Prövning av frågan om statsminister efter varje riksdagsval
Trots att statsministern utses genom beslut av riksdagen
har en nyvald riksdag ingen rätt att pröva frågan om
statsminister och därmed regeringsfrågan. Enligt 1809 års
regeringsform utsågs statsministern av konungen varför det
tidigare var naturligt att regeringsfrågan inte var direkt
knuten till att val hållits till riksdagen. Men genom att
parlamentarismen skrevs in i vår nya regeringsform bl.a.
genom att statsministern utses genom ett riksdagsbeslut är
det otillfredsställande att det inte samtidigt infördes en regel
om att varje nyvald riksdag skall få tillfälle att pröva frågan
om statsminister.
I denna motion tar jag åter upp detta krav, som
lämpligen bör ingå i de olika författningsfrågor, som enligt
uppgift i årets budgetproposition bilaga 4 (s. 12) skall
prövas mot bakgrund av bl.a. erfarenheterna av
tillämpningen av den nya regeringsformen.
Riksdagen beslutar om ny statsminister
Statsminister utses enligt regeringsformen genom att
riksdagens talman efter samråd med partiledarna och
överläggning med vice talmännen avger förslag till
riksdagen. Talmannens förslag är godkänt om inte en
majoritet av riksdagens ledamöter röstar emot förslaget.
Sättet att utse statsminister, vilket infördes i och med den
nya regeringsformen, innebär en inskrivning av
parlamentarismen i vår grundlag och därmed en markering
av riksdagens ställning och att statsministern och regeringen
både reellt och formellt skall ha riksdagens förtroende.
Formell överläggning om utseende av statsminister
inleds sedan den sittande statsministern begärt att få bli
entledigad eller om riksdagen uttalat att statsministern inte
åtnjuter riksdagens förtroende. I den senare situationen
kan dock statsministern undvika att bli entledigad om
regeringen förordnar om extra val till riksdagen.
Någon skyldighet för statsministern och regeringen att
ställa sina platser till förfogande efter ett riksdagsval, så att
den nyvalda riksdagen får pröva regeringsfrågan, föreligger
inte. Det innebär att en statsminister som godkänts av en
föregående riksdag formellt sett kan sitta kvar, trots att en
ny riksdag valts och fått -- åtminstone i viss utsträckning --
en annan sammansättning än den riksdag som godkänt
statsministern.
Frågan om rätt för nyvald riksdag att pröva
regeringsfrågan oavsett valutgången diskuterades inte i
förarbetet vare sig i samband med den partiella
grundlagsreformen (prop. 1968:27, KU 20) eller 1974 års
grundlagsreform (prop. 1973:90, KU 90).
Regeringen utgör genom att den kan sitta kvar trots att
nytt val hållits ett undantag från vad som gäller praktiskt
taget för alla andra uppdrag som erhålls genom beslut av
riksdagen, landstingen eller kommunfullmäktige. För de
allra flesta uppdrag gäller nämligen att de har ungefär
samma mandattid som det organ som utsett dem.
Landstingskommunala och kommunala nämnder väljs
exempelvis för en treårsperiod strax efter kommunvalen.
Nyvald riksdag bör få pröva regeringsfrågan
Enligt min mening talar starka skäl för att
regeringsformen kompletteras med en regel innebärande
att nyvald riksdag alltid ges tillfälle att pröva statsministerns
ställning. Jag vill ange några av dessa skäl.
Det viktigaste skälet är formellt. Genom att
parlamentarismen inskrivits i vår författning är det formellt
en allvarlig brist att den nyvalda riksdagen och dess
ledamöter inte automatiskt ges tillfälle att uttala sitt
förtroende för den sittande statsministern eller utse en ny
regeringsbildare. Att en statsminister skall kunna sitta kvar
tills vidare sedan den riksdag som godkänt honom eller
henne upplösts står enligt min mening inte i
överensstämmelse med grundsatsen att regeringen skall
åtnjuta riksdagens förtroende. Det är mycket
anmärkningsvärt att det nu kan räcka med det förtroende
som getts av en inte längre existerande riksdag. Det måste i
stället fordras förtroende från den riksdag som finns efter
senaste val.
