Ett fritt och av statsmakterna oberoende
organisationsväsende och föreningsliv är genom sin
omfattning och sina uppgifter en viktig del av vårt folkstyre.
De synnerligen många föreningar och organisationer som är
verksamma har avgörande betydelse i vårt samhälle
eftersom de fullgör både för den enskilde och för samhället
väsentliga uppgifter på många områden exempelvis inom
ekonomisk, facklig, politisk och humanitär verksamhet
samt i fråga om religionsutövning, vetenskap, forskning och
idrott.
Praktiskt taget alla i vårt land tillhör en eller flera
föreningar. Även om medlemskap är frivilligt för den
enskilde är det i stor utsträckning en förutsättning för att
vederbörande skall kunna hävda sina intressen och
rättigheter samt för att kunna utöva fritidsaktiviteter och
hobbies.
Enligt centerpartiet är det viktigt att samhället på olika
sätt stimulerar föreningslivet och underlättar dess
verksamhet. Samtidigt måste det vara en viktig uppgift för
samhället att skydda den enskildes ställning inom och
gentemot en förening.
Frågan om den enskilde medlemmens rättigheter och
skyldigheter inom en organisation, liksom medborgarnas
ställning gentemot olika organisationer, har under senare år
uppmärksammats allt mer. Dessutom har frågor om
organisationernas ställning och inflytande inom vårt
moderna samhälle och förhållandet mellan samhälle och
organisationer tilldragit sig ett växande intresse.
Vi vill erinra om att när det gäller den enskilde
medborgaren kontra samhället är rättigheterna reglerade i
grundlag och i annan lagstiftning. Men när det gäller den
enskildes ställning, rättigheter och skyldigheter gentemot
organisationerna är förhållandet oreglerat, trots att i många
fall den enskildes relationer till organisationer är nästan lika
betydelsefulla för vederbörande som relationen till
samhället.
Enligt vår mening är det inte tillräckligt att
grundlagsreglera den enskildes ställning gentemot
samhället utan det finns mycket starka skäl för att i såväl
grundlag som annan lag också införa grundläggande regler
om den enskildes ställning och rättigheter i förhållande till
organisationer.
I denna motion framför vi därför krav på dels att den s.k.
negativa föreningsrätten, alltså rätten att stå utanför en
förening, skall skrivas in i regeringsformen, dels utredning
om lagstiftning för ideella föreningar i syfte att i denna ange
regler för den enskildes ställning inom och gentemot en
förening.
Rätten att stå utanför en förening
I regeringsformens 2 kap. anges de grundläggande fri-
och rättigheter som varje medborgare skall vara
tillförsäkrad. Bl.a. återfinns där föreningsfriheten som
uttrycks som ''frihet att sammansluta sig med andra för
allmänna eller enskilda syften''. Detta är den positiva
föreningsrätten, som alltså innebär att samhället inte får
hindra medlemskap i och bildande av föreningar.
Regeringsformen innehåller däremot inga regler om
rätten att stå utanför en förening, den s.k. negativa
föreningsrätten. Något grundlagsenligt skydd finns därmed
inte mot att föreningar försöker tvinga personer att bli eller
kvarstå som medlemmar i en förening. I 2 kap. 2 §
regeringsformen är stadgat att det allmänna inte får tvinga
någon ''att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund
eller annan sammanslutning'', men inget nämns om förbud
för enskilda att utöva sådant tvång. Detta stadgande
förbjuder alltså påtryckningar från samhället men inte från
föreningar.
Vi anser att det borde vara självklart att med den
grundlagsfästa rätten att tillhöra en förening också skulle
följa rätten att slippa tillhöra en förening. Så har också
föreningsrätten tolkats i ett uttalande av
Europakommissionen för mänskliga rättigheter. Men
denna tolkning accepteras inte i vårt land. Organisationer
brukar t.ex. anse sig oförhindrade att genom långtgående
åtgärder försöka tvinga in arbetstagare som medlemmar
eller ställa upp svårigheter om en medlem önskar utträde.
Åtgärder som kan betecknas som svartlistning av icke
medlemmar förekommer också.
Den enskildes möjlighet att själv utan påtryckningar
välja att avstå från att tillhöra en viss organisation anser vi
vara en så elementär mänsklig rättighet att den bör
grundlagsskyddas. Den negativa föreningsrätten bör därför
skrivas in i regeringsformen och riksdagen besluta att hos
regeringen begära förslag härom.
Den enskildes ställning inom och gentemot en förening
Utöver införande i regeringsformen av rätten att stå
utanför en förening bör enligt vår mening även prövas
frågan om att i civilrättslig lagstiftning ange grundläggande
regler för den enskildes ställning inom och gentemot
organisationer. Vissa inträffade händelser och rådande
förhållanden visar klart att det behövs en ramlagstiftning för
ideella föreningar för att stärka den enskildes ställning.
