborgarna styrde sig själva och folkförsamlingen bestod
av minst 5 000,
de lagstiftande av 1 000
och folkdomstolen av 500. Medborgarnas dagar
fylldes med politisk verksamhet, de hade inte tid med
förvärvsarbete och de åtnjöt arvode. I den här situationen
ställde Platon i dialogen med Protagoras frågan om inte
statskonsten bör anförtros några få, som kan bli skickliga:
''Bör den inte liksom läkekonsten och andra yrken kräva en
utbildning, så viktig som den är?'' -- Nej, svarar Protagoras,
det går inte, för statskonsten skall bestå av försynthet och
rättvisa, dvs man beter sig anständigt och fredligt mot
varandra och håller överenskommelser. Denna politiska
dygd är något som alla måste besitta, annars kan inte en stat
bestå i längden. Frånvaron av etik och moral leder till
politikens korruption och populism (röstfiske).
Denna uppfattning anser jag gälla än i dag. Och ett
lämpligt sätt borde vara att regeringen lät tillsätta en
parlamentarisk utredning, i vilken både rikspolitiker och
kommunalpolitiker inginge och som finge i uppdrag att
utarbeta ett förslag till handbok i etik för politiker.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk kommitté med uppgift att utarbeta ett
förslag till handbok i etik för politiker.