Om en statsminister försöker sitta kvar trots att valet kan
ha gett underlag för en ny regeringskonstellation finns nu
endast möjligheten för den nyvalda riksdagen att uttala sitt
misstroende mot statsministern, eftersom statsministern
inte automatiskt behöver ställa sin plats till förfogande efter
ett val. Särskilt med hänsyn till de korta mandatperioderna
men även i övrigt till vikten av att regeringsfrågan löses så
snart som möjligt efter ett val leder systemet med att kunna
avvakta med en misstroendeförklaring till en icke önskvärd
försening av regeringsbildningen.
Ytterligare ett skäl är att det parlamentariska läget kan
vara ganska oklart efter ett val. Om den sittande regeringen
är en minoritetsregering eller en majoritetsregering
bestående av mer än ett parti kan det uppstå en viss
osäkerhet om denna regering är den som bäst svarar mot
den nyvalda riksdagens sammansättning. Av allt att döma
kommer inte något parti i framtiden -- lika litet som hittills
under enkammarriksdagen -- att få egen majoritet. Det
medför att den parlamentariska situationen blir sådan att
det finns särskilda skäl att så snart som möjligt efter val få
klarhet i om den sittande regeringen har stöd även i den
nyvalda riksdagen eller om valet medfört att annan
konstellation kan ge majoritet för en regering.
Som jag nämnt är regeringen genom att den inte får sin
ställning prövad efter ett val ett undantag från praktiskt
taget alla andra organ som utses av riksdagen, landstingen
eller primärkommunerna. Även om regeringen som
samhällsorgan inte är helt jämförbar med organ som direkt
utses av de nämnda församlingarna är det ändock ett
anmärkningsvärt undantag att ett organ -- regeringen --
formellt kan sitta kvar under längre eller kortare tid till dess
en nyvald riksdag så att säga tvingar bort den.
Det av mig här förordade systemet med obligatorisk
omprövning av regeringens ställning efter ett val skulle inte
kunna medföra några nackdelar. I vissa situationer blir
prövningen närmast formell, nämligen om regeringspartiet
har egen majoritet före valet och behåller denna eller om
ett parti innehar regeringsmakten utan egen majoritet men
tillsammans med stödpartier behåller förtroendet hos en
riksdagsmajoritet även efter valet.
Det av mig framförda förslaget tog jag tillsammans med
min kollega Sven-Erik Nordin upp redan i motionen
1978/79:235. Denna motion liksom två andra med
motsvarande yrkande avslogs (KU 1979/80:32) med
hänvisning till att spörsmålet borde prövas vid den då
aviserade översynen av vissa grundlagsfrågor. Eftersom
frågan inte löstes vid den översynen fann jag i fjol anledning
att åter ta upp den (motionen 1989/90:K203).
1990 års motion behandlades (1990/91:KU1) på ett sätt
som jag inte kan avstå från att kommentera.
Konstitutionsutskottet hänvisar (s. 17) till en i 1990 års
granskningsberättelse intagen redogörelse för
regeringsskiftet i februari 1990 och framhåller att den
redovisningen inte föranledde något uttalande från
utskottets sida. Därefter anför utskottet: ''enligt utskottet
finns heller inte anledning att nu föreslå några förändringar
i reglerna för utseende av statsminister''. Därför avstyrkte
utskottet min motion.
Avslagsmotiveringen är mycket anmärkningsvärd
eftersom den inte kan gälla min motion utan en annan
motion med annat yrkande som behandlades i samma
avsnitt i betänkandet. Mitt förslag var ju inte att ''föreslå
några förändringar i reglerna för utseende av statsminister''
utan i stället att inom ramen för nuvarande regler införa en
automatisk prövning av frågan om statsminister så snart en
nyvald riksdag samlats. Då liksom vid andra tillfällen skall
det ankomma på talmannen att efter sonderingar och
samråd framlägga förslag på statsminister.
Sammanfattningsvis anser jag att i enlighet med
parlamentarismens principer en nyvald riksdag alltid skall
ges tillfälle att pröva frågan om statsminister, vilken alltså
inte skall kunna sitta kvar automatiskt på grundval av det
förtroende en tidigare -- efter valet ej existerande -- riksdag
gett. Dessutom är det med våra treåriga mandatperioder
viktigt att regeringsfrågan snabbt löses efter valen och
förseningar undviks. Den nyvalda riksdagen -- och inte den
sittande statsministern -- skall få avgöra regeringsfrågan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att frågan om rätt för
nyvald riksdag att alltid få pröva frågan om statsminister
utreds och förslag framläggs.