Oron för tillståndet i rättsstaten Sverige blir alltmer
påtaglig. Tilltron till regeringens vilja och förmåga att
restaurera vår gamla rättsstat, som vi tidigare kunnat vara
så stolta över, sviktar betänkligt.
Vid ett av Rättsfonden år 1989 anordnat seminarium
rörande ''Domstolarna och rättsutvecklingen'' uttryckte
sålunda en känd lagman i Svea hovrätt sin inställning på
följande sätt (s 61):
Vi har i vår tid fått mycket lättillgängligt, nästan
revymässigt, illustrerat hur pass självständigt den svenska
statsförvaltningen förhåller sig när den kommer i farlig
närhet av politiska maktutövare som inte ser någon gräns
för sin maktutövning. Vi har sett höga statstjänstemän ur
hovrättsmiljö som lägger sig, om ni ursäktar mig, platt på
magen för politisk makt. Det är förskräckande saker vi har
sett. Talet om den svenska statsförvaltningens historiskt
betingade speciella självständighet i förhållande till den
politiska makten finner jag inte vara riktigt.
I uttalande av Svenska avdelningen av internationella
juristkommissionen (juni 1989) -- för att nämna ytterligare
ett exempel -- hävdas att utredningen av mordet på Olof
Palme och den s.k. Ebbe Carlsson-affären visat att
respekten för lagarna sjunkit. Enligt juristkommissionen --
som bland sina 300 medlemmar räknar domare, advokater,
åklagare och rättsvetenskapsmän -- anses vikten av att
lagarna alltid noggrant efterlevs inte längre vara så
betydelsefull. En smidig hantering där ändamålen får helga
medlen tycks vara viktigare. Det har enligt
juristkommissionen också visat sig att existerande
kontrollorgan fungerar dåligt.
Efter denna svidande kritik granskar
juristkommissionen därefter närmare bl.a. hur kontrollen
av normgivningsmakten är beskaffad. Här må följande
återges:
I demokratier av västerländsk typ är det vanligt att
domstolarna har en roll att spela som kontrollorgan över
normgivningsmakten genom att de tilldelats möjligheten att
ogiltigförklara eller att vägra tillämpa normer som är
oförenliga med lagar av högre dignitet eller som tillkommit
på ett med gällande procedurregler oförenligt sätt. I vissa
länder har denna uppgift anförtrotts en särskild
författningsdomstol, i andra hand utövas funktionen av de
allmänna domstolarna, i sista hand HD.
En lagprövningsrätt av denna typ har ansetts föreligga
även i Sverige och den har i nu gällande regeringsform
grundlagsfästs i 11 kap. 14 §. Denna paragraf innehåller
emellertid en väsentlig begränsning av lagprövningsrätten
såvitt gäller av riksdagen beslutade lagar. Tillämpningen av
sådana lagar skall nämligen underlåtas endast om felet är
uppenbart. Detsamma gäller föreskrifter som beslutats av
regeringen. I praktiken har domstolarna i Sverige inte
utövat denna kontrollfunktion i nämnvärd utsträckning,
såsom sker i andra länder.
En reell lagprövningsrätt är inte minst viktig med hänsyn
till den ökade betydelse som de medborgerliga fri- och
rättigheterna fått genom tillkomsten av dels 2 kap.
regeringsformen (RF), dels olika internationella
konventioner som Sverige biträtt. De rättigheter som
tillförsäkras den enskilde medborgaren i 2 kap. RF blir
illusoriska om domstolar och myndigheter närmast
ovillkorligt måste tillämpa också normer som åsidosätter
dessa rättigheter.
Juristkommissionens slutsats är att den begränsning av
lagprövningsrätten i 11 kap. 14 § regeringsformen som
ligger i begreppet ''uppenbart'' bör slopas.
I ståndpunkten att begreppet ''uppenbart'' bör slopas har
även Svea hovrätt instämt. Enligt hovrätten utgör
lagprövningen vid konflikt mellan vanlig lag och grundlag
skydd för den i 1 kap. 1 § första stycket regeringsformen
fastslagna folksuveräniteten; remissvar rörande SOU
1987:6 (Folkstyrelsens villkor). Det är därför enligt
hovrättens mening principiellt felaktigt att inskränka
normprövningsrätten till att avse endast uppenbara fel.
Att lagprövningsrätten i dess nuvarande form saknar
reellt innehåll bekräftas med all önskvärd tydlighet av en
artikel i Förvaltningsrättslig tidskrift 1988 s. 121 utav
professor Håkan Strömberg. Artikeln upptar en översikt
över rättspraxis rörande normgivning under tiden efter nya
regeringsformens ikraftträdande 1975.
Några iakttagelser ur artikeln förtjänar att
uppmärksammas. Enligt Strömberg finns det en markant
skillnad mellan regeringsrätten och högsta domstolen (HD)
i fråga om den allmänna attityden till normprövningsrätten.
Regeringsrätten har, i varje fall när det gällt föreskrifter
beslutade av förvaltningsmyndigheter och kommuner,
utövat sin normprövningsrätt med ganska stor frimodighet.
Enligt Strömberg gäller detta omdöme även om man
bortser från den nyligen bortgångne Gustaf Petréns insatser.
Något motsvarande kan enligt Strömberg inte sägas om
HD. Hos HD finner man -- slår professor Strömberg fast --
i stället en strävan att snart sagt till varje pris släta över
brister i normgivningen. Artikeln slutar med den retoriska
frågan: Ser HD som sin främsta uppgift att vara ett värn för
medborgarnas rättssäkerhet eller att fungera som maktens
förlängda arm?
Den bakomliggande förklaringen till den sålunda
framkomna lojaliteten till den politiska makten är -- enligt
Gustaf Petrén (Rättsfonden, Myndigheternas normgivning,
1988) -- att domarkåren aldrig sett sig som värnare av rätten
i egentlig mening utan i stället uppfattat sig som organ för
den offentliga maktens utövning i landet. I anslutning till
Gustaf Petréns redovisade uppfattning kan det ha sitt
intresse att ta del av den indelning av domarna i två grupper
som professor Kjell Modéer gjort i SvJT 1987 s. 264 ff. Den
ena gruppen kallar Modéer för ''den dynamiske och humane
domaren'', till vilken han räknar bland andra den välkände
borgmästaren Carl Lindhagen. Den andra gruppen
benämns ''den statiske och tekniske domaren'', vilken
karakteriseras som den lydige juristsoldaten,
tjänstemannatypen, positivisten och paragrafslaven.
Ämnet skall inte beröras närmare här.
Sammanfattningsvis kan av det anförda -- såvitt nu är i
fråga -- icke dragas annan slutsats än att begränsningen av
normprövningen till begreppet ''uppenbart'' måste
upphävas. De slutsatser i övrigt som det anförda berättigar
till behandlas delvis i annan ordning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att slopa begreppet ''uppenbart'' i
11 kap. 14 § regeringsformen.