Äganderätten är svagt skyddad i regeringsformens
rättighetskapitel. I 2 kap. 18 § sägs endast att varje
medborgare vars egendom tas i anspråk genom
expropriation eller ''annat sådant förfogande skall vara
tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som
bestäms i lag. Tekniskt sett är det fråga om en formregel
som föreskriver att ersättningsreglerna för visst fall skall
vara fastlagda i lag.
Bestämmelsen kan därutöver sägas innebära att
ersättningsregler skall finnas och att dessa skall vara så
beskaffade att egendomsförlusten ersätts i rimlig
omfattning.
Denna formella garanti gäller dock enbart i fråga om
expropriation, ett ingrepp som kan rikta sig endast mot fast
egendom. Vilka andra ingripanden i ägandet som förstås
med ''annat sådant förfogande'' är oklart och har aldrig på
allvar prövats. Regeringsformens ifrågavarande
bestämmelse erbjuder icke ett äganderättsskydd som
uppfyller ens mycket lågt ställda krav.
Det nu beskrivna rättsläget ter sig märkligt mot
bakgrund av att Sverige -- genom att godkänna
Europarådskonventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna jämte
tilläggsprotokoll -- åtagit sig att upprätthålla ett mycket
mera långtgående skydd för äganderätten än det som
ifrågavarande grundlagsstadgande ger uttryck för.
Artikel 1 i första tilläggsprotokollet till nämnda
konvention tillförsäkrar envar i Sverige ett generellt skydd
för all egendom. Skyddet tillkommer såväl fysisk som
juridisk person. Den engelska originaltexten talar härvidlag
om ''the peaceful enjoyment of his possession''. På svenska
är det närmast en regel om att envar är berättigad att i lugn
och ro få åtnjuta äganderätten till sin egendom. Artikeln
anger vidare dels de förutsättningar under vilka ett
berövande av egendomen får ske, dels villkoren för sådana
ingrepp i ägandet som inte är så långtgående att
äganderätten helt går förlorad. Totalt berövande av ägande
får enligt artikeln endast ske i tre fall: för tillgodoseende av
ett allmänt intresse och då i enlighet med föreskrift i lag (1),
för uttag av skatter och andra pålagor (2) samt för betalning
av böter, viten och liknande straffavgifter (3). Något
berövande av egendom får dock aldrig ske i strid med den
internationella rättens föreskrifter. Vad därefter gäller
inskränkningar i äganderätten tillägger artikeln staten rätt
att göra sådana ingrepp i ägandet som den bedömer som
nödvändiga för att säkerställa att egendomen används i
överensstämmelse med vad det allmänna intresset kräver.
Europarådsbestämmelsen utgår således från att det skall
finnas ett generellt skydd för allt ägande, men den ger
samtidigt staten ganska vittgående möjligheter att både
totalt beröva den enskilde hans egendom och ingripa
begränsande i hans möjligheter att nyttja egendomen.
Artikeln kan ses som ett försök att balansera de olika
intressen som gör sig gällande på detta område. Å ena sidan
erkänns äganderätten som grundläggande princip. Å andra
sidan får staten rätt att i vissa lägen upphäva äganderätten
och även att i andra situationer göra sådana ingrepp i den
enskildes frihet att bruka sin egendom som kan behövas för
att tillgodose allmänna intressen.
Det är en naturlig åtgärd att överföra den internationella
förpliktelse att skydda ägandet som Sverige åtagit sig till
regler i intern svensk rätt. Det är en anomali att de enskilda
i Sverige på ett centralt område skall behöva vända sig till
ett internationellt organ -- Europarådskommissionen -- för
att få sin sak prövad. I stället borde prövningen av olika
äganderättsingrepps rättsenlighet genom regler i
grundlagen i första hand förläggas till svenska instanser.
Det synes oss närmast självklart att Sverige införlivar
Europarådsstadgandet med den nationella
rättighetskatalogen i 2 kap. regeringsformen. Vi har gjort
en svensk översättning av art. 1 i första tilläggsprotokollet
och därvid anpassat reglerna till svenska förhållanden.
Jämkningarna i texten är nödvändiga, eftersom en
ordagrann översättning inte skulle ge den någon riktigt klar
mening. Bestämmelsen måste vidare utformas så att den
passar in i raden av andra rättighetsregler i 2 kap. RF.
Slutligen bör ersättningsreglerna i nuvarande 2 kap. 18 § RF
bibehållas i lämplig form, då denna paragraf nu föreslås
förändrad. De har inarbetats i vårt förslag.
Motsvarande ändring bör göras i 20 § första stycket
punkt 9 beträffande utlänning.
Som framgått är vårt förslag uttryck för redan gällande
rätt. Vad vi vill uppnå är att denna grundlagsfästs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar anta följande nya lydelse av 2 kap.
18 § regeringsformen:
Varje medborgare har rätt till sin egendom. Han får dock
av det allmänna frånhändas egendom genom beslut om
skatt eller annan pålaga eller genom beslut om brottspåföljd
eller vite, förutsatt att åtgärden inte genom omfattning,
syfte eller eljest framstår som uppenbart oskälig i ett
demokratiskt samhälle. I övrigt får han inte berövas
egendom annat än genom föreskrift i lag för tillgodoseende
av viktigt allmänt intresse och under förutsättning att
ersättning för förlusten är tillförsäkrad honom genom lag.
I medborgarens rådighet över sin egendom får
inskränkning göras genom föreskrift i lag för att tillgodose
viktigt allmänt intresse eller enskilt intresse av särskild
betydelse. För därav föranledd förlust eller skada skall
ägaren vara tillförsäkrad ersättning enligt föreskrift i lag.
Beträffande begränsning enligt första stycket tredje
meningen och andra stycket första meningen gäller vad som
föreskrivs i 12 § andra stycket.
nStockholm den 14 januari 1991
Allan Ekström (m)
Bengt Harding Olson (fp)