Brottsskadelagen

Brottsbekämpning är en central uppgift för
rättsväsendet. Under senare år har en rad åtgärder vidtagits
för att motverka våldsbrott och hindra deras verkningar.
Insatserna har omfattat förebyggande åtgärder,
straffskärpningar, förbättringar av det rättsliga förfarandet
och ett bättre stöd till brottsoffren.

När ett våldsoffer tilldöms skadestånd är det vanligt att
den dömde inte kan eller vill betala det. Offret kan då, om
man vet eller orkar, söka det tilldömda skadeståndet hos
Brottskadenämnden. Detta gäller ersättningar för kroppslig
skada och fysiskt/psykiskt lidande och behövs för
rehabilitering. Enligt brottskadelagen förskotterar staten i
dessa fall i princip skadeståndet.

Denna möjlighet är emellertid okänd för många
våldsoffer. Det framstår inte heller som rimligt att ett
brottsoffer själv måste vidta åtgärder för att få ut en
ersättning av staten. Staten borde automatiskt betala ut
brottskadeersättningen i de fall att rätt till
brottskadeersättning för personskada föreligger.

Det behövs en ändring i brottsskadelagen enligt ovan
anförda. Vidare är en bred informationsinsats nödvändig
t.ex. inom ramen för de insatser som görs för att motverka
våld och stödja brottsoffer.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skadestånd för våldsoffer.

Stockholm den 21 januari 1991

Sinikka Bohlin (s)

Marianne Andersson (s)i Gislaved