När det gäller den enskildes ställning inom och gentemot
organisationerna har den starkaste kritiken riktats mot
kollektivanslutningen av fackföreningsmedlemmar till det
socialdemokratiska partiet. Men även flera andra händelser
och förhållanden under senare år har aktualiserat frågan om
behov av lagstiftning för att skydda medlemmens ställning
och finna regler för rättigheter och skyldigheter.
Som exempel på sådana händelser kan erinras om
uppmärksammade fall av dels uteslutning eller hot om
uteslutning av medlemmar ur fackliga organisationer, dels
vägran att få utträde. Andra exempel är fall där förening
avtalat med visst försäkringsbolag om kollektiva
sakförsäkringar för sina medlemmar utan att ha inhämtat
dessas samtycke. Denna fråga avgjordes l987 av högsta
domstolen som med fyra röster mot en beslöt uttala att
beslut om kollektiv hemförsäkring ej kan anses uppenbart
strida mot förbundets syften, varför alla medlemmar i
förbundet är bundna av beslutet oavsett egna önskningar.
När det gäller övriga samhällsmedborgares förhållande
till vissa organisationer kan nämnas fackföreningars
blockader dels mot enmansföretagare utan anställda, dels
mot företagare utan anställda som är medlemmar i den
blockerande organisationen.
Enligt vår uppfattning föreligger starka skäl för en
närmare utredning rörande såväl behovet som den lämpliga
utformningen av lagstiftning om de ideella föreningarna. En
utgångspunkt måste vara att variationsrikedomen i
föreningslivet inte får begränsas eller föreningslivet och
organisationsväsendet hindras.
Det viktigaste i en sådan lagstiftning bör vara det som ur
samhällets synpunkt är mest skyddsvärt, nämligen den
enskildes ställning i förhållande till organisationerna. Det
gäller exempelvis rätten av att bli medlem i, rätten till
utträde ur och rätten att stå utanför en organisation. Det
gäller även medlems rättigheter och skyldigheter vid hot om
eller beslut om uteslutning samt medlems bundenhet av
beslut som fattas utan hans medverkan eller som rör frågor
utanför föreningens verksamhetsområde. Ytterligare frågor
där lagreglering bör övervägas är minoritetsskydd, ekonomi
och revision, skadeståndsskyldighet, ansvar för uppkomna
förbindelser, upplösning av förening och villkoren för att en
ideell förening skall anses vara en juridisk person.
Andra motiv -- än den enskildes rättigheter -- för
överväganden av någon form av lagreglering är de viktiga
funktioner som föreningar, organiserade som ideella, har
anförtrotts av samhället.
För ekonomiska föreningar har det alltid varit naturligt
att det funnits en lagstiftning. Lagen om dessa innehåller
noggranna regler dels motsvarande reglerna för aktiebolag,
dels bl.a. om medlems rättigheter och skyldigheter samt
minoritetsskydd.
Även om det är skillnader mellan ekonomiska och
ideella föreningar, visar lagen om ekonomiska föreningar
att man för ekonomiska föreningar kan ha lagreglering
gällande medlemmars rättigheter och skyldigheter utan att
på något sätt begränsa föreningsfriheten.
Det är därför varken för föreningslivet eller ur
föreningsfrihetssynpunkt något nytt om man nu prövar att
finna lämpliga sådana regler även för de organisationer som
ingår i den stora gruppen ideella föreningar.
I riksdagen har vid ett flertal tillfällen motionskrav
framförts om utredning av frågan om lagstiftning för ideella
föreningar. Riksdagsmajoriteten har avvisat
utredningskraven utan andra motiveringar än att det
''saknas skäl för lagstiftning om ideella föreningar''.
Vi vill nu upprepa kravet på att en utredning företas om
behovet och lämpligheten av en lagstiftning om ideella
föreningar i främst syfte att ge garantier för den enskildes
rättigheter och ställning inom och gentemot ''sin''
organisation. Detta lagstiftningsarbete skall ske inom
ramen för den grundlagsfästa föreningsfriheten, som
självfallet inte får begränsas. Lagstiftningen måste få en
utformning så att den inte verkar hindrande på föreningsliv
och organisationsväsende eller ges byråkratiska inslag.
Eftersom föreningslivet är så avgörande för vårt
samhälle och för praktiskt taget alla medborgare är det av
största betydelse att alla har förtroende för
organisationerna. En lagreglering av grundläggande
principer skulle vara ett medel att stärka såväl
medlemmarnas som övrigas tilltro till organisationerna och
deras verksamhet och därigenom vara till gagn för alla
inbegripet även föreningarna och deras funktionärer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
regeringsformen för att säkerställa den negativa
föreningsrätten,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning av frågan om
grundläggande lagstiftning beträffande ideella föreningar i
syfte att stärka den enskildes ställning.1]
Stockholm den l0 januari l991
Martin Olsson (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Bengt Kindbom (c)
Stina Eliasson (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Anders Svärd (c)
Birger Andersson (c)
Rosa Östh (c)
Hugo Andersson (c)
Kjell Ericsson (c)
1 1990/91:L201